Nettelblad

skrivande, böcker, resor. och tre små barn.

Etikett: sömnproblem

Ångrar aldrig

 
 
Värmen i deras andedräkt mot ansiktet. Doften av ett barnahuvud. Knubbiga fingrars hårda grepp kring ens egna.
Ljudet när de suger på nappen. Ett särskilt smackande i hur ett barn suger på nappen när det somnat. Åtminstone med mina barn, alla mina tre. När de var mindre,  när alla sov i samma rum, alla med varsin napp, ljöd de genom natten som en smackande orkester.

 
Jag kommer att ångra så många saker.
Kanske ligger det i den mänskliga naturen, kanske ligger det allra mest i min. Förfäran inför hur ett val oundvikligen stänger dörren till ett annat. Tiden man inte kan hålla fast hur hårt man än kramar.
 
Jag kommer att ångra vad jag inte sa och det jag sa för hårt. Texter jag inte skrev och de där orden som blev fel. Ångra dagar då jag inte var med mina små. Och samtidigt: ångra de drömmar jag inte följde, just för att frigöra tid för småbarnsår.
 
Jag kommer att bli förvånad över vilka saker det är jag ångrar. Vilka saker det är jag saknar. Överraskningen, den ligger också i sakens natur. Hade jag vetat vad jag skulle ångra hade jag gjort det annorlunda från första början.
 
Livet handlar så mycket om att agera i dunkel.
 
 
Men jag vet en sak jag aldrig kommer att ångra.
De där gångerna när jag lagt en unge för dagssömn, och tänkt: nu ska det bli något produktivt av mig. Dags att städa ett hus, skriva en bok, göra nåt stort. Alla de gångerna jag tänkt så, och sedan känt dimman i huvudet.
Vågat vara klok nog att ändra mina planer. Krupit ned under täcket – bredvid snusningar och kroppsvärme, nappsmack och prinskorvsfingrar, lukten av mina alldeles egna.
 
Och stannat där.
 
Liknande inlägg:
 
 
ps 1 För den som undrar vad som pågår på mittenbilden, så är det min son som somnat så skönt framför en film att käken är så avslappnad att nappen hänger på allra yttersta kanten av läpparna.
 
ps 2 Ni skriver så många fina saker till mig, ni som läser. Och delar och sprider och har er. Något av det finaste jag får vara med om. TACK.
 
 
45 comments

33 veckor

 
Juni är över och värmeböljan är här och jag har snart gått trettiotre fulla graviditetsveckor med mitt tredje barn. De säger att det är så hemskt att vara gravid på sommaren, folk ömkar mig när de får veta att jag har nästan två månader kvar. Men jag, som för första gången av tre faktiskt planerat vilken tid på året jag ville att ungen skulle komma, njuter i fulla drag. Jag älskar att sista trimestern inte utgörs av långa klinikdagar i allt trängre sjukhuskläder. Att jag inte kommer att skriva någon tenta bara veckor inna eller efter att bebisen är beräknad. Och jag älskar att inte behöva klä på mig tjocka vinterkläder så fort jag ska gå ut. Att inte behöva klä på de andra barnen en massa kläder när vi går ut tillsammans.
 
Dagarna är sällsamt lugna. Morgnarna och kvällarna juliljumma. Om kvällarna går jag och barnen till en inhägnad lekpark precis där vi bor och jag får en aning om hur det måste vara att bo i hus, i trädgård med staket, att bara kunna släppa ut dem på sin egen tomt utan att ständigt behöva vaka efter bilar eller oroa sig för rymningsförsök. Jag ligger i gräset med en bok och världen doftar sommarlov. Boksidor och grässtrån och sand och något sött och fuktigt i luften som bara uppstår sådana milda aftnar som nu. Luften fylls av mina barns kiknande skratt när de jagar varandra och av gitarrspel som strömmar från ett öppet fönster i en studentlägenhet strax intill. 
Och solen tycks aldrig gå ned.
 
Min son sover om natten. Efter många månader av önskningar och oro och förhoppningar och förskräckelse.
När dammet väl börjar lägga sig efter det race som varit den här terminen, inser jag vissa saker, sådär med eftertankens kranka blekhet:
1. Om man tittar på arbetsbelastningen, på allt tufft och svårt som hände på en gång, borde det ha varit en av de tyngsta perioderna i mitt liv. Men det var det inte. Inte på långa vägar. De värsta tider jag har varit med om har präglats av meningslösht och av hopplöshet, och den här gången upplevde jag ingetdera. Jag tuffade hela tiden på i förvissnngen om att en dag skulle vi vakna upp och allting skulle vara lättare. Och nu är det plötsligt en annan dag och vi vaknar under den ständiga julisolen och allting är lättare.
2. Jag fixar alltid allt i slutändan. Det börjar bli story of my life nu, så det är dags att sluta oroa sig.
 
 
Och min lilla son… han som äntligen sover.
För varje dag som går ser jag allt fler sätt han är lik mig på. På ett helt annat sätt än sin syster, som i så många drag är en liten pappas flicka. (En bra anledning att skaffa barn med folk man älskar. Finns liksom inga garantier på att barnen bara blir som man själv, så det gäller att man älskar dragen de ärver).
Bara arton månader, men man anar redan den där känsligheten, känslosamheten, intensiteten som är som jag. Blandat med det introvert filosoferande. Han vill vara nära-nära-nära, han har tusen olika nyanser av varje känsla och han kan ta åtsägelser som en närmast personlig markering. (Precis som sin mor). Man säger, ganska milt, nej dra inte i håret det gör ont och han backar bak en meter, stirrar på en med en blick som om man sagt att det är dags att han flyttar hemifrån och fixar sin egen försörjning. Och sedan lägger han sig i en dramatisk hög på golvet och gnäller aj, aj, aj med en sorgesam längtansfull stämma, som om all hans själsliga smärta ska ut i detta ajande.
 
2 comments

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén