Landstigningen

Jag minns hur märkligt jag tyckte det var som barn att man kunde tycka att något var så vackert att man fick tårar i ögonen. Man gråter när man är ledsen. Man skrattar när man är glad. Men den skrovliga rösten och de blanka ögonen när föräldrar läste slutet på en bok där allting gick bra? Samma sorts anomali som regn när det är sol.

Många känsloupplevelser minskar i sin dramatiska intensitet med åren, förmågan att bli rörd ökar. Alla samlade erfarenheter som ligger lagrade i sinnet. Mildheten. Sårbarheten. I varje ögonblick som slutar lyckligt är man medveten om hur olyckan hade kunnat se ut, hur svindlande millimetrar skiljer stadga från fritt fall.

På sista tiden har jag blivit rörd allt oftare. Kanske är det pandemtiderna och den annorlunda värld de skapat, kanske är det hur milt juniljuset silas genom lövverket, kanske är det den nya livsfasen det innebär att ha äldre barn.

Jag får avbokningar en dag och plöjer igenom hela nästa patients journal från början till slut. Rehabilitering efter en hjärnblödning, den var för länge sedan, en rutinuppföljning. För ingen är detta ett stort besök utom för mig som tio minuter tidigare befunnit mig i journalanteckningarna som rör sig mellan liv och död och okänd rehabiliteringspotential och de svåra besluten om när man ska lägga ned sina insatser. Och nu sitter jag där, med en talande gående levande livlig människa framför mig.
Det brukar kunna vara så att det som är ett rutinbesök för läkaren är något stort för patienten, men den här gången är det för ovanlighetens skull tvärtom; jag grips av rörelsen, rösten stockar sig, måste samla mig, för nu sitter vi här i det lyckliga slutet, och alla utom jag som just har läst om det har glömt hur osäkert det en gång var att vi skulle nå hit.

Jag blir rörd över morgongrötens kavalkad av sensoriska upplevelser, jag blir rörd över doften av en sommarmorgon på cykeln på väg till dagis. Jag blir rörd över Lilla Gubben som läser böcker för Habanero, över Storasystern som undervisar sina småsyskon i åländsk lokalkännedom efter att ha ägnat vårterminen åt att plugga in fakta om alla de åländska kommunerna.  Jag blir rörd över hur de alla tre klagar varje dag över dessa idioter till syskon, men gråter hejdlöst när de skiljs åt för en vecka eftersom småsyskonen ska till mormor och morfar en vecka tidigare än resten av familjen. (Storasystern ska vara på ett läger, alla ska ha roligt, gråten stillnade sedan.)

Jag blir rörd över att läsa Harry Potter-böckerna för Storasystern och på ett annat sätt än förr drabbas av hans föräldralöshet, av hans längtan efter ursprung, längtan efter familj. Mrs Weasley kramar Harry i slutet av fjärde boken och han inser att det är första gången han blir kramad på det sättet, som av en mor. Mina tårar rinner, jag blir så hes att jag inte kan läsa. Men herregud mamma han har ju KLARAT sig nu säger Storasystern, jag minns hur jag brukade säga åt mina egna föräldrar att läsa riktigt när de drabbades av dessa obegripliga vuxna tårar.

Jag blir rörd över människorna som ställer upp med hjälp när allt kört ihop sig och släkt är för långt borta, jag blir rörd över alla avgörande viktiga vuxna som finns runt mina barn, att föräldraskapet inte måste vara så ensamt som det ofta är i det moderna väst, att vi kan vara ett samlat vuxenskap snarare än enskilda familjeenheter. Jag blir rörd över skjutsar och verktygsutlåning och ett par extra ögon på vad ens barn gör, jag blir rörd över kärlek som uppstår i de märkligaste vrår.
Över liv som trumfar död, över död som existerar vid sidan av liv. Över hur mycket skratt som kan finnas i livets slutskede. Och i dess början.

Och jag blir rörd på båten till barnens mormor och morfar, när vi närmar oss.
Efter en mycket lång tid. Inte båtresan, men all pandemitid som föregått den.
Lilla Gubben, sakligt faktabaserad:
”De ropade i högtalaren. De sa att vi är framme om tio minuter. Vi kommer att träffa dem snart.”
Habanero, på tårna för att se ut genom fönstret. Habanero, som ropar, hänfört:
”Nu händer det, nu händer det! JAG SER LAND, JAG SER LAND!”
Och det gör jag också.

Läs mer:

• Transportsträckor. Vakna upp till annan takt.
• Stängning. Att leva i historien.
• Måste inte. Alla dagar som är viktigare än en enskild.

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.