Hej och välkommen till del 2 av Nettalblads skrivskola. Idag går vi igenom hur man går från att ha en idé till att bygga en berättelse – vi kör helt enkelt en crash course i berättarstruktur. Fokuset ligger på hur man skriver roman, för det är vad jag har mest erfarenhet från, men det funkar såklart även på kortare texter.
För att ha ett exempel att referera till kommer jag att använda mig av min Augustprisnovell från 2012 – den är kort, går att hitta för alla och jag kan den så väl. Har ni inte läst den så hittar ni den här. Jag använder även en del exempel från Harry Potter-böckerna.
Så. Berättarstruktur. Att bygga en berättelse, verkligen konstruera den, planera den. Behöver man ens göra det? Kan man inte bara sätta sig ned, skriva sida upp och sida ned, och sedan ha skapat ett komplext mästerverk?
Det kan man absolut. Min första bok någonsin skrev jag ungefär så. Minus mästerverket, kanske, för jag var ju femton år och den blev refuserad sedan och det fanns lite för många långa monologer i den som mest handlade om huvudpersonernas dödslängtan, ontologiska dilemman och filosofiska diskussioner kring ifall hela existensen egentligen bara är någons mardröm. Men ändå. Det blev en bok, den hade sina poänger. Och av och till var den rätt magisk att skriva (det var den jag skrev på det kinesiska hotellrummet, ni vet som jag skrev om i förra delen.)
Det kan man absolut. Min första bok någonsin skrev jag ungefär så. Minus mästerverket, kanske, för jag var ju femton år och den blev refuserad sedan och det fanns lite för många långa monologer i den som mest handlade om huvudpersonernas dödslängtan, ontologiska dilemman och filosofiska diskussioner kring ifall hela existensen egentligen bara är någons mardröm. Men ändå. Det blev en bok, den hade sina poänger. Och av och till var den rätt magisk att skriva (det var den jag skrev på det kinesiska hotellrummet, ni vet som jag skrev om i förra delen.)
Nuförtiden planerar jag mer när jag skriver. För mig är den största fördelen med planering att det minskar risken att jag investerar tid och känslor i ett projekt jag inte kommer att kunna slutföra. Planeringen och strukturering av mina berättelser är för mig ett sätt att utforska min idé och se om den håller. I det här skedet, tidigt i mitt skrivande, betyder ”håller” inget annat än att jag märker att det är en idé jag kan arbeta vidare med – att jag kommer på olika scener, får inspiration och idéer kring personerna i berättelsen, att jag kan se mig själv leva med den här historien under en längre tid. Romanidéer är som personer man dejtar. Man träffar ett gäng, man kan inte kasta sig över varenda en.
Romanskrivandet är relationen – planeringen är den obestämbara tiden emellan, när man är på G men kanske inte riktigt ihop. Det är tiden man behöver för att se om det här är något man vill investera själ och hjärta i.
Romanskrivandet är relationen – planeringen är den obestämbara tiden emellan, när man är på G men kanske inte riktigt ihop. Det är tiden man behöver för att se om det här är något man vill investera själ och hjärta i.
Det finns folk som planerar varenda scen i sin roman in i minsta detalj. Som bygger spår med post-its som de flyttar runt på anslagstavlor, som vet syftet med varenda scen innan de skriver första ordet på den och sedan skriver allt i sin berättelse i ordning.
Jag är inte en sådan person. Jag har försökt, men för mig dödar det kreativiteten. (Du kanske är en sådan person, och i så fall avundas jag dig. Det verkar himla praktiskt. Om du ändå har svårigheter att skriva det du vill, fundera ett varv till: kanske fastnar du i planerandet och kommer aldrig vidare till själva skrivandet? I så fall är det dags att släppa några millimeter på perfektionismen).
Jag är inte en sådan person. Jag har försökt, men för mig dödar det kreativiteten. (Du kanske är en sådan person, och i så fall avundas jag dig. Det verkar himla praktiskt. Om du ändå har svårigheter att skriva det du vill, fundera ett varv till: kanske fastnar du i planerandet och kommer aldrig vidare till själva skrivandet? I så fall är det dags att släppa några millimeter på perfektionismen).
