Redan har tankarna börjat komma på ett nytt projekt, efter den här romanen. I så fall kommer jag inte att kunna arbeta med det på mycket länge, annat kommer före. Det känns förvånansvärt bra. Jag kommer få tid att bara fundera på det, låta det gro till sig i bakhuvudet under många månader. Egentligen tror jag att det är det bästa.
… och snart har jag och pojkvännen varit tillsammans i ett år. Det känns som mycket, mycket längre. Lite är det som att jag, sedan jag flyttade upp hit, har börjat bli den person det hela tiden var tänkt att jag skulle vara. Det är inte bara min pojkväns förtjänst att jag mår bra nu – eller snarare: det är inte så att jag är beroende av honom för att fortsätta må bra. Om det tar slut kommer jag att klara mig.
Men nog är det han som har initierat förändringarna som gör det möjligt. Det var nog han som sa åt mig att sluta med en del av allt jag höll på med och börja värdera mig själv mycket högre. Det var nog han som fick mig att ha en stolthet i mig själv och på riktigt kunna känna att jag är riktigt bra.
… det här är antagligen ett ganska ointressant inlägg för andra. Det spelar mig för tillfället faktiskt ingen roll. Njutningen i att strukturera tankarna i icke-struktur i text, överallt, på papperslappar, i en blogg… jag älskar den njutningen.
När jag pluggade naturämnen på gymnasiet klottrade jag semi-noveller i mariginalen. Tänkte att men är inte det här fysikaliska fenomenet en perfekt metafor för det jag egentligen vill uttrycka? och dikter och allt möjligt…
jag fungerar väldigt bra i text.
Text är vad jag tycker om.
Och så ska jag bli läkare. Nåväl. Jag får väl skriva poetiska journaler. Hoho.
Idag är för övrigt en sådan där underbar dag då jag inte har någonting inbokat. Plötsligt ingen stress för att hinna med dagens skrivande, bara sitta och drömma, njuta, vara lycklig.
No Comments