(Öhm. Tyck inte att jag är hemsk och svårtolkad bara. Jag lägger mest ut mina nattskriverier här. Så jag antar att jag kan skriva bättre ibland, också.)
De sprängde sönder stjärnor och vinternätter men hur många gånger han än kysste hennes panna visste hon att efter februari skulle det vara över, för någonstans i snöslasket skulle hon bli tvungen att bryta upp. Hon var den sortens människa, antog hon; om man släppte dem innan man förlorade dem blev ensamheten aldrig riktigt lika ensam sedan.
Men i januari var han fortfarande där, och han värmde henne som ingen annan. I januari besvarade han fortfarande alla hennes dumma frågor och varje gång hon var outsägligt korkad bara log han mot henne inte skrattade men log och han kallade henne den vackraste i världen, det var först senare han skulle spotta henne i ansiktet, kalla henne värdelös och säga att hon hade förstört liv. Men det var först efter att hon förstörde hans liv. För de enda människor hon kunde hata var de hon älskade. För att de tvingade henne att tappa kontrollen.
Hur många stjärnor finns det på himmelen? frågade hon och han svarade henne att det fanns fler än vad det någonsin hade funnits i hennes ögon, och hon nöjde sig med svaret medan hans händer letade sig in under lager efter lager av hennes kropp och skalade bort allt som fanns kvar av henne.
Hur många sekunder går det på ett dygn? På ett år? På en evighet? och han log han hade kunnat räkna ut svar åt henne men han bara väntade en halv evighet med att kyssa henne och det fick henne att känna, veta och inse alla svar, han var som ett vandrande lexikon hennes älskling och han visste alltid precis hur han skulle besvara hennes frågor.
Hur många gånger har du gråtit för min skull? frågade han henne slutligen tillbaka och hon bet sönder läpparna, tungan och halva sina lungor för att inte behöva prata men han fortsatte att betrakta henne och hon vände bort huvudet och sprang genom snön sprang genom vinterluften sprang tills lungorna sprängdes och benen värkte och blodet forsade ur alla sår hon någonsin haft. Och hon sprang mil och år och evigheter. Och hennes fötter gick sönder och hennes huvud också, men
hon såg honom aldrig mer.
No Comments