Eftersom jag inte är en post-it-tjej, är skalet jag bygger för min historia – det man kan kalla för synopsis – väldigt enkelt.
I mitt göra-bok-recept behöver jag följande ingredienser:
en intressant person
som kan involveras i någon form av konflikt
som leder till en förändring av den intressanta personens situation.
När de här ingredienserna blandas ihop ska det kunna leda till:
en början
en mitt
ett slut.
en mitt
ett slut.
Och så vill jag att de tre delarna ska ha med varandra och göra.
Det låter ju orimligt simpelt! skriar indignerade läsare och fnyser.
Jag har läst tillräckligt många berättelser som inte klarat de här kriterierna – och på grund av det liksom skavt i sömmarna – för att veta att det är djävulusiskt svårt.
Det låter ju orimligt simpelt! skriar indignerade läsare och fnyser.
Jag har läst tillräckligt många berättelser som inte klarat de här kriterierna – och på grund av det liksom skavt i sömmarna – för att veta att det är djävulusiskt svårt.
.
Okej, det här är en crash course, så vi kan inte fördjupa oss in absurdum. För det får ni gå en skrivarkurs eller läsa en bok eller vad man nu vill. Men låt mig förklara vad jag menar med delarna:
En intressant person – vi återkommer till det nästa vecka, då jag skriver om karaktärsgestalning. Men när du planerar din bok, tänk i första hand på att det ska vara någon du är intresserad av att skriva om. När jag skrev Route 66 var det svårt för mig att få till huvudpersonen initialt, för hon är så skild från mig själv. Men jag var intresserad av hennes tankevärld, och det gjorde det värt ansträngningen.
En konflikt – är i litterärt sammanhang inte vad man tänker till vardags. Det måste inte vara en stor fight eller en biljakt. Konflikten roblemet personen ställs inför, vilket i sin tur för berättelsen vidare.
Konflikten kan vara yttre – något huvudpersonen kämpar för, eller emot. Till exempel att man söker en partner eller flyr från en drake.
Den kan vara inre – att man har problem med sig själv man försöker hantera, till exempel att man funderar på att vara otrogen men tvekar eftersom man inte vill svika sina värderingar. En roman innehålle ofta flera konflikter, men har en huvudkonflikt (i Harry Potter-böckerna finns exempelvis en huvudkonflikt mellan ont och gott, men varje kapitel innehåller även mindre konflikter, till exempel Harrys inre konflikt med sig själv när han inte riktigt vågar bjuda Cho Chang på balen i fjärde boken).
Om vi går till Route 66, så hade Route 66 utan konflikten varit att Ebba bara fortsätter dricka kaffe och jobba som elektriker novellen igenom. Det blir mer spännande när Frida dyker upp, men hade de bara blivit ihop utan att något mer hände hade det ändå varit tråkigt.
Huvudkonflikten etableras när det visar sig att Frida är missnöjd, och Ebba ska försöka lösa det.
En förändring av den intressanta personens situation – precis som i verkliga livet, påverkas folk i fiktionens värld av vad de är med om. När Frida klagar på deras liv i Route 66 bryter Ebba upp från sitt inrutade vardagsliv, när Harry får reda på att han är trollkarl struntar han inte i det och fortsätter sitt vanliga liv.
Det jag menar med förändring är att konflikten huvudpersonen ställs inför ska spela någon roll. Det ska göra att något blir annorlunda. Annars skapas bara en berättelse som är precis som vardagen är – att saker händer utan att det spelar så himla stor roll.
Det jag menar med förändring är att konflikten huvudpersonen ställs inför ska spela någon roll. Det ska göra att något blir annorlunda. Annars skapas bara en berättelse som är precis som vardagen är – att saker händer utan att det spelar så himla stor roll.
Men början-mitt-slut-då? Vad menar du med det?, fräser de otåliga läsarna.
Jamen då tar du bara dina ingredienser som du gjort i ordning, och arrangerar dem såhär:
Början handlar när du planerar din historia INTE om att söka den perfekta inledningsmeningen, putsa första stycket. Det kommer du att behöva göra innan boken är klar, men inte nu (om du inte vill). Början är den del av boken där du etablerar din intressanta person, visar ett slags status quo. Det viktigaste för att veta att du kan skriva en början är att du har en intressant person du vill skriva om. Början kommer mest att handla om att gestalta hur den personen lever på ett sätt som gör att vi förstår varför konflikten sedan spelar så stor roll. (Vi återkommer till gestaltning och karaktärsutveckling i senare delar). Början pågår tills något händer som förändrar huvudpersonens status quo, som gör hennes liv annorlunda.
I Route 66 är början väldigt tydlig, och sätter tonen för berättelsen. Hennes vardagsrutiner och inrutade liv ger kontrast till konflikten som uppstår när Frida längtar efter äventyr.
Jamen då tar du bara dina ingredienser som du gjort i ordning, och arrangerar dem såhär:
Början handlar när du planerar din historia INTE om att söka den perfekta inledningsmeningen, putsa första stycket. Det kommer du att behöva göra innan boken är klar, men inte nu (om du inte vill). Början är den del av boken där du etablerar din intressanta person, visar ett slags status quo. Det viktigaste för att veta att du kan skriva en början är att du har en intressant person du vill skriva om. Början kommer mest att handla om att gestalta hur den personen lever på ett sätt som gör att vi förstår varför konflikten sedan spelar så stor roll. (Vi återkommer till gestaltning och karaktärsutveckling i senare delar). Början pågår tills något händer som förändrar huvudpersonens status quo, som gör hennes liv annorlunda.
I Route 66 är början väldigt tydlig, och sätter tonen för berättelsen. Hennes vardagsrutiner och inrutade liv ger kontrast till konflikten som uppstår när Frida längtar efter äventyr.
Mitten – är något av det svåraste om man är van att skriva kortare berättelser och ska gå till en roman. Helt ärligt är det nog något av det svåraste jag vet, över huvud taget, och kräver mycket övning om man ska göra det i en roman. Mitten av mina romaner blir alltid för kort i första utkastet, jag öser på direkt till slutet liksom.
Mitten börjar när någon konflikt uppstår i berättelsen, det behöver inte vara huvudkonflikten, men något som förändrar status quo för huvudpersonen. I Route 66 börjar mitten av berättelsen redan när Ebba träffar Frida. Läsaren förstår att någonting kommer att förändras, och det finns en liten konflikt i att man förstår att Ebba vill ha den här personen, och man vet inte förrän i nästa stycke att hon kommer få henne. Att jobba med sådana mindre konflikter som successivt trappas upp till en stor huvudkonflikt är ett bra sätt att skapa ett driv i berättelsen. Mitten utgör den största delen av en roman – det är ju allt mellan början och slutet – och för att den ska bli bra är konflikten/konflikterna man har i sin berättelse den viktigaste ingrediensen.
När jag planerar och försöker se om jag har ingredienser för en bra mitt, tittar jag på om konflikten/problemet jag gett min intressanta huvudperson är krångligt att lösa, och om jag kan bygga berättelsen så att konflikten bara blir värre och värre under romanens gång (antingen genom att börja med småkonflikter och trappa upp, eller genom att ha en stor konflikt som förvärras).
När jag planerar och försöker se om jag har ingredienser för en bra mitt, tittar jag på om konflikten/problemet jag gett min intressanta huvudperson är krångligt att lösa, och om jag kan bygga berättelsen så att konflikten bara blir värre och värre under romanens gång (antingen genom att börja med småkonflikter och trappa upp, eller genom att ha en stor konflikt som förvärras).
Slutet – i planeringsstadiet är det viktigaste för mig att veta på ett ungefär vad alltihop ska leda fram till. När jag skrev Route 66 visste jag att de skulle hamna i USA, och jag visste att Frida skulle svika Ebba på något sätt så att hon åkte hem utan Frida. När jag började skriva visste jag inte säkert hur, och jag skrev faktiskt några olika utkast på novellen innan jag kom på precis vilken twist jag skulle ha på det hela.
