Tagg: Ung mamma (Sida 1 av 2)

Storm

 
Det stormar om morgnarna, det låter så högt, som om det regnar.
Träden böjer sig, tallarna växer snett efter år av samma vindar.
Ibland doftar luften salt av hav. Ibland bara blöta löv och fuktig jord.
Och barnen in i bilen, fortfarande i mörkret, den där blåsten om morgonen, man känner att man lever, kanske behöver man en naturkraft ibland för att känna det.
 
Det är så vackert att åka på natten, säger hon som snart blir en sexåring. Det är så vackert när alla lamporna lyser.
Och jag tänker att kanske blir just de här morgnarna hennes minnesfragment av barndom:
lampornas ljus
trängseln i vår lilla bil
ljudet av syskon som sjunger, viskar, leker
pappas parfym och lukten av overall
och dessa väldiga vindar.
 
 

Men det är sant. Det är så vackert om morgonen, om kvällen. När alla lamporna lyser och man kan titta in i andra människors hem.

Kvällspromenader i blåsten, halsduken tätare kring ansiktet. Passera hus och lägenheter som blir som dockskåp.
Där lever andra människor sina liv, här hittar jag på mina egna berättelser.
 
Det är så lätt att hitta på historier om andra, bygga dramaturgin tydlig och klar, fylla ut luckorna som man bäst behagar.
Så mycket svårare att bygga den egna berättelsen.
 
Fyller snart år, blir snart tjugofem, har levt mina år av att bli vuxen enligt principen att bara göra det. Bara göra alltihop som jag ville få gjort.
Som om tiden var utmätt, som om någon flåsade mig i nacken och jag måste hinna innan det blev för sent.
Och på ett sätt har jag ju fått allt jag ville. Jag har fått litegrann av alltihop.
Och samtidigt – jag ville ju ha allt, av allt, alltid. Och det har jag inte fått, det går ju inte.
 
Jag är så van att vara på väg någonstans. Att vänta på ett barn som ska komma, en tenta som ska klaras, en läkarutbildning som ska bli klar.
Det blir lätt att tro att ett vanligt litet liv är som att gå i cirklar.

Lätt att få för sig att det skulle vara något fel i det.

 
Men jag låter fötterna traska på.
Och tänker, att kanske kommer detta att vara mina minnesfragment av den där hösten 2017:
blöta löv under skorna
lukten av rök från någons öppna spis
inomhusmänniskorna och deras dockhusliv, deras middagar och deras tevekvällar
min frusna nästipp
värmen i tre små kroppars kramar när man kommer hem igen.
 
Och dessa väldiga vindar.
 
 
4 comments

Vardagen och det högst extraordinära

 
Hej. Snart har jag gått arton fulla veckor i min graviditet (av fyrtio). Om jag ville skulle jag knappa in det på någon graviditetsuträknare på nätet och få läsa allt om vad som händer i den här veckan och hur många hela och tiondels procent jag gått och hur många dagar jag har kvar.
Jag har inte den tiden.
Dagar fyllda av studier och aftnar fyllda av barn. Som busar, skrattar, skriker, blir sjuka. Som bildar gemenskap med varandra och gaddar ihop sig mot föräldrarna. Som slår armarn aom varandra och pussas. Som berättar sagor om rymdskepp och alla de tio bebisarna som bor i mammas mage.

Jag har inget emot studierna, de är hänförande på sitt sätt, och inget emot barnen, de är ju hänförande på ett annat. Det jobbiga är allt det andra med livet, det som kommer däremellan. Den här rotlösheten som kandidat, man har aldrig en fast punkt, aldrig någon som håller en i handen och guidar en dit man ska. Bara nytt, nytt, nytt, var tredje vecka. Planera morgnarna utifrån att hitta till ett nytt ställe på sjukhuset. Komma ihåg att boka biljetter för utlokaliserade praktiker. Planera frånvaro från föreläsningar, mixtra med onödiga obligatoriska moment, rucka i rigida scheman och ständigt vara trevlig.
Man är aldrig på samma ställe tillräckligt länge för att kunna sluta vara trevlig ens för en sekund. Man har inte det utrymmet.
 
