Min mage har klappats på av varierande klasskamrater, jag har för en gångs skull haft en fantastisk och självklar ursäkt till att slippa alkohol. Jag har försökt förklara min roman i en mening men misslyckats för typ tionde gången, vilket förstås är problematiskt om jag vill få den utgiven, men jag får väl fundera lite till. Jag har iakttagit berusningens varierande grader och hur de gestaltar sig hos olika individer, och jag har känt frustrationen.
Den påtagliga frustrationen i att nej, jag ägnar mig nästan inte åt några aktiviteter där jag inte vet att jag kommer att överskrida snittet, kanske till och med närma mig ett toppskikt, i vad jag presterar. Jag skriver, och vet att jag kan skriva en roman medan de flesta inte kan det. Jag pluggar, och vet att jag kan uppnå extraordinära resultat på en förvånansvärt kort tid. Jag ägnar mig åt musik, och är i alla fall högre än snittet.
Sedan går jag på fest och känner mig ensam. Det brukar kunna vara sådär. Jag är definitivt fungerande, men jag är inte briljerande, och bara en sådan sak får mig att vilja gå hem direkt.
Det är väl därför den här internationella-student-Buddy-Programme-grejen med universitetet också är så bra, antar jag. Eftersom mitt uppsatta mål bara är att gå dit, vara på aktiviteterna, och vara fungerande. Inget mer än så (fast i bakhuvudet har jag förstås det hemliga, egentliga målet om att hamna i centrum och bli den populäraste och bästa som alla älskar, men jag försöker ignorera rösten som säger att det måste bli så). Bra att jag tvingar mig att göra något där jag inte automatiskt lyckas.
Jag borde försöka bli lite gladare. Jag antar att det skulle vara användbart.
No Comments