Idag är det exakt två år sedan jag flyttade till Umeå.
Sjutton år gammal, nystudenterad, trött på att leva i ett distansförhållande, trött på att leva i en stad som bar på så många minnen av allting som gjort ont, av olyckliga kärlekar och av ensamhet och av ändlösa promenader överallt och ingenstans i en ständig jakt på någonting som skulle kännas mer men inte kännas fel, i det tillståndet sade jag en dag upp mig från mitt jobb (som bara var på 10%, förvisso), och från ryskkursen jag tänkt läsa på universitet om kvällarna, packade en väska full med kläder och for. På mitt huvud satt en röd hatt. Jag hade köpt den dagen innan jag åkte.
När jag flyttade visste jag bara en sak jag ville, och en som jag inte ville.
Jag ville skriva, och jag ville inte må som jag hade mått de senaste åren, någonsin igen. Kanske fast en vag tanke om att söka in till Läkarprogrammet också. Mest för att… varför inte?
Gav mig själv ett halvår att skriva, och att försöka må bra. Skrev en bok som var den sämsta bok jag skrivit men blev successivt mindre dysfunktionell. Var otroligt lycklig, var otroligt olycklig. Älskade min pojkvän. Hatade min pojkvän. Hade ingen aning om vad jag skulle göra med livet. Var livrädd att livet aldrig skulle bli bättre än vad det var, just nu.
Sökte in på läkarprogrammet. Kom in på läkarprogrammet. Livrädd, blyg och panikslagen. Hade aldrig varit på en fest i hela mitt liv och var så sjukt tacksam att jag hade influensa så att jag slapp gå på nollningen. Pluggade inget och brukade mest gå på föreläsningarna som underhållning. Undrade om det var det här jag skulle bli när jag blev stor.
Från den där förskrämda sjuttonåringen-nyblivna artonåringen har det blivit något annat. Något helt annat. Långt inuti finns fortfarande en skräckslagen och panikslagen liten tonåring med andan i halsen, men jag har tryckt bort henne, långt ner i gömmorna.
Två mycket essentiella saker har jag kvar från den där tiden.
Jag har min vilja att skriva, och jag har min röda hatt.
No Comments