Maj är märkligt. Har varit märkligt alla år så länge jag kan minnas men kanske framförallt de senaste sju, och frågan är om jag minns så mycket längre. Det är en månad då allting stannar av, vrider ner sig, går i ett annat tempo, som om bilarna börjat köra långsammare och människorna blir allt mer avlägsna och allting som egentligen existerar är jag, solen, ekot av mina steg mot husväggarna när jag går genom plötsligt märkligt tomma gator. Ändå alltid samma glödande intensitet i den här månaden, åtminstone sedan gymnasietiden; för att det alltid finns så mycket som ska göras klart. För att det alltid är en massa skola kvar och för att jag alltid balanserar på gränsen och drömmer om kunskapen jag ännu inte hunnit inhämta ungefär varje natt.
Jo, jag drömmer ruskigt ofta att jag har tenta. Flera gånger har jag suttit där, försökt slita fram kunskapen och till slut i drömmen trött frustat Men jag har ju mina ögon stängda! Jag sover ju för i helvete! Hur ska jag kunna ens läsa tentafrågorna då?
men det är egentligen inte ångestladdat, bara påtagligt.
Jag är immun mot den där verkliga stressångesten nu på ett sätt jag aldrig varit tidigare. Anledningarna till det är många, vissa av dem hemliga. Andra är väl så enkla som det faktum att jag brände ut mig någon gång förra året och efter det var det vissa saker som gick sönder, egenskaper som kanske hade varit användbara i lägre doser men som det ändå nog är bättre inte finns där. Jag kan inte längre leva för de där ögonblicken av prestation. Jag klarar inte av att pressa mig i det oändliga som om hela livet faktiskt hängde på det.
Det är maj och allt är dimma. Jag skrattar ibland åt hur det ska gå med skolan. Det gör mig inte, på något djupare plan, så mycket. Det vore lite drygt att skriva en omtenta till hösten. Ansträngande. Jag skulle föredra att slippa.
Bladen är gröna på träden här uppe nu, också. Det dröjde länge men sedan hände det som över en natt. Min vardag är fylld av märkliga saker som överväldigar mig. Betraktelser över en tilllvaro jag aldrig anade hur det kunde vara att uppleva, och så vidare.
Drömmer om att skriva något, hinner inte. Fragment till texter simmar runt i mitt huvud, de simmar alltid där, de har gjort det hela mitt liv, innan jag ens hade alfabetet att formulera dem med. Jag har alltid haft tusentals berättelser boende i mitt huvud. Jag minns fortfarande förvåningen, och kanske tillfredsställelsen, när jag upptäckte att så många andra människor inte verkar fungera så.
Nu ska jag ut. Andas majluften, lusten, längtan.
och så vidare.
No Comments