Det sägs att våren aldrig kommer i år, och visst känns det tungt när snön ligger i drivor och vinden biter kring mitt ansikte när jag travar mot föreläsningar i ständigt nya lokaler på sjukhuset och när jag småspringer mot nästa steppass på IKSU (en fara med att bo för nära gymmet är att jag alltid går några minuter för sent, och oftast bokar jag plats på passet vilket betyder att blir jag försenad får jag en prick i registret. Jag hatar prickar i registret.)
Men nog hade det kunnat kännas tungt även om våren kommit, tänker jag. Om den redan varit här och allting varit solsken och blommor. Man hade blivit smutsigare när man var ute, av all lera. Man hade svettats mer för att det var så varmt hela tiden. Man hade behövt raka sina ben om man föredrar att ha dem rakade när de ska blottas för offentligheten. Och om man inte är jättesmal hade man kunnat få skavsår mellan låren, precis där benen möts när man liksom går och står, skavsår som man inte får när det är vinter fortfarande för då kan man ha strumpbyxor.
Dessutom hade det funnits en anledning att vistas ute, massor.
Det hade ju varit jobbigt om man, rent hypotetiskt, mest ville sitta inne och jobba med sina skrivprojekt.
Så nej, de där ryktena, om att våren aldrig kommer, att klimatkriser och ändrade strömmar i haven ska försätta oss i ett slags Day-After-Tomorrow-sits… de oroar mig faktiskt inte.
0
No Comments