sånt som inte får plats i andra kategorier

Silver

februari 7, 2009

Hur en dag ska börjas:
Ljuvligt kinesiskt oolongte. Svenska Dagbladet framför en på köksbordet. (SvD, trots alla dina brister bör du nog räknas som en av mina livskärlekar. Det är trots allt bristerna som gör ett förhållande fullkomligt…) Och sedan, åh, sedan, en långpromenad i snön. Med den förhäxande känslan som uppnås nästan enbart när man går i pulsvänlig februarisnö.

Inte en människa i närheten. Inte en bil, inte ett ljud. Bor två mil utanför Uppsala. Här finns bara skog och en landsväg. Några enstaka andra hus. Hästhagar. Jag och mina tankar. Ljudet av att gå i snö. Ljudet av att gå i snö är så fulländat hjärntvättande att det gör mig alldeles lycklig.

Ja. Jag tror att det är grejen. Jag tror att jag är lycklig nu. Flera gånger de senaste dagarna. Senaste veckan. INte alltid. Inte när jag vaknar och gråter. Inte när jag inte kan andas för att jag blir stressad och inte kan hantera situationer. Inte när jag tror mig vara så häftigt förälskad att jag inte förstår hur jag någonsin ska kunna leva ett liv utan besatthet inför ouppnåeliga andra.

Men däremellan. Det är det som är den stora skillnaden på hur det oftast är. Långa timmar med mina promenader och när jag läser och när jag räknar matte då jag är lugn. Och lycklig. Och tacksam. För att jag lever. För att jag klarar av det. För att jag inte håller på att sjunka.

Det är det som är skillnaden på lycka och glädje. Jag är ofta glad. Jag är ofta hysteriskt, glänsande, glittrande glad. Jag skrattar högre än världen och världen är en fiende och min bästa vän och allting snurrar på högvarv och tankarna virvlar fortare och fortare och fortare och jag skrattar och jag tänker är det här lycka? är det här det underbara mystiska vidunderliga fenomen de kallar lycka? men det är det inte, det har aldrig varit lycka. Det är bara känslan av att vara hög på sig själv och den virvlar obönhörligen alltid ner i mörker. Mörker, mörker, mörker.

Jag går i min snö och världen pulsar omkring mig. Och mina tankar är inte storm som vid all glädje utan mer som… ett långsamt snöfall kanske. Och jag tänker att kanske är det här lycka. Och jag undrar om det är värt att ge upp det. Ett liv mellan alla extremer. Om det vore värt att ge upp det bara för att få känna sig så ensamt lugn.

0

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply