(Varning för nörderi. Det var okej när jag nördade om Simpsons jämt… men SATC. Det är inte okej. Fy. Meningslöst nörderi, dessutom. Jag tror inte riktigt att den ger någon annan något. Men med tanke på att jag har börjat skriva dåligt SATC-fanfiction när jag är trött, med märkliga crossovers och självmordsbenägna karaktärer och Miranda och Samantha som inleder ett förhållande, så kan jag väl egentligen inte sjunka lägre.)
Såg Sex and the city-avsnittet "I love a Charade" till middagen. Sista avsnittet i säsong 5, det där Carries bekanta pianobarspianist (som alla har antigt är gay) plötsligt ska gifta sig. Med en kvinna.
För mig är det ett intressant avsnitt, ur många aspekter. På vissa sätt borde jag ogilla det – Carrie är kär i Jack Berger, och jag har aldrig varit särskilt förtjust i honom. För tråkig, för övertygad om att han är rätt, men utan att utstråla attraktiv självsäkerhet.
Dessutom är det ett av avsnitten med de absolut mest irriterande och dåliga ordvitsarna. Jag hatar Carrie när hon drar igång med sitt zha zha zhu (ett slags omskrivning för fjärilar i magen, ungefär, fast ett något vidare begrepp). Det påminner mig om en tjej som gick i min klass i högstadiet, som bodde i USA året innan hon började sjuan och som hela sjuan började varje mening med "I USA…". Inga positiva vibbar, med andra ord.
Carries frågeställning i krönikan är i det här avsnittet också vedervärdig. Något i stil med "When it comes to "I do", what’s it worth without the zha zha zhu?". Störda idiot-Carrie. Man kommer inte på ett dåligt eget ord som är världen sämsta fras… men man använder det definitivt inte i sin krönika!
Dessutom börjar alla hennes vänner använda frasen, som om Carrie var jättehäftig och den som är allas ledare. Carrie är dum i huvudet och jag hatar henne, så det stör mig att hennes vänner är så omdömeslösa.
Men det finns ändå saker som jag uppskattar väldigt mycket med det här avsnittet. Till att börja med, har det ett otroligt vackert slut. Inte de sista scenerna, de är klyschiga och dumma i huvudet och Carries hår är vedervärdigt… Men det absoluta slutet. Det är en av de filmiskt vackraste bitarna i hela Sex and the City. Ljuset är lätt lilatonat, Carries (eller snarare Sarah Jessica Parkers) röst har den perfekta inlevelsen, och det sommar ut med en bild på en fjäril som cirklar omkring i nattluften. Jag älskar.
Och så innehåller det några av mina favorit-Stanford-Marcus-ögonblick! Stanford/Marcus är ett av mina favoritförhållanden i hela serien. Marcus är den bästa människan någonsin och jag älskar hur han tar hand om Stanford. De är med ganska mycket i det här avsnittet. I slutscenerna är de så oerhört söta när de dansar. Och tidigare på dagen fäller Marcus repliken (om det konstiga bröllopet mellan pianisten och Bitsy von Muffling): "Maybe he just makes her laugh". Alltihop är så bra. När jag blir stor ska jag bli en extremt attraktiv, homosexuell man. Sedan ska jag bara bli tillsammans med fulare män som behöver bli omhändertagna.
Vore så perfekt som sådan.
Nu måste jag göra nödvändiga saker. Sådant förekommer ju också.
2 Comments
I must say, jag älskade det här inlägget. Bland annat för att du rättfärdigar mitt SATC-nörderi, och för att jag håller med dig om typ allt. För att börja från början:
– Jag gillade inte heller Berger. He's such a manchild. Däremot älskar jag när Big kallar honom Hot-Dog på telefon.
– Jag stör mig också på Carrie i det här avsnittet!!! Alltså, egentligen stör jag mig på henne hela serien igenom, men i det här avsnittet är hon verkligen förjävlig. Det jag irriterade mig mest på är dock inte the zha zha zhu (även om det tveklöst finns med på top 10-listan), utan hur hon i början, när den bögige pianisten berättar att han ska gifta sig, börjar skratta jättehögt, jättestiliserat och jättelänge, som om hon inte märkte att alla andra sitter tysta och stirrar förbryllat på henne. Jag tycker bara att det är så oartigt och socialt inkompetent.
Det är egentligen underligt när man tänker det – att en serie med typ tv-historiens mest fantastiska bikaraktärer kan ha en så stört jävla skitirriterande huvudperson. Det borde ju vara nageln i ögat på miljontals tv-tittare som, logiskt sett, borde överge serien – men icke. Antingen för att bikaraktärerna är just så fantastiska att man fortsätter kolla ändå (guilty), eller så tycker miljontals tv-tittare att Carrie är fett schöny. Undrar i så fall vad det är för fel på dem.
Stickspår! Nu fortsätter jag.
– En grej jag är förvånad över att du inte nämnde är när Harry bjuder upp Charlotte, för jag minns att du har skrivit om deras förhållande tidigare i bloggen. Tycker i vilket fall som helst att det är en väldigt fin sekvens i avsnittet.
I lost track, nu vill jag bara fortsätta mala på om hur mycket jag hatar Carrie och vad som får mig att hata henne. Men det ska jag inte: nu ska jag tänka positiva tankar och säga vad som ändå får mig att sträckkolla typ fem dygn av Sex and the City. Eller nej, palla, men det är verkligen en bra serie. Det är bikaraktärerna som gör serien, för mig: i Charlottes, Mirandas och Samanthas fall stör jag mig inte på deras jobbiga egenheter, då tycker jag bara att det är charmigt och humaniserande. Och jag tror att det är därför jag aldrig pallat att kolla på någon av "uppföljarna" till SATC, typ Lipstick Jungle, för jag tycker inte att de seriernas karaktärer har samma charm och personlighet.
Ett slutord: du vet såna där WWJD?-armand som står för What Would Jesus Do? Jag har seriöst funderat på att trycka upp såna, fast med akronymen WWSD?. Det skulle stå för "What Would Samantha Do?". Hon är ju helt seriöst världens bästa förebild.
Är det inte då Harry berättar att han är jude och säger typ "we'll keep dancing" när hon frågar vad de ska göra? Det var typ det sorgligaste/vackraste ever om det är vad jag tänker på. 😛
HAHAHA, för övrigt älskar jag att alla hatar Carrie, för alla tidningar/mindre insatta människor påstår alltid att tjejer identifierar sig med Carrie. We don't. Alla tjejer är typ en blandning mellan Samantha, Charlotte, och Miranda med olika mycket av dem i sig. 😛