(Mental note: jag har inte varit så här självupptaget självanalyserande sedan 2005. Då fanns det också jag och en annan ,och jag som besvarade varje fråga med att koppla till mitt eget ickevälmående helt enkelt för att det var så genomträngande att det genomsyrade varenda möjlighet att forma en åsikt för alla åsikter var förstås en del av mitt huvud. Mitt huvud mitt huvud mitt huvud. Men detta är bara en parentes, en parentes som är så frånkopplad allting att den är kopplad till varenda del av det.)
Jag dricker koffein och har höga planer. Men egentligen vill jag så lite av mitt liv. Jag behöver inte allt det här. Jag behöver ingen prestige, jag behöver inte en massa människor. Vad jag vill ha är en bostad, en dator och möjligheten att försörja mig på att skriva böcker. Det är ett jävligt stort krav för det är sjukt svårt att försörja sig på sådant. Men jag tycker inte att jag är högmodig, jag tycker fortfasrande inte att jag kräver något absurt. Jag behöver inte galet mycket pengar och jag kräver inte ens att slippa vara ensam.
På det sättet är alla mina framtidsvisioner i förlängningen ganska patetiska. Jag försöker tycka om att leva, men i grunden handlar det så ofta för mig om att överleva. Ett liv där mina dagar går ut på att skriva, ta promenader och sitta på caféer någon gång, det räcker så.
Det kan låta som att jag är lat. Jag är inte lat. Det är sjukt jobbigt att skriva en roman. 90% av tiden är det bara slit. de resterande 10% kan vara ganska trevliga. Poängen är bara att det är vad jag är mest kapabel att göra orka och kunna hantera.
Jag tänker:
en liten lägenhet högt uppe över staden, över alla människor, över alla hus och tak. kanske till och med en balkong, högt över taken där.
Eller kanske ett litet hus i vitt tegel eller riktigt mörkt brunt trä, åh, ja, irktigt mörkt med glasfönster i vackra färger och en källare som doftar sten och jag bor där ensam men mina vänner kommer dit ibland och tar hand om mig och jag har en massa katter och på morgnarna bakar jag scones och sedan skriver jag och på eftermiddagen går jag en lång promenad och ler mot mina grannar och jag är den tokiga kvinnan som aldrig riktigt fungerat som andra människor. Jag springer runt där och till slut är jag pensionär och ibland kommer barnt ill mitt hus och jag är den där gamla tanten som aldrig fick några egna barn men är så full av kärlek och jag berättar sagor för dem, grannarnas barn, berättar sagor och köper leksaker åt dem och ger dem kakor. jag dricker mandelte och berättar magiska historier.
Och ibland om nätterna när ajg inte kan sova och världen överväldigar mig ringer jag någon av alla de människor som älskat mig, för det har funnits sådana. jag tycker bara inte om att låta dem lägga sig i mitt liv för mitt liv handlar om så mycket annat än
oj!
äsch!
jag skriver så mycket.
Kontentan av det hela är att jag ska köpa fler svarta klänningar (för helsvarta klänningar på mager härjad författare som dricker espresso på café, det är så ÅH! det är så himla snyggt!)
Och baka mer scones.
Och fundera på vilken sorts roman jag egentligen ska skriva i sommar, vilket av mina olika alternativ jag ska välja att arbeta med, så jag faktiskt får något gjort, för ojojoj mina vänner, jag vet inte om jag klarar av att skriva en till. Det vet jag inte. Så vi får se. Vi får se med allting.
Idag ska jag äta pizza!
No Comments