Vi brukade kalla dem för bebisarna, tills Habanero förnärmat sa att hon minsann inte är någon bebis. Och det är man väl inte längre när man med emfas klarar att protestera mot benämningen. Så vi började kalla dem småttingarna, tills Lilla Gubben sårat påtalade att han minsann inte är något litet barn mer, jag börjar alldeles snart skolan.
Då började de kallas småsyskonen istället, denna roll i familjen som kanske är det som från början förenade dem till en enhet. Och mot detta – att det är småsyskon – fann de inga protester.
Lilla Gubben och Habanero. Så tätt intill. Ett och ett halvt år mellan dem, kroppar tätt intill varandra i cykelvagnen, samma dagisavdelning, samma vänner. Lika långa, lika tunga, samma storlek på cykeln. När Storasystern träder in i en storbarnsvärld de inte har tillgång till, ett nio och ett halvt som de inte ännu kan förstå, då finns alltid tryggheten i att vara en småtting. När det behövs är man alltid två.
Lilla Gubben och Habanero. Så långt ifrån. En som skriker fula ord, en som gråter tysta tårar. En som sveper in sig i handduk för att ta sig mellan badrummet och sitt eget rum när det kommer besök just när han har duschat, och ändå rodnar, generad över klädselns otillräcklighet. En som öppnar dörren naken när grannen ringer på och säger Ursäkta får jag säga en sak, det passar inte så bra just nu för jag har inga kläder på mig. En som alltid vinner fyra i rad, eftersom han tänker till. En som alltid vinner sten-sax-påse, eftersom hon fuskar. En som kompromissar när han är övertygad om att det är det moraliskt rätta för hela familjens bästa. En som kompromissar när hon inser att hon kan skapa en win-win-situation som gör att hon får allt hon vill ha samtidigt som andra också blir nöjda.
Och trots det. Eller kanske snarare just därför.
Ler och långhalm.
Sidor av samma mynt, natt och dag, sol och måne.
En andra halva att formas med, formas intill, skapa sina konturer mot.
”Vad fint att ni har varandra”, säger jag plötsligt när jag betraktar dem, kanske har jag den konstiga rörd-rösten-igen, tårarna som bränner bakom ögonlocken.
”Ja mamma”, säger Lilla Gubben, och
”Ja mamma”, säger Habanero, och
båda ser upp på mig och väntar på att jag ska säga något mer, för inte kan väl detta simpla uttalande vara hela orsaken till att jag avbryter deras lek.
Det är klart att de har varandra.
Hur skulle de annars ha det?
Läs mer:
- Radarparet. Genom samexistens and beyond.
- Respons. Få svar som man själv talar.
- Middagar, skapelseberättelser. Gud på asteroiden.
Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.
No Comments