 
Men snart märker jag mitt ständiga sällskap. Jag minns hur det brukar vara, även om känslan är en överraskning varje gång. När sparkarna kommer igång, eskalerar, till slut finns där som ständiga bakgrundsbuffar för att jag inte för en sekund ska tro att jag bara är jag.
Dessa barn, från start har de ju bara ett enda mål i sin kommunikation, frammejslat av en mördande hård evolutionär konkurrens: att se till att mamma och pappa aldrig glömmer att de finns.
Mitt lillla barn, du i magen, jag glömmer inte att du finns. Även om jag inte följer en enda gravidapp. Bara låter vecka efter vecka matas på.
Men du tror mig förstås inte. Du kan inte lita på att jag ska minnas din existens.
Kanske var det därför du buffade så hårt någonstans höger om naveln igår. Men du får allt buffa lite hårdare, lite oftare, för att jag ska tro på vad jag känner.
Snart är ni tre och jag fattar fortfarande inte hur en växande mage kan representera ett helt nytt liv.
2 comments

Sedan barnsben inskolad

 
Igårkväll hittade hon ett hopskrynklat papper på vardagsrumsbordet.
”Åhå!”, sa hon, den där triumferande ljusa tvååringsrösten. ”Bok! Min bok!”
Jag såg upp från min bok, den jag redigerar.
”Jaha, har du en bok att läsa?”
Vilda huvudskakningar. Medlidsam min. Den där mamman, hon fattar ju ingenting.
”Inte läsa. Skriva!”
Paff några ögonblick. Men bara några ögonblick. Självklart snappar hon upp att man kan skriva böcker, inte bara läsa dem. Små grytor har också öron, allt det där, hon hör ju allt vi säger.
”Vad handlar den om?”, frågar jag.
”Monster biter mamma. Mamma slår… benet! Mamma gråter. Och… monster biter bilen! OJ! Bilen sönder!”
”Men mamma då”, säger jag för nog har berättelsen vissa lösa trådar, ”vad hände med mamman? Och hennes ben.”
Svaret dröjer inte ens en sekund. Det är en hårdkokt story, minst sagt.
”Benet sönder. MYCKET sönder. Mamma ledsen”
 
Och där slutar hennes berättelse, som en grekisk tragedi, dramaturgisk struktur innan den västerländska civilisationens fåniga happy endings.
Blir lätt konfunderad när jag sedan ska återgå till min roman. Den är inte riktigt lika rafflande.
Men den är åtminstone lika fantasifull.
 
 
 
1 comments

Den jag ska bli

 
En dag kommer jag att behöva välja vad jag ska bli när jag blir stor.
Det är så svårt. Jag har klarat mig hittills med att göra allt. Man slipper välja då.
 
Jag skrev dryga 80% på min tenta nu i juni. Det är ett bra resultat. Börjar man terminen med en son som är tre veckor, läser sista delen av en språkkurs man började för några år sedan, fullbordar en roman och struntar i att gå på varenda föreläsning för att hänga med sin familj eller forska i stället, då är det ett bra resultat.
Eller vem försöker jag lura. Det är ett bra resultat oavsett. Godkäntgränsen är 69%. Någon annan har bestämt: allt över det räcker.
 
Så varför kan jag aldrig känna att det räcker?
För att längst bak i huvudet lurar ju tanken: hur duktig hade jag kunnat bli om jag inte gjort allt det andra?
Om jag hade gett mig in i den här utbildningen med hela min själ och mitt hjärta och lite till.
 
Men egentligen vet jag ju svaret. Hade jag varit tvungen att ge hela min själ och hjärta och lite till hade jag varit ute ur leken nu. Jag kan inte göra saker på det sättet. Kan inte lägga alla begåvnings- och disciplinägg i samma korg. Tappar jag den korgen rasar ju allt. Oh
Och jag är fortfarande sällsamt underbegåvad när det gäller att hantera misslyckanden.
 
