Processar fascinerat svaren på föregående inlägg. Reflektioner hittills är att jag också trodde mig vara kär några månader efter den där tävlingen i januari 2007, att jag är lycklig av att min favoritstalker fortfarande läser och dessutom bosatt sig i Tyskland samt att det var förvånande och glädjande att någon fortfarande visade intresse för mina mer politiska texter.
Kanske ska jag också skriva mer politiskt snart igen. Eller jag antar att jag ganska säkert vill det. Problemet är väl att vissa saker vågar man inte skriva om. Jag har förändrats rätt radikalt i politisk uppfattning, på många fronter, och det är plågsamt att glida ifrån gamla meningsfränder på det sättet, framför allt när man upplever att klimatet för en ärlig och givande debatt är… ogynnsamt.
Men nu är det främst roman som gäller, flera veckor framöver. Den åttonde december far jag och min fina gosse till Uppsala, och vi kommer inte hem till Umeå förrän min utbildning börjar. Vi kommer att vistas i Uppsala, Danmark, Falun, och jag får helt enkelt utgå från att jag inte kan sitta och skriva hela dagarna då. Jag vill ha det här första hetsiga utkastet färdigt till dess.
Alltså kommer bloggen fortsätta vara ett klotterplank för tankar kring mitt skrivande. För den som själv funderat på att skriva en bok, eller undrar hur man gör, kan det ju åtminstone bli en inblick i det. Pepp mottages alltid otroligt tacksamt.
Dock har jag redan gett upp hoppet om att det här utkastet kommer att hålla med bara några finjusteringar, som jag till en början var naiv nog att tro. (Galet att vara så naiv, med tanke på att jag har skrivit roman med ungefär den här arbetsrutinen tidigare, och ju vet precis hur det var då!). Planen när jag är klar med första utkastet är att lägga det åt sidan, redigera klart min första roman som är två år gammal. Skicka in den till förlag. Börja på min utbildning. Göra annat. Och sedan, någon gång i februari, mars, sommaren, vad vet jag, plocka fram det igen, läsa det från början till slut, utan att göra något, utan att hata det. Det måste gå tid så jag har glömt det.
Det är som med gamla förhållanden. När de precis är avslutade är såren vidöppna. Ska man någonsin bli vän med ett ex måste man låta det gå tid, tills man har glömt. Samma sak är det med en roman.
Det som händer när jag läst igenom det här utkastet sen är antingen
a) att jag förkastar historien och inte orkar med det.
b) Att jag sätter mig ner vid datorn, en viss stund varje kväll, och skriver. Skriver hela historien en gång till. Andra utkastet, helt enkelt. Jag tycker inte om att planera alltför mycket innan jag skriver, en de av det roliga i det förstörs för mig då. Men det innebär alltså att jag kan skriva ett helt första utkast och sedan behöva skriva hela berättelsen en gång till för att jag ska bli nöjd. Det blir mycket bättre så än att jag petar i texten och försöker klistra om stycken… när första utkastet är klart har jag det mesta tydligt för mig. Jag har läst det och ser vad som håller och vad som inte fungerar, jag vet hur strukturen måste vara.
Jag hoppas att det blir b), men jag vet inte.
Kanske kan jag vara som Kafka. Han ville väl aldrig att hans böcker skulle publiceras. Sa åt sin vän att förstöra dem, eller hur? Och sedan var hans vän en svikare och gav ut det.
Det är ju väldigt charmant ödmjukt att vara så, tänker jag. Jag kan skriva en massa romaner som jag påstår inte är bra och sedan kan de bli uppskattade när jag väl är död.
Det är förbannat kul ändå, faktiskt. vad det än blir av det.
No Comments