(Om ni skulle ha något soundtrack till det här inlägget borde det vara detta: Sarah Brightman – Hijo De La Luna)
En gång en vår låg jag ovanpå en man jag var oerhört förälskad i och grät. Jag drog mina fingrar och sa att han inte fick tro att det hade något med honom att göra och sedan kunde jag inte på en lång stund sluta gråta och mitt huvud var yrt av kaffe och ingen frukost och hejdlös attraktion.
Senare skulle han fråga mig varför jag grät. För att den var sällsam på många sätt, den där dagen, men just det där med gråten, det förstod han aldrig.
Jag vet inte, sa jag. Jag vet faktiskt inte. Men jag tror att det var som om man har gått vilse någonstans, en skog, en stad, vad som helst. Och varit vilse länge, länge. Och så har man slutligen hittat hem, och först då börjar man gråta. Man ligger där och har hittat hem och det är först då man inser vad man egentligen har varit med om.
Den gången hade jag inte hittat hem. Kanske att jag var på väg någon gång, men jag hittade aldrig hem fullständigt över huvud taget. Kanske var det som att ha frågat någon annan om vägen, och fått en riktning, kanske till och med ett namn på den plats där man befinner sig, men ännu inte en fullständig vägbeskrivning (och ännu mindre sitt hus i sikte.)
Jag kan ha hittat hem nu. Jag är inte säker men jag är väldigt på väg att hitta hem nu. Och ibland är allt jag vill göra att gråta, för jag tror inte att det kan vara sådär. Och kanske att man är rädd, för man vill så gärna att när man väl är hemma ska allt det här hemska i livet försvinna. Men det blir ju inte så. Livet är till sin natur hemskt, inte alltid, men ibland, för att det bara är med både svart och vitt som det blir möjligt att urskilja kontrasterna.
Skillnaden mellan att ha hittat hem och fortfarande vara ute och irra i mörkret och förvirringen är kanske bara att när det blir hemskt när man är hemma kan man kanske öppna ett granatäpple, krypa ner under lakanen med en film och någon man älskar och försvinna i värme och goda smaker.
No Comments