En dag kommer jag att behöva välja vad jag ska bli när jag blir stor. Fast kanske har det valet redan hänt, utan att jag förstod.
Kanske måste jag bara acceptera vad det innebär: att jag inte är lämpad för att bli superbäst på en grej. Utan bara lite-lagom-bäst på allt möjligt.
 
Och att det är allldeles synnerligt okej.
 
2 comments

Flickan som blev stor

 

 
Två år och tre månader. Herregud, vilket gränsland.
Jag njuter i fulla drag av att inte vara där. Och njuter i lika fulla drag av att betrakta det.
 
Hon är flickan som slänger sig på golvet i en hög av skakande gråt för att hon inte får titta mer på Bamse, för att sedan – när gråten stillnat – gå iväg till vår whiteboardtavla med magnetbokstäver och överraskar oss med att hon kan flera stycken. Där L! Där I! Där… S?
Flickan som ena dagen sliter av alla suddbitarna på mina stiftpennor så skrivbordet fylls av veritabelt kaos, och andra dagen gör mystiska ljud inne vid sin pappas dator. Och när man går dit, med orospulsen dunkande för vad hon kan ha haft sönder – framförallt när man ser att hon står och trycker in något i cd-spelaren – visar det sig att hon inte har gjort något upprörande alls. Bara precis det mamma och pappa gör varenda dag. Plockat ut en dvd-skiva ur ett filmfodral, tagit ur skivan i datorn, satt in den nya i datorn och lagt tillbaka den gamla. Utan att ha sönder något.
 
Och så den där gången då lillebror skrek. Ont-i-magen-skriket, som om jorden var på väg att gå under och ingen gett honom en plats på rymdskeppet som skulle ta oss alla härifrån. Jag var ensam hemma med två barn och väntade bara på att min stora flicka skulle bli upprörd över att jag inte kunde leka med henne, ta hand om henne som jag borde. Stod och guppade en sjukilospojke frenetiskt i min famn.
Hon kom in, överblickade situationen, med samma lugn jag försöker ha när vi kör simulatorutbildningar för olycksfall och jag ska leka trauma leader. Sedan gick hon fram till spjälsängen, där hörselskydden vi köpte innan lillbebis ankomst hängde. Det första räckte hon till mig. Sedan tog hon ett själv. Så satte hon sig bredvid mig och guppade i samma takt som jag, fast hon inte hade någon bebis i famnen att lugna.
 
Jag svär, ger jag henne två år så är det hon som håller ordning på mig och inte tvärtom.
Eller vem försöker jag lura.
Så är det ju redan.
 
 
Hörselskydden – en tvåbarnsmors viktigaste ägodel.
Detta chica exempelar i rosa, med trendiga trycket Kid, garanterar högsta modegrad på din tystnad. Varför tappa stilen bara för att du är mamma?
 
 
0 comments

En annan lördag

Förra lördagen var det fjorton grader varmt och sol.
Luften luktade korv och grillrök var man än rörde sig i studentområdet Ålidhem, där vi bor.
Vi gav oss på utflykt till vänner och grillade vi också. Man måste ju följa den kulturella föreskriften att vistas utomhus och laga mat så fort man ens kan låtsas att det går att strunta i vinterjackan.
 
 
Bandvagnschefen, aka dubbelvagnsbossen.
 
 
 
 
 
 
 
Tystnaden på en lekplats på en plats där barnen inte bor…
 
 
 
 
 
 
 
Och ögonblicket när tysnaden bryts.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Hunger och mat.
 
 
 
 
 
 
 
Och rätt attityd.
 
Klart slut!
 
