Mammerikommissionen

Barnen har uppfunnit ett eget ord som de utbrister när jag gör något tokigt, igen: ETT MAMMERI!
Jag tror att själva formen på detta nyskapande ord är inspirerad av trolleri, som är ett ord jag vet att de kan. Men jag gillar dess snarlikhet med haveri, som är ett ord jag tror att bara deras föräldrar kan (fast det är svårt att avgöra var begränsningarna ligger i ordförrådet hos barn som vrålar DU ÄR SJÄLVISK till varandra när syskonen inte lyder ens exakta order, eller KOM INTE NÄRA MIG MED DIN SKRÄCKINJAGANDE STANK till ett efter-träningen-svettigt syskon på väg mot duschen).
Haveri är nämligen vad fenomenet mammeri ligger närmast.

Det är ett mammeri när man springer runt i huset på morgonen i jakt på ett barns glasögon och skriker till alla och ingenting OM NÅGON I DET HÄR HUSET KUNDE TÄNKA SIG ATT HÅLLA ORDNING PÅ SINA SAKER UTOM JAG SKULLE DET HÄR LIVET VARA LIIITE LÄTTARE och barnet i fråga stillsamt betraktar en och sedan säger Ursäkta mamma, men varför har du satt mina glasögon på ditt huvud som ett diadem?

Det är ett mammeri när jag är på Mariebad och är så nöjd för att barnens färgstarka simglasögon och badkläder gör dem lätta att känna igen. Så att de kan leka i barnpoolen medan man själv kan sitta i bubbelpoolen och bli varm och mör och lycklig, till exempel.
Men glömmer bort nackdelen med att köpa dessa färgstarka simglasögon och badkläder på en ö: utbudet är inte så stort.
Så att jag sitter där i bubbelpoolen, ser en pojke som simmar så fantastiskt, dessa otroliga starka tag, min älskade Lilla Gubben som blivit så stor!
Stiger ur bubbelpoolen, vadar ut i vattnet, smeker min underbara pojke över ryggen just som han ska stiga upp ur vattnet och säger Min otroliga pojke, vad du simmar!
Och upp ur vattnet en främlings ansikte, som stirrar på mig i skräck.
Efteråt barnens förfärade förtjusning: ETT MAMMERI!
Och: han måste verkligen ha tyckt att du var skräckinjagande. 

När jag träffar en ny kollega, vill inge lite förtroende och verka som en klok och erfaren läkare med koll på läget. Och passligt snubblar på mina fötter, så att nyckelknippan glider ur fickan, och jag i min jakt på att fånga den råkar slå till en nyckel som hänger på ett band så att den flyger upp i luften och träffar mig rakt i ögat, jag skriker AAAARGH och sedan ett hastigt (medan tårarna rinner) det gjorde absolut inte ont det är ingen fara med mig.
Solklart mammeri.

När jag lämnar ett samtal som gått över förväntan och glömmer att dörren jag just nu rycker upp öppnas inåt, och utrymmet jag rycker upp den till upptas av mitt ansikte. Så att jag smäller en dörr i mitt eget ansikte, så att jag får ett sår i pannan och en bula jag får bära hela dagen som en symbol för min förnedring.
Mammeri, utan tvekan.

Hela mitt liv har varit fullt av mammerier, långt innan jag blev en mamma. Som den gången när jag var fjorton och steg på en buss som inte alls var bussen hem vid den enda hållplatsen som den busslinjen och min vanliga hembuss hade gemensam. Samma dag som min mobil råkat bli alldeles urladdad. Och samma dag som det blåste novemberstormar och regn gränsande till snö. Så att jag någonstans mitt ute på den uppländska landsbygden blev tvungen att fråga busschauffören var jag egentligen befann mig och sedan låna en främlings mobil för att be mina föräldrar hämta mig mitt ute i ingenstans, och sedan stå på denna busshållplats mitt ute i ingenstans medan kylan sakta kröp under kläderna och bara hoppas att föräldrarna skulle hitta rätt, eftersom det var omöjligt att kontakta mig.
Överlever jag detta överlever jag allt, tänkte jag, och det gjorde jag ju, sedan åkte vi och åt thaimat, kroppen värmdes upp, allt svårt var glömt, bara berättelsen fanns kvar.

Och det det är ju  just det som är grejen med mammerier, att sedan – efteråt – är bara den goda berättelsen kvar.  Och lärdomen, det jag hoppas ska bli insikten barnen får ta med sig:
det intressantaste är inte hur klumpigt man faller, det är med vilken överraskande kraft man kan resa sig igen.

Få saker är förlorade för att man misslyckas på första försöket.
Det finns andra som kan poängtera var glasögonen finns, det går att hitta rätt pojke i bassängen, man kan göra ett första intryck tusen gånger och inte bara en, bulor kan baddas.
Man kan stiga av bussen och hitta en annan väg hem.
Man kan fylla sitt liv med människor som hjälper en att ta sig dit.

Läs mer:

• Lamaliv. Mentally disturbed llama.
• Glada vabben. ”FUCK FÖR FAN ALLA IDIOTERNA!!!”
• Radio Barn. ”Är du så gammal att du är beredd att dö?”

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.