(Gammal bild, från augusti 2008.)
En gång någon gång i slutet av januari brände jag ut mig själv. En dag ska jag berätta hela historien för er. Eller nästan hela. Jag började skriva det, i det här inlägget, men det gjorde så ont att tänka på och jag orkar inte riktigt än. Men det var ungefär så att jag pressade och pressade och pressade, som en anorektiker fast med andra typer av prestationer, pressade in absurdum, pressade fast folk (eller kanske egentligen bara min pojkvän, faktiskt) sa åt mig att det var för mycket, att det var sjukligt, och att det var knäppt.
Jag pressade tills jag en dag lade mig ner på min säng och började gråta helt hysteriskt för att det var så skönt att ligga ner och för att jag faktiskt inte trodde att jag någonsin skulle orka resa mig ner.
Och sedan låg jag där och undrade varför jag plötsligt var så misslyckad.
Min pojkvän brukade säga åt mig att jag var som Sovjet. Bara det att jag var Stalin och alla arbetarna i ett.
Stalin-Ulrika satte upp ambitiösa planer med allt Ulrika-arbetarna skulle producera. Och de stod där och skrek att utrustningen håller på att gå sönder, den orkar snart inte till, de här planerna är orealistiska, men Stalin sa bara att planen måste hållas och till slut föll fabriken sönder.
Sovjet har börjat producera lite igen nu. Det är inte tillbaka i den extremhöga takten som det en gång faktiskt hade kapacitet till, men det är på gång.
Jag är på gång.
Problemet är bara att jag har ingen stresstålighet. Frågan är om jag någonsin hade det, men jag brukade kunna klara stressen genom rent självhat – jag var helt enkelt tvungen att göra saker trots ångesten stressen gav mig, för annars visste jag inte vad jag skulle göra.
Har ingen stresstålighet, och nu sitter jag där med proven och uppsatserna som jag har kvar att ta igen sedan jag bara lade mig ner och tittade på l word hela dagarna några veckor i februari och sedan hade flera månader av att bara kravla för att ta mig upp på en någorlunda normal nivå igen. Har ingen stresstålighet, och nu märker jag att jag spänner hela kroppen igen, att jag har ständigt ont i magen igen, att jag har sura uppstötningar konstant igen, att jag ser suddigt igen, att jag håller på att trilla ihop i en hög på golvet när jag kommer hem igen, att jag inte kan sova igen, att jag drömmer märkliga färglika och lätt psykotiska drömmar igen, att jag tror att alla människor jag träffar hatar mig igen, att jag känner mig som en värdelös och meningslös och extremt korkad och obegåvad person igen, att jag bara vill lägga mig ner och stirra ut i luften och leka apatiskt flyktingbarn igen, att det är svårt att orka äta, orka röra sig, orka ta sig utanför huset igen
och jag blir bara så trött
och när jag kommer hem
lägger jag mig på min säng
stirrar upp i taket
och undrar varför jag måste resa mig upp
igen.
Men det är bara några veckor kvar till studenten.
Sedan kan jag äntligen få lägga mig i gräset
titta på molnen som rör sig
och inte göra
någonting
i många
många
många
många
veckor.
Jag antar att det är så jag måste tänka.
No Comments