Idag sitter jag på mitt golv och lägger pussel, sitter vid min dator och skapar musik, sitter i mitt huvud och tänker lustiga tankar på det sättet bara jag kan tänka lustiga tankar. Och är överpoetisk, för nu skriver jag inte längre fem sidor om dagen på en roman, och då måste det ju komma ut någonstans.
Har novellidéer… jag går långa promenader och tänker i ord och meningar på ett sätt jag bara gör i perioder då jag skriver mycket. Eller, när jag var liten tänkte jag ju alltid så; men jag lekte så oerhört mycket när jag var liten, satt och mumlade ord ut i luften för mig själv. Det var så jag lärde mig att skriva.
Pussel. Jag tycker om att lägga pussel. Och drar alltid märkliga liknelser till det i mitt skrivande – pussel och schack, drar man ihop allt jag skriver till några få ord skulle de ha en given plats. Människor som pusselbitar. Som schackpjäser. Man sluter ögonen och ler, för sin inre blick ser man allt som borde bli ens nästa drag. Märkliga drömmar, märkliga tider. Bara skratta och le, det är det bästa man gör.
Jag fick ett vykort från Barcelona idag. Jag trycker det mot näsan och undrar om det doftar någon annstans, men det doftar mest kartong. Jag sätter det bland de andra vykorten på min vykortsvägg. Nästan alla är från Susanna. Tio, eller något. De är fina. Små berättelser om alla hennes små festivalbesök och om platser jag aldrig har besökt.
Ett är från Simrishamn. Det finns en pyroman där, men de grep honom efter en polisjakt. Bara så att ni vet. Det är sådant jag vet, för att jag älskar att läsa tidningen. Varje dag sitter jag på min altan och slår upp tidningar runt mig och jag ler och känner mig intelligent och värdefull men framför allt älskar jag känslan av att det finns en omvärld, jag går runt med en oerhörd overklighetskänsla, det har jag alltid gjort. Tidningen är bara sagor som alla sagor som någonsin berättats för mig. Men som jag säger till min psykolog, som jag skrev i en lång utläggning på det fria skrivandet på mitt sista franskprov, som jag alltid har vetat, jag är en historieberättare. Ge mig vad som helst och jag gör det till en historia – i mitt liv har jag infört tusen små bitar bara för att göra det till en historia.
Du blev i alla fall en vacker saga. Jo. Man tackar, bugar och bockar.
Missuppfatta inte det här inlägget, mina vänner. Det är inte skrivet under ångest eller tårar. Jag bara kände för att skriva något annat än vad jag brukar. Kanske att jag bara ville skriva över huvud taget. Jag vet aldrig vad jag vill utom det. Det har aldrig funnits något annat än ord.
No Comments