Idag är det midsommar. Det är inte så viktigt för oss men kanske för någon annan.
Många tankar har farit genom mitt huvud de senaste veckorna. Jag har haft det lugnare, fast det inte har märkts här. Gamla saker jag brukade älska har fått börja sippra in i mitt liv igen. Jag har tänkt mycket på grönsaker. Jag har hittat nya hemmaträningspass jag älskar. Och jag har skrivit text, med intensitet, skickat in noveller till två tävlingar. Jag dansade på deadline och jag ser dem inte som vinnare. Men jag skrev dem. Jag skapade världar igen.
Det finns något, på andra sidan av något annat, som väntar mig.
När jag skulle in och skriva här imorse var jag utestängd från bloggen. Jag hade glömt att ordna med en sak i det tekniska, bakom kulisserna. Under några panikslagna minuter trodde jag att jag lyckats hamna i en loop där jag inte skulle kunna uppdatera det jag behövde för att jag inte kunde logga in och uppdatera det jag behövde. Jag såg hela bloggen försvinna framför mig, att den skulle ligga som en död relik man inte kan besöka. Mest saknade jag kontakten med alla som läser, under den där paniken. Inte alla inläggen, inte alla texter, inte alla foton, för det här är inte en minnesbank för mitt liv. Berättelsen om mitt liv är mycket större än den här bloggen, det finns såklart massor av minnen och händelser och upplevelser som jag delar med vänner och familj som inte syns här. Allra viktigast är dessutom minnena jag har i huvudet. De hade inte försvunnit.
Men att få dela text och tankar i ett litet eget universum. Att få bygga ett hörn av världen och internet som skiljer sig från andra hörn. Att få skriva text och låta den få fullbordas i läsaren och att få responsen på det. Sorgen när jag trodde att det gått förlorat berättade för mig hur viktigt det är.
Sedan löste jag problemet och kände mig som ett geni, som jag alltid gör när jag ordnar allt med bloggen som inte bara är texten, skrivandet.
Gjorde mig en kopp kaffe och satte mig och svarade på kommentarerna som trillat in de senaste veckorna. Tvåvägskommunikationen som betyder så mycket, som jag inte ska ta för given.
Trevlig midsommar hörrni, hur den än ser ut. I helgen går jag ett nattpass på psykakuten och det är det sista jag gör på jobbet i Uppsala, man ska väl gå out with a bang. Sedan ska jag inte jobba igen förrän det blir höst.
Men mer om det en annan dag.
Läs mer:
Två inlägg om att inte fira som andra, eller alls:
1 Comment
[…] – Midsommarförlusten. […]