Stress-distress

nu ska jag beklaga mig lite, jag tycker ju om att göra det i text.

Någon gång under tentapluggsperioden började jag känna att det här med att bli läkare kanske inte är min grej trots allt. Jag tror att folk tenderar att kunna känna så under vissa tentapluggsperioder, kanske i synnerhet om man läser cellbiologi så detaljerat att det upphör att vara fascinerande utan snarare gör en spyfärdig. (Fast nu är jag inte riktigt rättvis. Förvisso kräktes jag några gånger i veckan när jag pluggade till tentan, men jag misstänker att det snarare var relaterat till ett visst tillstånd jag försatt mig i. Men vem vet?)

I alla fall, sedan har jag ju haft ett helt fantastiskt sommarlov att vila upp mig och göra sådant jag tycker är genuint roligt, men ändå inte särskilt icke-produktivt; jobba massor, skriva roman och noveller till novelltävlingar, plugga ryska, träna… har känt mig så duktig och sluppit studier och så tänker jag att snart kommer jag tillbaka till universitet och nu har jag massor av energi och oj-vad-roligt-det-ska-bli och med all den extra motivationen man har för att hålla sig i fas eller helst hela tiden lite i förväg så att man inte kommer alltför mycket efter den där första månaden efter att barnet kommit då springa på föreläsningar kanske inte är vad man helst gör stup i kvarten, och så…

så…

så går man in på kursplattformen och kollar schemat lite, är inne på Facebook och ser klasskamrater som pluggar för nästa termin, och är genast trött igen. Det är säkert roligt, det kommer att vara intressantare den här terminen, men…
just nu känner jag mig i alla falll ganska övertygad att om det inte hade varit för allt det roliga som väntade sen, när man väl får bli läkare, hade jag aldrig gått den här utbildningen. Då hade jag läst civilingenjör eller till och med gjort värsta egenföretagaransträngningen för att kunna försörja mig som frilansöversättare, frilansjournalist och författare.
Men det finns ju så många anledningar till att jag inte gör allt det andra. Det finns så många anledningar att vilja bli läkare i stället.

Det är bara konstigt med utbildningen, för en del av mitt ogillande inför den är att jag tycker att den ligger under min nivå, samtidigt som jag hatar att inte vara bäst. Paradoxalt, kanske, men ganska enkelt: det är ingenting som är svårt, någonsin, i det vi gör, inte svårt att förstå. Det finns ingen kittlande naggande känsla av att man inte riktigt greppar det, men snart! som om man pluggat fysik eller matte eller riktig kemi eller något.
Jag har alltid varit bra på att förstå. Det har varit lite min paradgren, hela livet igenom, att jag har fått de ständiga bekräftelskickarna och bonding moments med lärare för att jag är den som förstår, och för att jag älskar att förstå mer.

Men här handlar det inte om det, så jag är inte bäst. Här handlar det om att sätta sig ner, sitta still, och pressa in, pressa in, och pressa in lite mer. Information, information, information.
Det har jag också gjort, i och för sig, som när jag pluggade ryska och en period lärde mig över 100 glosor om dagen. Men det kändes så mycket mer värdefullt då. Varje ord var på ett annat sätt något som höjde ens nivå. Varje detalj man lär sig i våra läkarstudier är inte, i lika hög grad, något som höjer en till en ny nivå. Det är bara en massa grejer man måste kunna.
Och jag är inte bäst. Vi är 100 pers i klassen och jag vet att jag inte borde ha den ambitionen, men någon del i mig hatar ju såklart just det: jag är inte bäst. Jag distingerar mig inte, jag sticker inte ut, jag är bara en asocial tjej (det var i och för sig också kopplat till gravidieten i rätt hög grad, jag var rädd att kräkas under halva terminen typ så jag byggde ett bo längs bak i föreläsningssalen där jag alltid satt så att jag skulle kunna springa ut och spy om det behödes), en asocial tjej som hänger runt och är ganska medelmåttig.
För jag är ju inte den snyggaste, eller den som tränar mest, och det är jag van vid, men jag är inte heller den som är… bäst, och som ständigt briljerar, och det, det är jag i min bortskämdhet inte van vid.

Fast jag insåg just en sak.
Nästa termin är jag, troligen, den som har störst mage.
Det är ju lite vinnande, i alla fall.