Hon som kom

Idag, fast för två år sedan, vaknade jag vid åtta på morgonen av ett knäpp, och sedan kom en flod. Den forsade ut över golvet och till en början var allt jag kunde göra att le. Trots att det prickade in den sämsta dagen av alla hon hade kunnat komma, eftersom de stängt av vattnet i hela huset för att laga något rör, och vi kunde inte ens gå på toaletten i lägenheten utan var tvungna att gå till grannhuset för att göra det. (Än mindre kunde jag, givetvis, ta de där varma duscharna man rekommenderas för att dämpa värkarna innan de blivit så starka att man måste in till en förlossningsavdelning…)
Kunde bara le, för att det äntligen hade börjat.

 

Jag var fullt inställd på att det skulle vara den värsta upplevelsen i min liv. För många brukar det ju kunna vara det.

Inte ens det gjorde mig så rädd, för jag tänkte att någon upplevelse kommer ju alltid vara den värsta.

Och det är inte alla värsta-i-livet-upplevelser som leder till ett konkret resultat som man kan få älska för alltid.

 

Det var inte den värsta upplevelsen i mitt liv. Alls.

Vid middagstid var hon ute, efter fyra timmar inne på förlossningen i aktivt förlossningsarbete. Julmust, choklad och en varm vetekudde ibland var vad som hjälpte mig att orka, fram till sista timmen då jag motvilligt upptäckte tjusningen hos lustgas (jag ville inte testa den först, för jag kände att det var genom just att vara närvarande i allt som hände som jag kunde förhålla mig till situationen så avslappnat, och jag tänkte att om jag blev dimmig kanske jag skulle tappa den kontrollen). Men det gick bra med lustgasen, när jag valde att ta den trodde jag det skulle hålla på flera timmar till och sedan insåg jag plötsligt att det nog var dags för barnet att faktiskt komma ut.

 

Det fanns något magiskt över de där timmarna. Jag minns dem som väldigt rofyllda. Får jag önska vill jag ha en precis likadan förlossning igen. Nu får man ju inte vad man önskar, utan man får rätt mycket vad man får, men blir det mer komplicerat den här gången känner jag i alla fall att jag har fått en ”övningsrunda”.

 

Och så vet jag vad det är man får efteråt, också. Vad jag kan ha för någonting om två år igen. Det här med att man skapar människor inuti sin kropp och sedan trycker ut dem därifrån genom muskelkontraktioner, det måste vara ett av de mest bisarra fysiologiska fenomen jag känner till.