Bokrecension: Bli snäll igen av Geir Gulliksen

februari 26, 2021

Vissa böcker, vissa författare, läser man andras åsikt om så många gånger att man till slut tror att man redan har läst dem.
Kanske säger det något om filterbubblan, eller böckers korta livslängd, eller hur mycket lättare det är att skriva om recensionsexemplar som dimper ned i brevlådan än att söka fram och lyfta annat. (Jag försöker rota fram andra böcker ur arkiven, också, vill tro att en bok kan leva längre än till nästa säsong, att böckerna inte måste gå något slags modevärldsliv till mötes där man lever under några intensiva månader och sedan dör när tiden som aktuell är över.)

Så var det i alla fall med Geir Gulliksen. Jag hade läst så många recensioner av Se på oss nu och Berättelse om ett äktenskap av personer vars boksmak jag delar att jag tänkte att det här är en författare jag tycker om att läsa. Fast jag aldrig har läst en bok av honom, tills Bli snäll igen dök upp med sitt underbart vackra omslag (så grönt! så skönt!) och sitt lättsmälta språk som fick mig att snabbt fastna.

De första tjugofem procenten av Bli snäll igen är jag i extas. Här finns en uppbyggnad till något som skulle kunna vara allt jag gillar.
Henning är femtio år, trött på relationer. Inget har blivit som han tänkt sig med kvinnorna. Kanske har det inte blivit som han tänkt sig med någonting. Han är skev, en aning av en opålitlig berättare, han är stundtals bisarr. Han köper en kostym vars byxor är shorts för att expediten säger att man kan göra så, alla stirrar på honom på jobbet.
Han närmar sig andra, för länge och för mycket. Han är obehaglig och ibland medveten om det, ömkansvärd och ibland medveten om det, mänsklig och ibland medveten om det – ibland är alla dessa saker bara tydliga för läsaren.
När Henning blir av med jobbet finns ett givet driv framåt, bollen är i rullning i Hennings livskris.

Men sedan stannar boken av. Vi kastas bakåt i betraktelser av Hennings alla tidigare relationer. Vilka kvinnorna var och vad han tänkte om dem. Varför det slutade. Hur sexet tedde sig. Det första äktenskapet, separationen, den förlorade kontakten med den första dottern. Det andra äktenskapet, den andra dottern. Att vilja kompensera för den förlorade kontakten med ett barn genom att hänge sig åt ett nytt.

Henning försöker bearbeta att relationerna i hans liv inte blivit som han tänkt sig att de skulle bli. Han försöker agera sig igenom det. Söker upp sin nu vuxna äldsta dotter och försöker prata med henne, trots att hon är avvisande. Grips av idén att kanske är felet med de tidigare kärleksrelationerna kvinnorna – kanske skulle allting lösa sig om han bara blev gay. Han söker kontakt och närhet, kräver förståelse, men tycks många gånger inte förstå sig själv. Relationerna går sönder på sätt som blir obegripligt för honom eftersom han missar sin egen del i det.

Alla dessa teman är fascinerande, och Henning hade potential att bli en fängslande karaktär. Men i slutändan känns han inte tillräckligt väl gestaltad.
Jag får inte ihop honom som karaktär, får inte ihop rösten i bokens berättarjag med Henning. Ibland är han så oförstående, ibland med väldigt klara insikter, på ett sätt som gör att han glider undan för mig, inte som en opålitlig berättare utan bara en otydligt skriven berättare.

Händelserna är utspridda och lite slumpmässiga. Här finns ingen tydlig dramaturgi, bara händelseförlopp efter varandra, och kanske är det ett medvetet val, en del av stilen, ett plotter av skeenden som livet faktiskt är, men jag personligen hade föredragit ett mer klassiskt dramaturgiskt driv.

I slutändan levererar aldrig boken vad jag så starkt hoppades på av att läsa inledningen. Däremot är den lättläst och behaglig. En bok att svepa igenom en dag på balkongen i vårsolen, kanske ett startskott för att själv fundera över relationer genom livet, men ingen litteratur jag bär med mig, inget som lämnar mig verkligt berörd.