Bokrecension: Sammetsdiktaturen av Anna-Lena Laurén

Jag har en fascination för Ryssland som jag burit med mig länge. Det skrev jag om redan när jag recenserade Johanna Meléns Mina ryska vänner. Blandningen av elegans och misär. Känslan av extra allt, finkultur och smaklöshet, en annorlunda berättartradition, ett annat alfabet, ett språk där några ord kan betyda sådant som skulle ta en lång mening att uttrycka på svenska. (Ett språk som jag tycker mycket om att studera). Och någonting med likheten, trots att det är så stor skillnad. Att det känns så nära men ändå inte.

Många av er tipsade om Sammetsdiktaturen när jag recenserade Mina ryska vänner, och det är förstås begripligt. Båda böckerna nyutkomna nu under våren, båda skrivna av journalister, båda präglade av djup kännedom och personlig erfarenhet av att leva i Ryssland och av rysk kultur. Men de är väldigt olika verk, och behållningen skiljer sig åt.

Finlandssvenska journalisten Anna-Lena Laurén har bott i Ryssland sedan 2006. Hon skriver regelbundet för bland annat Hufvudstadsbladet och Dagens Nyheter och har gett ut en tidigare bok om ryssar och rysk kultur, sett genom hennes finlandssvenska blick. Och det är en skarp blick. Sammetsdiktaturen är en samling med kortare texter på olika ämnen om Ryssland och rysk kultur. Om den ryska instinkten att säga njet, nej, oavsett vad frågan är. Om omöjligheten att få ur ett ryskt intervjuobjekt ett detaljerat svar, hur man kan behöva pressa för att få svar på de enklaste frågor trots att incitamentet för att inte ge svaret är tveksamt. Om relationen till litteraturen, och litteraturens roll i det ryska samhället i jämförelse med till exempel det finska eller det svenska.

Sammetsdiktaturen är en rolig bok, åtminstone om man som jag har en humor där människors mest karakteristiska drag är kul. Och den är skriven med värme, genomsyras av en road fascination över kulturskillnaderna. Språkligt gör den vad den ska, det som ska berättas kommer fram, men tonen är betydligt mer rak och snabb och journalistisk än den drömska, närmast skönlitterära tonen i Mina ryska vänner. Någon gång kan det snabba göra att texterna känns lite slarviga, som om de inte fått mogna till sig. Å andra sidan gör det inte mycket när observationerna är pricksäkra och inblicken något som är svårt att få på annat sätt, om man inte lever i Ryssland.

Medan Mina ryska vänner nog gör sig väl av att läsas i ett svep är Sammetsdiktaturen perfekt för att plocka upp och njuta av då och då. En text här, en text där – den sortens bok jag brukar kalla toalettläsning utan att det på något sätt säger något om bokens kvalitet. Vi kan kalla det pastan ska koka i åtta minuter-läsning också, eller pizzan är klar om femton minuter en kvart-läsning. Lättlästa texter med driv på några sidor, allmänbildande och underhållande, och utan krav på att ha föregående text färskt i minnet för att kunna gå vidare till nästa.

Man läser den och blir underhållen, lite mer allmänbildad, och får en lite klarare blick för att det egna sättet att se på världen inte är det enda.

Läs mer:

• Bokrecension: Mina ryska vänner av Johanna Melén.
• Hur hinner man läsa böcker?
• Glimtar, februari 2021. Plugga ryska glosor, känna sig som 16.

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.