Hänt på sistone

Livet händer som liv gör, här har det varit tyst. Livet händer med sin ljuvlighet, livet händer med sina utmaningar, livet händer med spöregn i ansiktet, livet händer med krispig sol i kylig vind under havspromenader i kvällen. Livet är försöken att komma in i ett veckoschema igen,  livet är att dansa på deadline. Livet är besked som svider, oro om natten, livet är besked som får hjärtat att skutta, hopp kring köksbordet.

Den godaste cappucinon, krämigheten. Starkt kaffe på jobbet, svart när mjölken är slut, något bränt i magen. Mackor i farten, långa sittningar vid middagsbordet. Böcker som uppslukar, böcker som får mig att sucka. Upprop för ryskkursen, tro att jag är för trött, att kanske är det inte möjligt att göra också detta den här terminen. För att sedan sitta där, låta tankarna skingras från allt som inte är grammatik och ord och uttal, och påminnas om att just när jag är så trött är det den sortens saker jag behöver.

Lilla Gubben som börjar skolan, får sin första läsläxa. Förklarar att ikväll vill han lägga sig tidigt och ha en rejäl läskväll så att han ska hinna med allt och först brusar det förbi mig som det mesta på Radio Barn men så småningom förstår jag att han missat att läsläxan är två sidor, inte hela terminens läsebok.
Lilla Gubben som besöker skolbiblioteket för första gången, ber om böcker om Minecraft.
”Det finns bara på engelska”, säger skolbibliotekarien.
”Okej”, säger Lilla Gubben, ”men jag kan läsa engelska.”
Lånar en bok om redstone. Återberättar allt han lärt sig från den för mig medan han spankulerar runt mig när jag sätter disk i diskmaskinen om kvällen. Han har händerna på ryggen, nickar ibland med bestämdhet åt sina egna ord. Om malm och pressure plates, om tusen obegripligheter som blir värdefulla för mig för att de är viktiga för honom.
Lilla Gubben som kommer ut från judolektionen på kvällen, vi ska cykla hem, han säger:
”Jag har saknat det här. När man är alldeles varm från judosalen. Och kommer ut i en kall kväll. Och får cykla. Jag älskar att cykla. Jag älskar att använda mina ben.”

Habanero som ser på mig uppifrån och ned när jag för en gångs skull tagit på mig något annat än mina favoritjeans, höjer sina ögonbryn och säger med en röst fylld av förvåning:
”Mamma, idag är du både bra OCH snygg!”
Habanero som sjunger i lådcykeln, hela vägen hem från dagis. Säger, som många barn:
”Mamma, jag har kommit på en sak till jag vill bli när jag blir stor, jag vill sjunga mina egna sånger.”
Men lägger till, med en insikt om nätverk och driftighet och hur man ska skapa en hype som kanske framförallt habaneriska barn besitter:
”Kan du filma mig med paddan när jag sjunger mina sånger? Sedan skicka filmerna till alla dina vänner och säga Om ni gillar det här, skicka det till alla ERA vänner och sen skickar alla vidare till sina vänner tills jättemånga vänner och vänner tittar på det? Kan du göra det?”
Och jag svarar mmm kanske det och Habanero vill förankra en deal som hon alltid vill:
”Kan du göra det direkt när vi kommer hem eller vill du dricka en kopp kaffe först och göra det sen?”

Storasystern och jag på promenad, bara mitt stora barn och jag. Storasystern och jag som har spa i badrummet, bara mitt stora barn och jag. Storasystern och jag som pratar om alla oro som kommer när man är nio och ett halvt med allt det kräver av en, bara mitt stora barn och jag. I hennes fotbad droppar jag eterisk olja, hon har fått välja, lavendel och mandarin.
”Lavendel gör att man blir lugn och avslappnad och mandarin hjälper en att börja tänka glada snälla tankar om sig själv, den höjer självförtroendet”, säger jag, för jag vet att det är sådant en flicka Storasysterns temperament tror på. Precis som hon tror att drömfångaren hjälper henne att inte drömmar mardrömmar eller att lättmjölk gör det lättare att somna (varför skull det annars heta ”lätt”?).
”Vissa behöver ha många fotbad innan de känner av de eteriska oljornas effekter”, improviserar jag vidare, ”men vissa känner det redan första gången. Hur de blir lugna. Och tänker snälla tankar om sig själva.”
Hennes tillitsfulla ögon, blicken när den möter min, överväldigad av stundens allvar.
”Jag känner det redan.”

Jag lär mina barn att ibland är det bästa man kan göra när det har varit svårt att inte lägga all sin kraft på att slåss mot det svåra, utan att ta hand om sig själv så att man orkar med det. Livet kan vara fotbad med lavendel och mandarin, livet kan vara minecraftboksläsning till sent en fredagskväll när man ändå kan ta sovmorgon dagen efter, livet kan vara att bre ut sig med sin sångröst så att det ekar över gatorna.
Livet kan vara en ryskkurs, hallonchoklad, chilimarinerade oliver, små ostar. Att ligga och läsa Elle i sängen en lördagsmorgon, länge, innan man gör något mer av den dagen. Att låta duschens hetta svepa in en och svepa bort besvikelsens trötthet, som förut. Att sänka sitt tempo utan att helt stanna av. Att låta liv hända, som det händer, inte kämpa emot det, utan anpassa sig efter det.
Rusta sig för att tåla det.

Läs mer:

• Ordets gåva, del 3. Mina kalkyler säger: det är inte dags att åka till dagis nu.
• Se och synas. Vad de ser. Vad jag ser.
• Lamaliv. BIG FATA MAMA LLAMA!

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.