det är inte strutsar som har huvudet i sanden

Idag var jag på ett ålderdomshem och sjöng för en massa gamlingar som grät. Sedan åt jag en glass för första gången på flera dagar, men den var något av en besvikelse. Som tur var kom min Baby och tog hand om mig i stället. Vi planerade Pride och drack smoothie som egentligen bara smakade yoghurt.
Jag var febrig och död. Hon och jag satt på posten och väntade på min buss.

På bussen satt den kristna pannkaksmannen bredvid mig. Jag vet inte om han kände igen mig, i så fall måste han ha uppfattat mig som otrevlig. Det kan ju i och för sig vara bra det också, jag behöver ändå jobba på min dissiga image. De senaste dagarna har jag varit trevlig flera gånger i rad.

Imorgon har jag inga lektioner värda att kallas lektioner. Dock ett klassråd, ett läkarbesök och förhoppningsvis kanske en lunch på stan. För ett år sedan vägde jag sju kilo mer än nu, så jag känner att det är dags för lite mer falafelätande igen.

… nu bloggar jag som alla andra tråkiga människor. förlåt. Jag bara skolkar från min biologiuppsats. etologi och kyssar på er alla.