att skriva

Brustna ben

maj 4, 2010

Hittade en text jag skrev för några veckor sedan och visst inte publicerat här.

Brustna ben

Så han försökte vrida varje del av sin kropp ur led, för han tänkte att kanske skulle man ha lättare att andas då. Han hade hört att det var vad folk gjorde i dessa dagar. Han hade hört att det var vad man gjorde när allt som betytt något försvann ut genom dörren för att flytta till den ryska stäppen med mannen de sa att de aldrig var otrogna med medan man fortfarande var tillsammans men vars hånleende rakt mot en sa precis motsatsen. Han hade hört att det var vad folk gjorde, denna tid, denna epok av verkligheten, när allt annat tycktes falla sönder.
Försökte vrida sina kroppar ur led. Vred sig av och an i sömnlösheten, hoppades att nacken snart skulle brytas.

Han hade kunnat spränga skolor, sjukhus och barnhem bara för att kunna få känna sig levande. Han tänkte att han äntligen förstod det fantastiska, fanatiska i strid.

Så han tänkte att han borde köpa tvättmedel och peta med stavar i näsan och sedan pressa upp det där, och hoppas att han kunde uppnå det fenomen de kallar hjärntvätt. Han tänkte att kanske det är så man hanterar världen när någon annans händer är över hennes kropp, när någon annans grova mörka fingrar rör över hennes bröst, drar fingrarna genom hennes hår, får henne att skratta till som man gör ibland tillsammans med sådana man älskar eller åtminstone älskar med, det där förvånade skrattet. För att man blir förvånad varje gång över att sådan fysisk njutning kan tyckas relevant. För att man blir förvånad varje gång över att man, trots att man är den man är och att man gjort alla dessa fruktansvärda saker, (för man hatar sig själv så lätt. För man tror så lätt att allt man gjort är just fruktansvärt), att man trots detta kan känna sig… levande?
Att man kan känna sig som en människa.

… och en gång vid midnatt vaknade hon bredvid honom, det är mycket länge sedan, och hon grät så att hon skakade, och han frågade vad det var, och hon vred undan huvudet, och han frågade om han kunde göra det bra, och hon vred undan huvudet, och han frågade om det inte spelade någon roll att han älskade henne, och hon var tyst. Och många månader skulle han minnas detta och kanske att hon också senare skulle vakna upp om nätterna och gråta och skaka och kanske att han skulle känna doften av någon annan, av något annat på hennes hud, men kanske att han skulle förlåta henne. Kanske att han gång på gång skulle förlåta henne.

För att det var förutbestämt. För att det är världens gång, för att det ligger i kärlekens natur, för att det sveper genom tider, kulturer och kontinenter att hos varje form av tänkande människa finns valet som en ständig påminnelse, från edens lustgård eller bara evolutionens jävlighet, och när vi står där med valet inför oss har vi plötsligt inte längre någon möjlighet att välja rätt.
För att när vi står där med valet framför oss väljer vi ofelbarligen fel.

… för att de vi älskar krossar oss, mal ner oss som skelettben som ska blandas ner i afrikanska häxbrygder.
För att de vi älskar är vad vi slutligen sviker.

0

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply