sånt som inte får plats i andra kategorier

genius, interrupted.

juni 11, 2008

När jag var liten var jag en matematisk begåvning.
Mer än nu. Jag är fortfarande bra på matte. Men inte exceptionell.
Jag kom att tänka på det idag, för jag läste intervjuer i svenskan med några förstaklassare som pratade om vad som hade varit svårt med deras första år i skolan. Och så pratade de om att matten var svår för många.
"Matten var jobbig, det var svårt med minus", sa ett barn. Och jag tänkte tyckte jag det var svårt att lära sig minus? Och jag tänkte att jag har ingen aning.
Jag har inga minnen av att lära mig räkna.

Mitt dagis var bra. Jag gick på något som hette Liten Lär. Vi fick lära oss saker rätt tidigt. Räkna. Läsa. Skriva. Jag brukade leka med ett träd och äta kardemummabullar på eftermiddagarna. En kille i min klass var son till dåvarande landshövdingen i Uppsala och vi trodde att han var en prins för att han bodde på slottet. Jag var på barnkalas på Uppsala slott en gång, men det enda jag minns är hur någon spräckte en ballong och hur galet rädd jag blev.

Men i alla fall. Räkna. Det var trevligt, antar jag. Minns inte så mycket. Men jag tyckte om matte, antar jag. Min lärare där sa att jo, jag var duktig på det mesta. Men matten, det var det något särskilt med. Och mina ögon lyste när jag fick jobba med det.
Jag började så smått med multiplikation på dagis.

Året jag skulle fylla sex bestämde vi oss för att jag skulle börja ettan, på Hågadalsskolan, i stället för att gå i en sexårsgrupp på Liten Lär. Jag var ett allmänt ganska brådmoget barn. Hyfsat intelligent, skulle jag också vilja anta. Och jag älskade att lära mig saker. Så det verkade som en så bra idé. Och jag kunde ju alltid få arbete lite före de andra, kunde man tänka sig.
Min lärare tyckte inte att sexåringar skulle börja i ettan.
Inget speciellt och avancerat till mig, inte.
Våra matteböcker var löjligt, äckligt lätta. 3+4. Vem brydde sig?
Jag var brådmogen och intelligent och jävligt envis. Så jag vägrade räkna. Över huvud taget.

Min lärare, hon gav mig en mattebok anpassad för förskolan och skickade mig till en specialmattegrupp för barn med problem. Jag satt och fingrade på min penna som alla hatade mig för att jag inte höll ordentligt och drömde om bättre tider.
På eftermiddagarna lekte jag fram magiska historier som den författarbegåvning jag var dömd att sluta som.

Vad man kan lära av den här historien? Jag vet inte riktigt. Massor och ingenting alls.
Livet blir aldrig riktigt som man har tänkt sig. Och jag menar, om jag hade blivit ett matematiskt geni kanske jag inte hade kommit att skriva lika mycket. Jag tvivlar, för jag kan inte se en värld där jag inte skriver. Men jag kan å andra sidan inte se mig själv som ett matematiskt geni heller. Jag hade varit en så fruktansvärt annorlunda människa då.
Men jag antar att man också kan se det som att ränderna aldrig helt går ur. För jag menar, jag är ju ändå en nördig naturare nu. Och jag har MVG i alla ämnen. Det inkluderar matte.

Eller så ser man det som att svenska grundskolan suger. Den bästa slutsatsen av dem alla. 

0

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply