Det här kan ha varit den bästa sommaren i hela mitt liv.
Faktiskt blir nog saker i mitt liv bara bättre och bättre för varje dag, och det är sannerligen en ny och spännande känsla. Relationen till pojkvännen, relationen till föräldrarna, relationen till min sparkande bustös i magen. Till mig själv.
Allt roligt jobb jag har gjort (jag tycker det är jätteroligt att arbeta med översättning och kontrolläsning. Även de tråkigaste texterna ger mig en tillfredsställelse bara för att det handlar om ord och allt som har med text att göra gör mig varm i hjärtat. Kommer antagligen att älska att skriva journaler…), och romanen jag har skrivit som jag faktiskt känner att jag äntligen har hittat rätt med (och ännu mer eftersom min mamma – kanske något partisk förvisso, men likväl – läser den nu och säger att det är något av det bästa hon någonsin läst), och alla böcker jag har läst. (Sedan jag kom hem har jag läst bisarra mängder böcker, mycket facklitteratur om favoritområden som näringslära, cancer, sjukvård och lite om bebisar).
Det enda jag borde skaffa mig är väl lite vänner. Det är ett ständigt naggande projekt i bakhuvudet. Tycker bara att det är så svårt. Umgänge kan man skaffa sig, men vänner?
Hur gör man sånt?
2 Comments
Precis den frågan har jag också brottas med på sistone. En gång i tiden var du och jag vänner, exempelvis, så helt ofattbart hopplöst är det ju inte. Det händer allt som oftast i världen som jag förstår det och ändå: obegripligt. Känner mig lite som en toppolitiker som vaknat upp i sin säng en morgon, tittat ut genom sovrumsfönstret och plötsligt insett att hen inte har den blekaste aning om vad "frihet" och "jämställdhet" egentligen innebär. (Nu låter jag väldigt deppig och med tanke på ösregnet i Uppsala denna natt är det kanske heller inte så konstigt.)
Förresten: jätteroligt att se magbilderna i inlägget under. Speciellt den sista bilden gjorde mig varm i själen, detta eftersom du liknar din mamma helt galet mycket i profil. Satt och filosoferade lite över om rummet du står i verkligen kan vara ditt och pojkvännens, för så fint och ombonat och fullt av böcker kan väl en studentlägenhet i Umeå knappast vara? Tror det är växterna som tar mysfaktorn till max. (Inget antiklimax bara underbar klimax.)
Kärlek till dig och pojkvännen och undret i magen!
Fast en regnig Uppsalanatt lät ganska vackert ändå. Sannerligen poetiskt. Visst bor du vi Domkyrkan förresten? Då blir det ännu mer poetiskt och stilfyllt, det är ju den vackraste delen av Uppsala, med husen och stämningen. (Jag tycker Uppsalas centrum, alltså typ Stora Toreget och Åhléns och gågatan, är så sanslöst fult i jämförelse…)
Vänskap är så konstig för det känns som att man måste lägga ner så mycket arbete för att bara KANSKE få något värt tillbaka, och oftast inte eftersom de flesta människor är sämst… nåväl, ibland dyker de väl upp, guldkornen. Där man minst anar det – trots allt trodde väl ingen av oss att man skulle få stifta förtjusande bekantskaper via en viss Isglass-i-benen-och-"lite-mer-kan-du-allt-lägga-upp"-fröken?
Jodå, det är vårt vardagsrum (och matrum) jag står i, faktiskt. Det blev nyligen ommålat av min pojkväns arbetshästar till föräldrar och har efter det blivit tusen gånger trevligare (den som någon gång överväger att måla ett vardagsrum i mörkbrunt bör kraftigt ifrågasättas).
Växterna tycker jag också är fantastiska, dock kan jag inte ta någon som helst ära eftersom de antagligen skulle vara dödare än vissa tror att Gud är om det var jag som tog ansvar för dem… jag är inte så bra på att minnas att vattna.
Pojkvännen hälsar och undret i magen sparkar lite tvekande, och det ska nog också räknas som en hälsning.