10-åringen.

För tio år sedan blev jag mamma till en son.

En pojke som tänker igenom svaren, omgiven av systrar som kastar ur sig orden. En som går långsamt när de andra stormar iväg.  En som kan sitta vid middagsbordet och ibland plötsligt inte få en syl i vädret, för att någon annan i familjen svarar åt honom innan han har hunnit samla tankarna till ett svar.
”Du ser lite ledsen ut, är du ledsen?”, kanske jag säger.
”Han är inte ledsen, han har bara lågt blodsocker”, säger Storasystern.
”Fast han har redan ätit en portion, jag tror inte att det bara är blodsockret, jag tror -”
”ELLER”, säger Habanero, ”SÅ ÄR HAN TRÖTT PÅ ATT VARA OMGIVEN AV EN MASSA TJEJER SOM BARA SKA PRATA OM HUR HAN KÄNNER SIG.”
Och så slutligen, när svaret är färdigt, från Lilla Gubben:
”Jag känner mig faktiskt ganska glad.”

En pojke som tycker om när det blir rätt.
”YES”, säger Storasystern när hon just fått veckopeng. ”Jag vill köpa det här expansion-packet, det kostar 9.90, tänk att jag hade EXAKT det som behövdes.”
”Du hade inte exakt”, säger Lilla Gubben då, mjukt men bestämt, ”du hade ju 10 euro.”
”Jaja det är en euro mindre då, det räcker ju!”
Han fnissar till och skakar på huvudet åt den galenskap han är omgiven av.
”Inte en euro, 10 cent! Man skulle nästan kunna tro, att du inte håller ordning på dina pengar.”

En pojke som läser, långa böcker, många böcker, med en stor inlevelse i karaktärernas problem och deras förehavanden. Som uppmärksamt iakttar samspelet när vi ser filmer eller teveserier, funderar över vad det säger om hur vi människor ska vara mot varandra. Inget av barnen har skrattat så gott som han åt årets julkalender, när farmodern har den ena misslyckade Tinder-dejten efter den andra. Pärlande går fnisset, sådär ska man ju inte göra! 
Stillsamt går reflektionerna: om hon var tvungen att ändå välja någon av alla dessa män, så vore nog tangodansaren den bästa, han behövde ju mest någon som var lite mer aktiv.

En pojke som kan beskriva en känsla med en vetenskapsmans analytiska tydlighet.
”Jag känner mig väldigt arg just nu, för att jag kom för sent till scouterna idag igen. Och jag är arg på precis dig mamma, för jag känner att det var ditt fel. Du lagade middagen för sent! Fast du sagt att du inte ska göra det!”
En pojke som kan lugna ned sig, momentant, av att man erkänner att resonemanget han lagt fram är alldeles riktigt. Man kan säga:
”Ja. Det var mitt fel. Du har alldeles rätt.”
Och han nickar, går och sätter sig i soffan, läser en bok, och konflikten är över.

De bästa stunderna tillsammans är de egna stunderna. När ingen syster avbryter, när det bara är han och jag, så han kan tänka klart, formulera färdigt.

En promenad, där orden får komma långsamt.
Att spela ett parti schack, Finns i sjön, vändtia (han besegrar mig i vartenda spel).
Inte säga så många saker, bara finnas bredvid eller mittemot.
Dela små luckor i tiden med varandra.

Jag hoppas vi får många sådana stunder tillsammans, många år till.

Läs mer:

• Nioårsgubben.
• Sju.
• Femårsdagen.
• Stjärnpojken.
• Tre år.
• Dagen D.

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier och följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.