En av de där sorgsna dagarna i frustrationen över mina studier bestämde jag mig för en dekadent utelunch på Norrlandsoperans restaurang (som händelsevis ligger cirka tre minuter från där jag bor – mycket praktiskt om man råkar äta lite för mycket av deras lunchbuffé och har svårt att rulta hem).
Maten brukar vara utsökt, men personalen – eller egentligen bara en enda kvinna som jobbar där – är helt sanslös. Någonting är nog inte helt okej i hennes liv. Kanske hatar hon sitt jobb och hoppas på att bli sparkad. Varje gång jag varit där har hon verkat sur över att jag vill få betala för min mat, och när jag beställer Veckans Vegetariska, som måste specialtillagas, himlar hon nästan med ögonen. När jag inte exakt och adekvat kunde beskriva var jag satt började hon nästan skrika på mig.
Så ger hon en misstänksamma blickar när man går och tar mat, som om hon tycker att man tär på deras resurser för att man äter så himla mycket. Det är inte skagenröra och tofucurry-grytor som byggde den här magen, ville jag fräsa åt hennes hökögon, så jag kan få äta precis hur mycket jag vill.
Men jag är ganska rädd av mig. Gick nervöst och var orolig över att hon på något sätt skulle skälla på mig för att jag tog av de varmrättsdelar av buffén jag kunde äta, fast jag också beställt det vegetariska, även om jag har tolkat det som att det är tillåtet.
Jag hatar att bli utskälld. Hjärtat klappar i bröstet så snabbt att andetagen far ut genom öronen.
Och när jag tänkte sitta kvar typ två timmar efter min lunch och utnyttja miljöombytet för studier och renskrivning av anteckningar på datorn, då dunkade hjärtat och jag täntke Snart säger hon åt mig att jag måste gå fast det fanns massa lediga platser.
Så jag gjorde vad varje intelligent kvinna gör. Jag döpte om lite dokument på min dator och skrev en förbannat stor rubrik.
”Restaurangrecensioner VK” (Västerbottenskuriren, för den oinsatte), döpte jag ett dokument till, det som tidigare hade hetat ”Sammanfattningar hud&stödjevävnader + neuro”. ”PR-rapport” döpte jag ett annat dokument till, ett som bara fick ligga öppet lite elegant i bakgrunden.
Och i dokumentet med recensionerna skrev jag RECENSION NORRLANDSOPERAN med gigantiska bokstäver, fast allt innehåll jag matade på med under det handlade om den embryonala utvecklingen av nervsystemet.
Så satt jag i timtal och drack te, åt äppelkaka och kände mig som den viktigaste journalisten i världen.
No Comments