Dwelling dreams with deadly disillusions

I natt drömde jag att jag kom in i en undanskymd sal på Rosendalsgymnasiet, och där satt min vän Susanna och spelade piano, men jag såg först inte att det var hon. Hon var ett geni, rent totalt.
Sedan satt vid vid hennes dödsbädd, jag och Mariana. Och jag satt i ett fönster och rökte. Det är lustigt, för jag röker inte. Har aldrig gjort.

Efter det hamnade jag i en biokö. En kille från min mellanstadieklass gick runt och raggade på alla han kunde träffa, men ingen ville ha honom. Sedan åkte två av mina vänner upp med honom i en varmluftsballong, av rent medlidande. Det var lustigt.

Och sedan. Sedan satt vi på min altan, jag och mina vänner i varmluftsballongen och några andra. Vi pysslade. Klippte saker ur papper. Och jag åt bröd ur en skål, brödbit efter brödbit. Jag hade inte ätit middag i drömmen, och jag tänkte att det var dåligt att äta en massa bröd i stället. Att jag skulle börja må illa sedan. Men det var så gott. Rent otroligt gott. Och jag började inte må illa.

Sedan skulle en av mina vänner på altanen åka hem. Jag följde henne till centralstationen, hon tog ett tåg till Västmanland, och jag drabbades av en plötslig lust att åka till Stockholm. Hoppade på ett tåg. Klockan var nio på kvällen (i drömmen, alltså), och jag hade ingen aning om vad jag skulle göra, men det kändes trevligt. Eller, lite lagom ångesttrevligt.
Insåg på tåget att jag inte hade några pengar, inte hade någonting. Hade lämnat min väska på altanen. Det enda jag hade var en mobil, men den kunde jag inte betal tåget eller i princip någonting med.
Hoppade av i Knivsta. Det var massa neonljus där, nu på kvällen, och folk som gick runt på gatorna och sjöng. Några män kom gående, och jag kände plötsligt igen dem som farliga krigsförbrytare. De var anklagade för ett väldigt hemskt brott, men de hävdade att de inte hade begått det (såklart). De hade dock inga bevis, inga vittnesmål.
Jag sprang fram mot en av männen.
– Jag kan ge dig falskt alibi, om du ger mig 1000 kr, sa jag.
Han log glatt.
– Okej!
Men sedan ångrade jag mig lite. Det kändes ändå väldigt hemskt och oärligt.
– Eller, finns det något annat jag kan göra? sa jag.
– Köp lösgodis åt mig! sa den andra av killarna.
Gav mig 1000 kr.
– Vad? Hur mycket?
– Allt som är gott. En stor påse.
Och jag gick iväg mot Ica Kniven för att köpa lösgodis.

Och jag gick runt. Köpte godis. Smakade på godiset, vilket jag aldrig gör i vanliga fall, jag anser det vara omoraliskt. Men jag tänkte att varför inte. Mariana smakar alltid på godis i affärer, och ingen säger någonsin något. Men när jag smakade så kom en kassörska fram och anklagade mig för snatteri. Jag mutade henne dock med en tiokrona, och lovade att inte äta något igen.
Godis, godis. En lång del av drömmen var bara hur jag plockade olika sorters godis. Det var uppdelat på olika delar av affären. En gång kom en fågel fram och sjöng en liten sång om att jag inte skulle plocka en viss sorts godis till den farlige krigsförbrytaren, det var inget han skulle gilla. Jag plockade. Vägde. Nu hade jg godis som kostade 169,50. Jag hade fått tusen kronor. Helt absurt. Men en och en halv godispåse, fullproppade, kändes som en rimlig mängd.

Runt, runt. Jag småprata med kvinnan i kassan. Hon hade arbetat här, på lösgodisavdelningen, i 30 år, sa hon. Jag blev förvirrad, för hon såg så ung ut. Men sedan visste jag plötsligt, på det sättet man alltid vet saker i drömmar, att hon var 34. Hon hade växt upp här, på lösgodisavdelningen. Det var hennes liv. Hennes livsuppdrag.
Det var inte sorgligt, inte i drömmen. Mer som något fint. Alla har vi små funktioner.

De farliga krigsförbrytarna kom tillbaka. Skrattade lite åt allt godis jag hade köpt.
– Vi ska ha cider också, sa de.
Utbytte menande blickar. Jag log och plockade upp lite godis ur påsen, fast jag inte hade betalat för det ännu. Hon i kassan stirrade ondskefullt på mig. Jag mutade henne med en tia.
Jag undrade var klockan var. Inte som i att jag planerade att åka hem, för det gjorde jag inte. Jag trivdes här. Trivdes, med mina vänner krigsförbrytarna. De tyckte om mig. Vi skulle säkert ha en trevlig kväll.
Men undrade ändå var klockan var. Bara för att, ja. Det är ju den sortens saker man kan undra ibland.
Slog upp mina ögon. Tittade.
Klockan var tio över åtta. Runt omkring mig fanns inte en massa godis, blonda kassörskor, vänliga krigsförbrytare. Men mitt rums blå väggar och blyertsteckningar som täckte delar av dem.
Så jag steg upp. För att det är sådant man brukar göra.

Min vän Mariana tar samma antidepressiva medicin som jag tar. Och precis som jag började hon drömma mycket mer när hon hade börjat med den. Så jag tror att den gör att man drömmer ännu mer. Eller intensivare.
Det tycker jag är trevligt. Jag gillar drömmar.