 
2 comments

Lugnet

De här lugna dagarna, vad jag behöver dem.
Jag drog två stora lärdomar från första graviditeten, som jag tar med mig till den här: att träna mer under graviditeten (så länge det är medicinskt möjligt) och att vila mer. Det var inga stora justeringar för min del, egentligen, men viktiga. Indoor walking eller simning, två gånger i veckan, i stället för att bara ta promenader. Styrketräning ibland med ett gummiband, för att få armar och ben som ska klara både en växande gravidkropp och två tunga barn som kommer vilja kånkas åt olika håll (och en syskonvagn fylld med dem båda).
Och pluggfria helger. Ja faktiskt helt prestationsfria helger, så gott det bara går. Skriva några timmar, utan att fundera över om det blir bra eller dåligt. Promenera med en tjugomånaders och plocka buketter med klöverblommor. Ligga på soffan och läsa dåliga tidningar. Kyssa min man. Lära min dotter att ropa ”mer! mer!” när hon vill ha mer mat. (Hon tycker inte så mycket om att prata. Så det gäller att lära henne ord som ger en direkt resursmässig utdelning, så att säga). Äta mörk choklad med pistagesmak. Dricka jasminte. Skriva lite mer. Promenera med familjen genom en strålande septembersol. Sparka i lövhögar. Lukta på morgondimma. Sova middag. Känna min son när han sparkar i magen. Drömma om att ha honom i min famn och att få visa honom för sin syster.
Drömma om framtiden. När saker nog är som nu, fast ännu bättre.
 
Sådant är vad jag gör, de lugna dagarna.
Jag blir så glad varje gång jag unnar mig dem.
0 comments

På sistone

 
 
Jomen.
Typ så.
 
Och på måndag börjar studierna åter.
 
 
 
 
 
0 comments

Humöret

 
Prenumererar på ett sådant där nyhetsbrev från Vårdguiden, det kommer varje gång jag går in i en ny vecka i graviditeten, och så står det vad som (rent statistiskt sett) händer under den kommande veckan och hur man kan må som blivande bebismamma. Det blir lite som ett horoskop, fast det stämmer mycket mer exakt på mig. Som följande små rader om vecka femton som jag går in i nu:
”De flesta kvinnor pendlar under den här tiden av känslor mellan lycka och förtvivlan. Reaktionerna kan vara häftiga, ungefär som tonårstidens humörsvängningar.”
…. Eh, ja. Spot on, kommentarer överflödiga. Är det något förutom oväntade biologiska begränsningar som skulle hindra mig från att skaffa den där kavalkaden av barn, så är det väl just detta – att behöva stå ut en massa graviditeter med det där totala känslomässiga kaoset. Illamåendet tar jag, tröttheten likaså, den gigantiska magen som kommer så småningom och andfåddheten med varje litet steg, men kaoset i huvudet… Jag är redan ett kaos inuti som det är, utan en bebis i magen. En massa fragment av känslor och vilja åt tusen olika håll som bara hålls samman av att jag byggt mig en miljö runtomkring som är så trygg att det inte gör så mycket att jag är alldeles fransig i kanterna. Men när affektkompetensen ligger på samma nivå som hos min ett-och-ett-halvt-åring och jag börjar gråta när min man håller med mig om att en barnprogramledare är snygg (efter att jag påpekat det), då är det banne mig värre än vanligt.
 
Skönt att i alla fall Vårdguiden förstår mig.
 
 
1 comments

Dumma huvudet

 
 
Jag tror ibland att jag blir lite dum i huvudet av att vara gravid. Vissa som fått barn talar om något slags amningsgröt, första månaderna när man ammar och inte klarar av något alls annat än barnet mentalt. Något sådant upplevde jag aldrig med min dotter. När hon väl kommit ut var det som om min hjärna blev klarvaken igen, efter att ha tillbringat många månader i ide. Jag satt på BB med en dotter vid bröstet och mina anatomiflashcards över arm och ben i handen och var hur skärpt som helst. Hade med glädje hållit politiska brandtal och haft en stab att överlägga med om hur vi härnäst skulle ta över världen.
 
Den här tiden med den inneboende i min livmoder, däremot. Mitt huvud funkar inte som det ska. Man kan förstås diskutera om det någonsin funkar ”som det ska”, i och med att jag är smått tokig, men nu är jag inte bara tokig utan också långsam. Seg som kola.
 
Jag tröstar mig med att vissa människor lägger bisarra summor pengar, och tid, på att konsumera alkohol för att uppnå just den där jag-kan-inte-tänka-klart-längre-effekten. Och då får man inte ens ett barn för besväret.
 
 
 
 
 
0 comments

Sida 1 av 2

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén