Jag har läst Eufori av Elin Cullhed, en roman om Sylvia Plaths sista år i livet. Sylvia Plath som skrev Glaskupan. Sylvia Plath som trettio år gammal – efter ett kraschat äktenskap och ensam med två små barn – tog sitt liv. Men Eufori handlar inte om detta becksvarta slut på en människa, ett moderskap och ett författarskap. Den handlar om tiden innan dess.
Romanen är skriven i jagform, ur Sylvias perspektiv. Sylvia har en liten dotter, är höggravid för att sedan föda en son. Hon är gift med den brittiska poeten Ted Hughs, har flyttat med honom från USA till ett hus på den brittiska landsbygden. Hon vill skriva, hans skrivande tar överhanden. Hon vill skriva, men behöver vara mamma, får inte ihop det. Hon är svartsjuk och arg, kärlekskrank och längtande. Hon är uppfylld av sin egen förmåga. Hon är förtvivlad av att inte kunna få realisera den. Hon kastar sig vilt i alla riktningar hon kan hitta, med ett humör som ständigt växlar, ibland från mening till mening.
Språket är bombastiskt och sinnligt, slarvigt och höglitterärt, vilt och otämjt och med en udda interpunktion. Det innehåller stilbrott och anakronismer, det är tungläst och ständigt pulserande. Urvalet av scener är lika yvigt, för även om berättelsen naturligt nog har en ständigt nedåtgående spiral spretar händelserna åt alla möjliga håll. Tidvis undrar jag över urvalet, vad som är syftet med att just dessa delar av historien berättas. Eufori är en bok som behöver bäras av sitt språk. I vissa glimrande stunder gör den det. I andra stunder blir det för tungläst, för mycket extra allt. Åtminstone för min smak.
Kanske finns en särskild poäng i detta krävande och växlande, denna blandning mellan fula meningar och vackra, i nästan chattspråksmässiga meningar med utropstecken och frågetecken och ord i versaler. Ett sätt att skildra en komplex kvinna i en desperat situation, att hindra henne från att bara bli ett offer. Ett sätt att göra henne till någon att både irritera sig på och känna med, någon som suger in en i sitt universum fast man inte vet om man vill vistas där. Men för mitt läsande blir kompositionen av scener och språkets tyngd något som lägger sig som en hinna mellan mig och den fiktiva Sylvia, hon griper aldrig riktigt tag om mig. Trots all denna storslagna vidunderlighet rycks jag aldrig riktigt med.
Jag sparar på enskilda bilder och formuleringar, men hänförs inte av helheten.
Läs mer:
- Böcker jag läste i juni. Eufori av Elin Cullhed, Alla orden i mig av Karin Erlandsson, Skrivliv av Gun-Britt Sundström.
- Böcker som inspirerat mitt skrivande: Diva av Monika Fagerholm. Allt är möjligt.
- Bokrecension: Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje lögnen av Agota Kristof. Glasklar gestaltning, en egen skruvad värld.
Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.
No Comments