Om veganism (och lite liberalism dessutom)

(det här är ett ruskigt pladdrigt inlägg, sorry)

Medan en gigantisk bröddeg jäser i köket kan det väl inte finnas något bättre än att skriva om mat? En av mina stora besattheter i livet, på alla plan. Att äta, att laga. Att ta bilder på, att tänka på, att prata om. Jag kan mer om näringslära än normala människor lär sig under en livstid. Jag läser böcker om farorna med västerländsk kost som normala tjejer läser tjejtidningar. Jag kan diskutera symptomen på ätstörningar, sjuka ideal och hur man borde komma åt det vilken dag i veckan som helst, vilken tidpunkt som helst. Väck mig mitt i natten och fråga om vi ska prata anorexi, järnbrist och hälsomani och jag kommer tacka ja med glädje.
Just idag, mina vänner, ska vi prata veganism.

Mitt projektarbete i trean på gymnasiet gick ut på att jag skulle bli vegan. Eftersom jag gick naturprogrammet ville jag också göra det väldigt naturvetenskapligt betonat – därför ingick det i projektarbetet att göra omfattande fördjupning i näringslära, men ur ett veganperspektiv. Jag var alltså vegan från november 2009 till någon gång i maj i år, mer än ett halvår. Jag är insatt i näringsläran. Det jag skriver är med andra ord inte bara baserat på löst tyckande.

Jag blev vegan för att jag inte uppskattar hur djurindustrin ser ut idag, eftersom den skapar onödigt lidande för djur (jag har inga moraliska problem med att döda ett djur, men är kritisk mot formerna under vilka det sker idag), och av miljöskäl. Men man kan också säga att jag blev vegan som en konsekvens av att jag var liberal. (Den har ni inte hört förut, va?)
Djurrätt och bekymmer kring djurs lidande har nämligen aldrig varit min hjärtefråga. Jag tycker att det är problematiskt att djur lider, men jag ser det som mer problematiskt att människor lider.
Men ändå uppskattar jag ju inte köttindustrin. Den är ganska sjuk. Som liberal var det då självklart för mig att jag skulle konsumera på ett ansvarsfullt sätt som gick i enlighet med mina värderingar. Veganismen var alltså bara en liten detalj i min helhetssyn på vad jag skulle konsumera, precis som jag på den tiden köpte mycket rättvisemärkt, enbart köpte second-hand-kläder, handlade alla mina böcker i lokala bokhandlar för att jag ville stödja deras existens snarare än de stora kedjornas, och så vidare och så vidare. Det här var på en tid då jag fortfarande trodde på konsumentmakt. Eller, för att vara helt ärlig: det här var en tid då jag hade börjat tvivla på att konsumentmakt verkligen fungerar, idag, och på att liberalism verkligen fungerar, och jag var därför ganska fixerad av att åtminstone själv försöka leva som jag ideologiskt ansåg att andra borde göra. Det var liksom det sista sättet för mig att försöka få min politiska åskådning att gå ihop. Att se om jag själv ens klarade att leva så.
Och sedan… ja, sedan var jag inte riktigt liberal längre. Sedan trodde jag inte riktigt på konsumentmakten. Konsumentpåverkan – javisst. Så fort vi konsumerar påverkar vi vad som skulle produceras. Men jag skulle inte vilja tala om någon reell makt. För att få makt som konsument måste man verkligen ha möjlighet att mobilisera grupper av andra konsumenter, och ganska stora sådana. Först då kan man förändra utbudet av produkter på marknaden.
Jag kan inte se att veganismen idag är en tillräckligt stor rörelse för att göra verklig skillnad. Små skillnader uppnås säkert, men för att vara ärlig – det är jävligt jobbigt att vara vegan. Ska jag vara en del av den rörelsen vill jag se att man kommer någonstans. Det tycker jag inte att man gör.

Tvärtom ser jag stora fördelar med att vara vegetarian i stället för vegan. Vegetarianismen är lättare att ta till sig, kräver mindre kunskaper i näringslära och känns för gemene man dessutom inte alls lika extremt. Att säga till någon att man är vegan är ofta avskräckande och ger liten chans att påverka folk att konsumera som man själv gör. Veganismen är helt enkelt förknippad med sekteristiska galninga och fanatiker. Att vara vegetarian är en helt annan grej, och det är mycket lättare att övertyga någon annan att bli det. Eftersom det är den stora massan av människor som gör skillnaden, är det ett MYCKET effektivare sätt att arbeta på om man nu bryr sig om de här frågorna.

Jag är äter fisk dessutom fisk, eller ja, främst lax. Detta då mina studier i näringslära ur ett veganperspektiv visat mig att det inte är säker att man får i sig de omega-3-fettsyror som finns i fet fisk genom någon annan mat. Det funkar nämligen såhär: i fet fisk, typ lax, finns omega 3-fettsyrorna EPA och DHA. De är viktiga för många olika saker i kroppen, bland annat kommunikationen mellan kroppens celler och för hjärnan.
De finns inte i någon annan mat. Däremot finns förstadiet till dem, alfa-linolensyra, i växter. Rapsolja är det bästa vegetabiliska livsmedlet för att få sig alfa-linolensyra. Det är dock inte säkert att kroppen kan producera både EPA och DHA i tillräckliga mängder från alfa-linolensyra. De studier som finns är otillräckliga.
Jag väljer därför att äta fet fisk, och jag skulle rekommendera de flesta att göra detsamma.

Nu är jag alltså fiskätare, men det senaste jag läst har fått mig att börja fundera på att äta kött. Det verkar nämligen så ruskigt lätt att få i sig för lite järn som vegetarian. Dels är ju den vegetariska kosten järnfattig, dels tar man upp vegetabiliskt järn sämre. Nu när jag inte tränar så ligger jag nog precis på gränsen, men när jag sedan börjar med det igen kommer ju järnbehovet att stiga. Man kan förvisso ta tillskott, men jag tycker inte om tanken på att äta en kost där jag inte kan få i mig alla de viktiga beståndsdelarna utan tillskott.
Vore intressant att höra någon vegetarian/vegans tankar om detta?

Nu ska brödet bakas ut.