Saknar sommaren nu. Inte för värmens skull, men för att skriva roman. Sommaren 2008 var på många sätt en rätt händelserik sommar för mig. Kina, Emmaboda, Gotland. Väldigt mycket ljus. Väldigt mycket mörker. Väldigt mycket… lugna ner sig. Efter en konstig vår. Efter ett konstigt år.
Men jag antar att det jag vill minnas mest är skrivandet. Kanske att jag har förhärligat det. Självklart fanns det dagar då jag bara suckade och det fanns dagar då jag vaknade och tänkte att det är ingen idé att jag försöker skriva det här, det är ändå värdelöst, men, framförallt när jag var mitt uppe i det hela, var det mest fantastiskt.
I Kina, när vi kom tillbaka till hotellet efter en lång dag av turistande. Jag släckte ner i hotellrummet och det mörknade ute men de blå neonljusen utanför fönstret blinkade genom rummet och jag skrev som om det verkligen var vad mitt liv handlade om och hela världen var tangentbordssmatter och läkerol och te och jag rynkade pannan av medlidande för Jack och jag slöt ögonen och såg Johnny framför mig och nej. Jag var inte en av de där författarna som kände att ÅÅÅH MINA KARAKTÄRER LEVER SITT EGET LIV. Men jag var en av författarna som älskade vad jag gjorde och som älskade att se det växa fram.
Och sedan när man kom hem. Det var struktur av den bästa sorten, det var verkligen det. Jag vaknade upp, gick en långpromenad. Tillbringade förmiddagen med att skriva. Tillbringade eftermiddagen med ytterligare en promenad, te, tiramisu, kanske en film. Böcker. Fotografera.
Jag skulle göra mig så bra som författare. Jag vet inte om jag egentligen önskar mig så mycket mer än den strukturen.
No Comments