Fiktion

Allt salt i mina sår

”Så om jag säger att Gud har svikit mig, om jag säger att Gud har svikit mig så jävla grovt, tror du mig då?”
Hon slängde med håret så att det som en gång varit lockar och nu var ett sönderplattat gytter gled över hennes axlar, gled över nyckelbenen, gled över skelettstrukturer jag hade velat kyssa en fyrtiondels livstid redan men som jag fortfarande tvivlade på att jag någonsin ens skulle få beröra med mina tjocka små korvfingrar.

En fyrtiondels livstid. Om man räknar med att man lever i ett I-land och att man är något slags blandning mellan man och kvinna så man lever ungefär åttio år, statistiskt sett. Åttio år, en livstid, om man då tänker att man hade varit kär i henne i två års tid, två åttiondelar, en fyrtiondel, och jag var tretton år gammal och alldeles för gammal för siffrorna i min ålder och mina fingrar var knubbiga av allt för mycket billiga doughnuts som såldes av kurden som hade Sverigeflaggor som tapetserade väggarna i hela hans kiosk. 3 för 10, doughnuts, och jag åt aldrig lunch utan bara om eftermiddagarna dessa klistrigt flottiga fenomen som lämnade mitt ansikte ingrott av sockerpärlor och fett i flera timmar efteråt. Och lämnade mina fingrar, knubbiga, i slutändan. Knubbfingrar som aldrig skulle vidröra hennes skelettstrukturer. Och hennes sönderplattade hår, när hon kastade med det, och jag kunde knappt andas nu när jag ändå stod så nära henne och hon drog in ytterligare ett bloss från cigaretten och hon talade till mig, hade redan talat till mig och nu pratade hon igen och hon sa:

”Lyssnar du Edith? För i helvete.”

Så jag fick hastigt vända bort blicken från mina knubbfingrar, hastigt vända bort blicken från hennes glittrande hår, harkla mig, säga med min röst, min välartikulerade lillgamla röst (min röst var aldrig tretton år gammal. Ingenting hos mig hade någonsin varit tretton år gammalt):

”Jaha, Gud. Jag visste inte att du var troende. Jag trodde… jag tänkte…”

”Trodde jag knullar för mycket?”

Jag skakade på huvudet. Jag pressade mina fingrar mot varandra, på det där tics-artade viset jag alltid gjorde i situationer när det inte passade sig. Hade inte ljudet från trafiken nedanför vägbron dränkt alla små ljudnyanser hade man hört knastrandet av socker mellan mina fingrar när det maldes sönder i ännu mindre bitar. Jag var fortfarande mitt i doughnut-ruset. Annars hade jag nog inte ens vågat stå här, vågat tala med henne.

”Men du har fan rätt, sötnos”, mumlade hon och fimpade sin halvrökta cigarett mot cementen i vägbrons räcke. ”Tror inte på Gud längre, vet du. Har knullat alldeles för jävla mycket. Har blivit sviken, alldeles för jävla grovt.”

Jag rynkade min panna, som jag alltid gjorde alldeles för intensivt när jag inte förstod saker och framför allt när jag var nervös så att jag redan satt igång med klämma-ihop-fingrarna-ticsen.

”Hur kan han svika dig om du inte tror på honom?”

”Va?”

Hon vände ansiktet mot mig, långsamt, som en sömngångerska. Jag tänkte, att för att vara någon som redan förkastat all religion var hon sällsamt transcendental.

”Kan han svika dig utan att existera?”

Hon stirrade på mig. Liksom, yrvaket.

”Gud vad du tänker på saker, darling.”

Jag svarade inte. Det var en mening som upprepat omkring mig så många år att det inte ens var värt att ange i åttiondelar av livstider, och jag hade fortfarande aldrig hittat något rimligt svar.

”Men alltså du måste bara fatta”, sa hon och lutade sig så nära mig att jag kunde känna lukten av rök och bränt hår och parfymen som kurden sålde i Sverigekiosken för fyrtio spänn flaskan, ”att du aldrig igen kan stå här och prata om att du tror att jag är perfekt. Att mitt liv, du vet, skulle vara… perfekt. Han har svikit mig. Så jävla grovt. Inget av det är så snyggt som du tror.”

Lät fingrarna glida över mitt hår. Hennes magra fingrar, över mitt flottiga hår. Alltid flottigt var det, mitt hår, som om doughnutfrityren gått in genom huden, cirkulerade i blodbanan och sedan gled ut igen på väl valda ställen. Jag undrade vem av oss som egentligen blivit sviken av Gud.

Hon höll händerna några sekunder kring min hals, nästan som ett strypgrepp, och jag trodde att jag skulle kissa på mig av ren upphetsning.

”Fattar du?”, väste hon i örat på mig.

Jag nickade.

”Jag förstår.”

Hon lutade sig tillbaka, gav mig en blick, uppifrån och ned, nedifrån och upp. Inte nödvändigtvis ogillande, inte nödvändigtvis totalt utdömande.

Sedan sprack hennes ansikte upp i ett leende, långsamt, trevande, som om muskulaturen nästan glömt hur leenden skapas.

”Du har…”, sa hon, ”… du har något kring munnen. Socker?”

Så böjde hon sig fram och strök bort det, med en smal, ren och silkeslen tumme.

Det var det ditintills mest erotiskt fulländade ögonblicket i mitt liv.

Jo, jag skrev en text igen. Som ni kanske märker. Egentligen är den en del av ett längre projekt, som typ allt annat jag skriver, men det skiter vi i.