40+3 kallas tillståndet jag befinner mig i just nu. 40 fullgångna graviditetsveckor och tre förbannade dagar. Min barnmorska sa att förstföderskor i snitt föder fem dagar efter sitt beräknade datum. Jag hoppas jag slipper gå runt med påbörjad förlossning på just måndag, för då stänger de av vårt avlopp (igen) mellan 07.00-20.00, och det hade varit trevligt att ha lite frihet medan man går runt och väntar på att ha tillräckligt ont för att åka till förlossningen. Typ kunna duscha. Sådana grejer.
Folk skriver saker på bloggar och andra ställen som refererar till att det snart har gått ett helt år, igen. Gör sammanfattningar. En gång i tiden var jag helt fixerat fascinerad av att göra sammanfattningarna. Nu utövar inte det förflutna riktigt samma förhäxande kraft på mig som det brukade. Och kanske är jag lite för trött för att bli överdrivet engagerad över huvud taget. Men när jag tvingas reflektera över det, påmind av andra, kan jag nog inse att det har varit ett lite extraordinärt år, utan att jag egentligen har märkt det. Känslan i mitt huvud är att det är ett ovanligt vanligt år, nästan lite tråkigt vanligt, som en gäspning, men rationellt kan jag ju förstå att dethelt uppenbart har hänt en hel del saker som gör det speciellt.
Jag började på läkarutbildningen i januario, blev gravid någon gång i mars, skrev en bok någon gång under sommaren, pluggade som ett litet djur hela hösten (vilket ändå inte verkar ha varit helt tillräckligt, men vi får se hur jag ska göra med det där). Har jag tur får jag föda ett barn innan allt är till ända också.
Nu orkar jag inte sitta upp mer. Dags att möta min bästa vän nuförtiden, kallad säng.
No Comments