Jag hade glömt hur mycket jag älskar att läsa saker högt.
I något slags mystisk trötthet går jag och läser samma utdrag från inledningen till ytterligare en av de romaner jag inte kommer att fullborda på lång, lång tid, den om Jack och Johnny, som inte blir vad jag vill men som jag ändå älskar att arbeta med.
En halv A4 eller så av text som jag läser om och om igen med en ökande grad av inlevelse. Kan den utantill nu ungefär.
Varför? För att jag alltid har älskat teater. För att det blir som ett lugnande mantra av total koncentration.
När jag var liten satt jag och stirrade på mina barbiedockor, höll dem orörliga i händerna, medan jag lekte, bara det att jag vet inte om jag någonsin lekte. Snarare var det som att jag satt och läste högt, hela meningar, fast boken var i mitt huvud. Jag kan fortfarande berätta en historia bara så på beställning. Ligga och läsa meningar högt och läsa med något slags inlevelse. Fast jag har liksom ingen publik.
Idag kände jag mig för övrigt förvirrad över världen, och funderade på att klippa av mitt hår. Rakat eller ovanför öronen eller något. Men sedan insåg jag att då skulle min bror vinna kampen om vem av oss som har längst hår. Och det lär aldrig ske.
Man förlorar inte tävlingar. Det är den Nettelbladska principen.
No Comments