Text

Ikväll skrev jag en text. Den blev inte klar. Det brukar de inte bli.

En text som alla andra texter fast kanske ändå inte

Det är en juli som alla andra julimånader som redan har passerat. Elva stycken, enbart, den här årstiden, och kanske skrämmer det henne. Kanske är hon redan tillräckligt gammal (kanske inte i kroppen men åtminstone inuti huvudet) för att förstå att det kommer att bli fler, att det kommer att bli så oerhört många fler, och kanske är hon definitivt tillräckligt gammal (ja kanske inte i kroppen men åtminstone inuti huvudet) för att förstå att det är en skrämmande tanke. Skrämmande, för att hon är redan så utmattad. Skrämmande, för att ännu är hon tillräckligt ung för att tro – fanatiskt, som gudstron man aldrig kan ha i landet där hon föddes – att det blir bättre sen. Utan indikationer, utan egentliga förhoppningar – det blir bättre sen. Med motiveringen, i huvudet: att det kan ju i alla fall inte bli sämre.

Men jovisst fan kan det bli det. Det kan det alltid.

Men om det handlar inte den här berättelsen. Den handlar om en julimånad och hon är elva år gammal och kommer att bli äldre, för jovisst fan blir man det, det blir man alltid, och stugan doftar fuktigt trä och doftar skog som liksom tränger in från utanför fast fönstren är stängda och den doftar myggbett som kliar och hennes hår som inte blivit tvättat fast det borde ha blivit det för det där med tvättade hår det är så svårt ibland. Och natten doftar längtan. Och den doftar självförnekelse. Och den doftar självförintelse.

Eller i alla fall önskad sådan. Det är väl det här som de kallar för förälskelse. Den kan visst uppträda redan i unga år och sjukdomen är påtaglig kronisk.

 

Det finns kyssar man längtar efter som förgör en sakta inifrån innan de ens har skett på riktigt.

Och så finns det de där tillfällena när man utsätts för dem och de har funnits så fantastiska i de hypotetiska fantasierna och man tänker att när det väl händer kan det väl inte vara så jävla märkvärdigt, skulle ett salivutbyte kunna vara så märkvärdigt, och sedan händer de, kyssarna, sedan händer de, och jo: de är precis så där märkvärdiga. Det är juli och läppar mot läppar är precis så där märkvärdigt. Det är yrseln som aldrig går över, det är illamåendet långt ner i strupen, det är längtan som svider under huden och går sönder kring låren och det är händer som dras genom ens hår men bara för några sekunder för sedan dras de undan.

Dras undan, kommer inte tillbaka.

Man blinkar andögt och det blixtrar i magen. Man andas pipigt och undrar vad som hände.

”För mycket jävla vin”, kanske händernas ägare säger.

Med den hesa spröda rösten som bara ägaren till just sådana händer kan ha.

”Alla dessa dagar som passerar i revy, och jag vet att borde resa någonstans”, kanske rösten säger och slår ut med händerna som om detta vore uppenbart och som om de eventuella kyssar som kanske nyss passerat egentligen aldrig hände.

”Jag tror att livet går i repris och jag är redan uttråkad”, säger ägaren till rösten och kanske att hon skrattar, ett skratt som bryts av på mitten innan det ens har börjat.

Man biter sig i läppen och vet inte vad man ska svara.

Man har, så att säga, blivit snuvad på konfekten innan den ens hunnit börja.

 

Och därför ligger hon en julinatt och det är en juli som alla andra julin elva julin tidigare har det funnits och detta var en ovanligt kall föregådd av en ovanligt kall juni som tog andan ur en när man kastade sig i vattnet som var mörkt och duggregnsdisigt och ändå hisnande underbart. Hennes hår doftar rök för det har inte blivit tvättat. Hennes hår doftar rök för aldrig har det funnits någon anledning till att få det tvättat. När hon sluter ögonen drömmer hon om rymdvarelser. Hon hoppas att någon snart och äntligen ska ta henne härifrån.