Men för mig är det viktigt att veta hur handlingen ska påverka personen. I det här fallet visste jag hela tiden att jag ville att Ebba skulle bli än mer misstrogen mot kärlek och relationer än vad hon var från början, till exempel.
För att få ett bra slut tror jag alltså att det är viktigt att veta redan från början vartåt det barkar. Då kommer hela romanen peka i den riktningen på ett helt annat sätt än om man hittar på slutet när man ska skriva det (och man slipper själv mycket skrivkramp, ångest och vånda över att man inte vet varthän det barkar).
Hur jag gör rent praktiskt skiljer sig från gång till gång. Men en typgång för hur jag skapar en längre berättelse skulle vara:
1. Jag får en idé.
2. Jag skriver ned tankar kring idén, där jag funderar över huvudpersonen (och andra relevanta personer i berättelsen), kring konflikten och kring hur den kommer att påverka huvudpersonen:
3. Jag börjar skriva om personerna i berättelsen för att känna att jag vet mer om dem. (Vilket jag skriver mer om i nästa del).
4. I det här läget har jag ofta en bra känsla för den huvudsakliga handlingen och idéer för en del sidohandlingar, och även idéer för en massa specifika scener.
5. Jag skriver ned de scener jag har en idé för (ofta kanske 10-15 stycken i det här läget) i kronologisk ordning. Alltså inte själva scenerna utan bara kort vad de handlar om, typ ”När hon träffar Frida”, ”Baren på motellet” osv. Viktigt för mig är att det ska finnas en slutscen bland de där 10-15 scenerna, så att jag vet vart jag är på väg.
6. Sedan skriver jag. Och skriver lite till. Och när barnen somnat ytterligare lite mer. Hittar på nya scener, stryker, ändrar väg i manuset.
7. Sedan sitter jag med ett manus som är kaos i alla fall. Men åtminstone klart. Så väntar jag några veckor, kanske föder ett barn (som sist jag skrev en bok) och väntar några veckor till. Sedan redigerar jag.
8. Sedan skickar jag in det till ett förlag. Och efter ett tag hör de av sig och säger ja-nja-ja fast kan du ändra det lite såhär?
1. Jag får en idé.
2. Jag skriver ned tankar kring idén, där jag funderar över huvudpersonen (och andra relevanta personer i berättelsen), kring konflikten och kring hur den kommer att påverka huvudpersonen:
3. Jag börjar skriva om personerna i berättelsen för att känna att jag vet mer om dem. (Vilket jag skriver mer om i nästa del).
4. I det här läget har jag ofta en bra känsla för den huvudsakliga handlingen och idéer för en del sidohandlingar, och även idéer för en massa specifika scener.
5. Jag skriver ned de scener jag har en idé för (ofta kanske 10-15 stycken i det här läget) i kronologisk ordning. Alltså inte själva scenerna utan bara kort vad de handlar om, typ ”När hon träffar Frida”, ”Baren på motellet” osv. Viktigt för mig är att det ska finnas en slutscen bland de där 10-15 scenerna, så att jag vet vart jag är på väg.
6. Sedan skriver jag. Och skriver lite till. Och när barnen somnat ytterligare lite mer. Hittar på nya scener, stryker, ändrar väg i manuset.
7. Sedan sitter jag med ett manus som är kaos i alla fall. Men åtminstone klart. Så väntar jag några veckor, kanske föder ett barn (som sist jag skrev en bok) och väntar några veckor till. Sedan redigerar jag.
8. Sedan skickar jag in det till ett förlag. Och efter ett tag hör de av sig och säger ja-nja-ja fast kan du ändra det lite såhär?
9. Och så gör jag det.
10. Sedan ringer de och säger vi vill så gärna men finjustera lite till.
11. Så gör jag det, och väntar på svaret om vad de tänker nu.
10. Sedan ringer de och säger vi vill så gärna men finjustera lite till.
11. Så gör jag det, och väntar på svaret om vad de tänker nu.
Ja, det var historien om min bok. Kör igång nu och planera och skriv era egna.
0
1 Comment
vilket bra inlägg!