Något som bekymrar mig är alla dessa ensamma människor.
Jag menar inte människor man ser vara ensamma. Typ folk som jag. Som sitter på caféerna och iakttar andra eller som pluggar eller vad som helst. Min ensamhet är på många sätt självvald. Och kanske en del av min allmänna rädsla för allting. Men jag har i alla fall vänner. Och när jag inte är med dem brukar de prata om hur bra de tycker jag är.
Men alla dessa människor som står i utkanten av grupper. Som aldrig någonsin kommer på vad de vill säga. Som ingen någonsin lyssnar på. Som ingen saknar när de är borta från skola/arbetet. Som aldrig får kommentarer om sina nya fina kläder eller sin nya frisyr. Som pressar varje liten enstaka komplimang som en fågelunge mot bröstet. Som samlar så fruktansvärt på leenden för att de aldrig får några.
Det mest skrämmande är ju att de är människor man bara inte tänker på. Om de en gång började gråta och undrade varför ingen någonsin noterade dem, skulle de flesta tycka att de överdrev.
Om man tycker att det är överdrifter vet man ingenting om ensamhet. Vet man ingenting om dess själva karaktär av sorgsenhet.
Något som bekymrar mig är alla dessa okunniga människor.
För att de är inte onda. De är bara naiva.
Och de har ingen aning om hur ensamhet känns.
(förlåt för det präktiga inlägget. men ibland vill jag bara springa fram till sorgsna, hoptryckta människor, krama dem och säga att allt ska bli bra. Lite som Donnie Darko mot Cherita Chen. Men jag kan inte riktigt göra det. Så det får bli i bloggen i stället.)
2 Comments
Jag var en hemsk människa mot dessa människor förut. Jag märkte dem alltid. Jag pratade med dem och sa saker som gjorde att de kände sig uppskattade men det hade ingenting att göra med snällhet, bara makt. Jag var en maktgalen häxa.
Men det är okej. För nu är jag mycket snällare.
Du skriver fint.