Igår var jag på min första körlektion någonsin. Jag var nervös som ett sammanbrott innan. Har nämligen den här bilden av att jag är så opraktiskt lagd, så dålig på att göra saker i praktiken som någon förklarar för mig teoretiskt, etcetera etcetera. En del av den självbilden finns det säkert grund för, men jag tror att jag har överdrivet ganska mycket om jag ska vara ärlig.
Lektionen gick i alla fall jättebra! Läraren sa att jag var ovanligt duktig. Jag fick växla upp till trean och fick bara motorstopp en gång, fick dessutom svänga i en korsning i ett villaområde och krypköra. Samt åka lite slalom mellan sådana här fartsänkare som ser ut som blomlådor.
Idag har jag lektion igen och eftersom jag har lite svårt att inte oroa mig för saker, och väldigt lätt för att bli bekymrad, är det viktigt att jag skriver det här inlägget. Jag är nämligen redan nervös igen, för jag förstår inte riktigt hur det kunde gå bra igår. Jag tycker ju att jag är så dålig på allting. Varje gång det går bra blir jag häpen.
Min pojkvän säger Ulrika du är aldrig dålig, förutom när du går runt och påstår att du är så himla dålig. Då blir du faktiskt sämst.
Kanske har han rätt.
Nu ska jag ut på Umeågatorna! Adios.
No Comments