att skriva

Andromeda

september 22, 2008

Panikskrivning till min svenskafördjupning som ska vara inlämnad imorgon. Jag har inte orkat läsa igenom den eller något, men… jag kände för att lägga ut det eller något. Jag tycker om stjärnor.

Andromeda

När han var liten brukade han ta sin ficklampa, rikta den mot stjärnorna och skicka sos-signaler. Tre korta, två långa, tre korta, Morsealfabetet. Han stod där och blinkade och blinkade tills fingrarna nästan var sönderfrusna, tills han stelnat och till och med luften i hans lungor kändes som sådan där utandningsrök man alltid tycks ägna sig åt om vintern. Och när fingarna hade stelnat så mycket att han inte kunde röra knappen på ficklampan längre, stod han ändå och väntade. Släckte lampan och stirrade ut mot stjärnorna och väntade. På svaret från utomjordingarna. På svaret från utomjordingarna, som skulle rädda honom härifrån som ingen människa eller Gud någonsin hade kunnat rädda honom härifrån; rädda honom från sig själv. På utomjordingarna som stod där lika desperat ensamma och väntade på en kontakt, vilken som helst.

  Han fick aldrig något svar. Utomjordingarna kunde inte Morse.

  Nu frågar hon honom varför han har tagit henne hit. Till just denna plats av all ödslighet och uppgivenhet som han alltid tycks omge sig med. Titta på stjärnorna, visst, det kan hon förstå. Hon säger att hon också alltid har älskat stjärnorna, att hon alltid har längtat precis som han. Hon är så vacker när hon säger det. Hon är så vacker när hon säger det att han tror henne. Han undrar vad hon skulle säga, vad hon skulle säga om han berättade det där med ficklampan och utomjordingarna. Kanske skulle hon bli imponerad av att han kan Morse-alfabetet. Och han skulle bli tvungen att rodna och säga att nej, det kan han faktiskt inte. Han kan bara säga SOS. Han lärde sig den enda nödvändiga frasen först, sedan tröttnade han. Eller kanske trodde han bara att han aldrig skulle ha något viktigare att säga.

  Det finns viktigare saker han skulle vilja säga. Har det inte funnits det förut, så kanske att det finns det nu. Hennes ögon, forskande, när hon ser på honom. Hennes lilla leende, som om hon egentligen kunde läsa varje tanke som finns i hans hjärna. Han undrar om hon kan det. Han undrar hur hon kan vara så vacker medan hon gör det.

•-         Jag tog med dig hit för att titta på stjärnorna, säger han till slut.

Inte för att det är vad han vill säga, men för att det är det enda han kommer på att säga. Inte för att han tycker att det är vackert eller poetiskt eller på något sätt men för att det är det enda han kan säga henne och han ser på hennes forskande ögon han ser på hennes undrande leende att han måste säga henne något för annars kanske hon försöker gå härifrån. Och skulle hon försöka gå härifrån skulle han försöka hålla fast henne. Gripa om hennes smala handleder och närma sig henne och dra in hennes doft och hon skulle bli panikslagen, för att det är den sortens sak man blir när människor gör den sortens saker mot en.

  Han har aldrig velat göra henne illa. Han har aldrig velat göra någon illa.

•-         Jo, jag har nästan förstått det, säger hon.

Kanske att hon ler. Kanske att han inbillar sig att hon ler fast hon egentligen himlar med ögonen och tänker att han är den dummaste person hon någonsin träffat.

•-         Men det var inte bara för att titta på stjärnorna, säger han hastigt, så att han inte ska tappa hennes uppmärksamhet. Jag tycker om att umgås med dig också.

Nu ler hon definitivt. Ett snett leende under luggen, så att han egentligen inte har en aning om vad hon tänker.

  Hon är så vacker när hon gör det.

•-         Det är trevligt att höra, säger hon. Trevligare än vad du kanske hör. Jag tror att folk säger sådant… jag tror de säger det alldeles för sällan.

Hon slår armarna om kroppen. Inte hastigt eller dramatiskt, men mer som att hon är rädd att hon skulle falla om hon inte gjorde det. Vaggar en aning, fram och tillbaka. Han funderar på om han borde säga att han kan hålla henne upprätt. Hon är så liten och han är så rädd att hon ska gå av eller svimma eller bara blåsa bort därifrån och om hon skulle försvinna därifrån… han tror inte att han skulle kunna ta sig hem då. Han är så rädd för det. Dagen hon försvinner därifrån, han kommer sätta sig ner i marken och stirra ut i luften och vänta på att någon annan ska komma. Någon annan som kommer hit och räddar honom; och han kommer att vänta förgäves. Tusen år med armarna om kroppen på marken i väntan på den Gud som inte finns. I väntan på den Gud som aldrig har funnits.

•-         Tänker du mycket på döden? säger han.

För han tänker, relationsexperterna säger ju alltid att man borde ta reda på om man har gemensamma intressen. Så man har något att diskutera. Det vore trevligt. Han har aldrig träffat en flicka som gillar döden som han.

  Hon sluter ögonen. Hennes läppar rör sig en aning, långsamt och omedvetet, som att hon sjunger på en sång hon en gång brukade kunna men som nu bara är bortglömda fragment, uppblandade med så mycket annat.  

  Och slår upp ögonen. Vänder sig mot honom. Hennes utandningsrök är nästan så nära hans att de möts, och han tänker: lite närmare och det skulle nästan vara som att kyssa dig. Han tänker: lite till och jag kan få andas något som stavas du.

  Hon ler. Hennes läppar rör sig fortfarande men hon ler. Och han tänker: lite närmare så att jag kan röra din hud. Han tänker: det enda som någonsin kommer att kunna rädda mig är din hud.

•-         Om vi inte skulle dö, säger hon tyst, skulle vi ju aldrig leva. Livet blir bara värt något relaterat till att det är något vi aldrig kommer att ha.

Han nickar. Han skulle kunna skratta. Han skulle kunna skratta för att hon säger sanningen som han aldrig har hört någon säga den. Skratta, för att hon är så vacker när hon gör det.

  En tanke slår honom.

•-         Det är… det är lite som du, säger han. Du är bara värd någonting för mig för att jag vet att jag kommer förlora dig.

Hon ryser till en aning.

•-         Men tänk om du aldrig förlorar mig?

Hon tänker för mycket, tänker han. Det kommer att bli hennes förbannelse. Hon är precis som han. Hon oroar sig alldeles för mycket.

  Han lutar sig mot henne, lägger armarna om hennes axlar. Han står så en stund, hon sluter ögonen och ler. Han låter sina fingrar röra vid hennes hud. Det enda som någonsin kan rädda honom är hennes hud. Det är hans enda sätt att någonsin överleva fram till dess att han kan dö.

  När han slutligen talar är hans röst mjuk, öm, övertygande. Han har aldrig hört den låta så förut.

•-         Åh, men du behöver inte vara orolig, säger han. Du förstår… man förlorar allt till slut.

Och sluter även sina ögon. Och böjer sig fram och andas in hennes utandning. Och böjer sig fram och smakar hennes tunga. Och böjer sig fram och lägger händerna mot hennes skulderblad.

  Någonstans, långt borta, sitter hela universums alla ensamma utomjordingar och ler. Ansträngt, på det sättet man gör när det går bra för gamla vänner, och man själv bara står kvar och stampar, om och om igen på samma fläck.

0

You Might Also Like

1 Comment

  • Reply a.k september 22, 2008 at 10:35 e m

    andtagande.

    0
  • Leave a Reply