Jag behövde väl något som kunde tvinga mig lite över gränsen. Bara lite lagom, så jag kom igång i det fokuserade inser-inte-att-timmar-har-förflutit-pluggandet, det som alltid börjar lite för sent innan proven för att jag dräller runt och har ångest eller är självgod omvartannat. (Ingendera leder till studier).
Och så behövde jag öva på att kugga tentor, påminde Barnafadern mig. Jag har ingen riktig vana av det. Den enda gång det hände var jag förstörd, redo att ge upp vilket ögonblick som helst. Att jag var höggravid och varit det under tentaplugget också hade ingen riktig relevant. Det gjorde det på något sätt i min förvridna hjärna bara ännu värre. Jag hade ju själv dragit på mig det. Jag gick ju med på att skaffa barn. Gick med på att bli gravid. Ville ha det här barnet. Jag hade mig själv att skylla som var så förbannat dum att jag inte förstod att jag inte skulle kunna lyckas med något om jag skulle ha barn också.
Öva, var det. Behöver det. På att inte lyckas med saker.
Med andra ord: idag bestämde jag mig slutgiltigt för att göra tenta på lördag. Utsikterna för godkänt är tämligen små, med tanke på att jag ska läsa in typ 6 veckors studier jag inte ägnat mig åt.
Det gör inte så mycket. Jag tentapluggar nu. Det innebär underbara utvikelser och hängivelser åt diverse laster. Som tentapluggskaffe, tentapluggschokladpraliner, och lite mer tentapluggskaffe.
Vi ses på andra sidan denna dimma av gastrointestinal härlighet, mina vänner.
No Comments