Tagg: Syskonkärlek

Ljudet, ljuset, smaken, tanken

 
 
Ljudet är barnens röster från lekrummet medan jag ligger på soffan i vardagsrummet.
Sexåringen som talar med en generals stämma till småyskonen. Ikväll kallar hon dem tydligen för Baby One (det är fyraåringen) och Baby Two (hon som är två och ett halvt).
Baby One!”, mässar sexåringen. ”VILL du få sova med din lilla syster i sängen?”
Ja, det vill ju jag”, säger Baby One med rösten full av drömsk längtan.
Då måste du städa vårt rum.”
Men det vill jag ju INTE”, säger Baby One, med rösten full av den där komma-i-klämmigheten som mellanbarn kan drabbas av. 
Jag hör på hans röst hur djup rynkan mellan hans ögonbryn är nu. 
Jag hade kunnat bli blind i morgon och ändå alltid veta vilket ansiktsuttryck de här ungarna har när de talar.
Men VILL du sova med din lilla syster i sängen? Med Baby Two?”
Ja jag vill, jag vill.”
Då måste du städa vårt rum, bädda din säng och göra dig vacker.”


Ljuset
är det som väller in genom de stora fönstren i vardagsrummet, väller mot mig när jag ligger här i soffan. Dagens sista sol. Att det fortfarande kan vara ljust den här tiden.
En föraning som suger till i maggropen, skvallrar om att snart är aprilkvällarna här, snart huttrar man på balkongen och luften doftar rök när någon bränner fjolårslöv och kvällspromenaderna är uppfyllda av nostalgiskt melankoliska förhoppningar.

Smaken är vaniljte och bitter mörk choklad.

 

Tanken handlar om inledningsscenen till mitt bokprojekt. Hur jag putsade och ansade och pyntade och liksom målade den häromdagen. Som om alla scener jag skrivit hittills är väggarna i ett hus och nu har jag åtminstone ett rum där jag satt upp alla tapeter och ställt in alla möbler och är klar.
Och det blev precis som jag ville ha det.

Jag har haft en vision om hur jag ville att meningarna skulle flyta, hur samtidshistorien skulle smälta in i berättelserna, hur miljöerna skulle vara lika hypnotiska som förälskelsen jag vill skildra.
Jag läser de där första sidorna och tänker: H
är händer min vision. Här blir det som jag ville ha det.
Det är den sällsammaste av njutningar.

Det blir en känsla som stannar i mig, följer mig genom mina dagar, som en förälskelse, en värme att finna ro i när jag är fast i helt andra sysslor.
Som att städa mitt rum.
Bädda min säng.
Göra mig vacker.

 
(Bild från Unsplash)
6 comments

Triss

 
 
En fördel med att de är tre är att det oftast är åtminstone någon som är glad.
När en tvååring slängt sig på hallgolvet och vrålar för att hon inte får gå ut i oktoberkvällen i bara blöja och stövlar. Och den äldsta fylld av sexårstrots står och rycker i den låsta dörren. Förklarar att man är den elakaste mamman som något barn har haft och att hon ska ta lillasyster med sig och rymma till lekparken (Vi kan sova ute, det är bättre än här).
När fyraåringen, helt oberörd av sina systrar, kryper upp i ens knä, pussar ens kind, berättar sina historier.
Jag är kär i en flicka, säger han, hon åker på min motorcykel. Vi åker till sjukhuset, vi åker till stan, vi åker till havet ibland.
En ö av lugn i ett hav av kaos.
 
 
 
 
När storasyster skvallrar på mellanbror, ett gastande MAMMA! HAN KASTAR NER SIN KORV FRÅN BALKONGEN!
Och knappt har man hunnit dit för att få inspektera den där ensamma prinskorven som vilar i gräset nedanför, innan storasyster fått en örfil från en sårad bror. Som trodde att de var kumpaner, partners in crime. Och nu detta svek och fighten är igång. Man måste bända isär dem med kraft innan någon blir skadad.
Då behöver man en travande tvååring som spankulerar ut på balkongen, till synes oberörd av slagsmålen. Som sjunger raaaain raaain go away come again another day trots att solen skiner över både korv och gräsmatta som aldrig förr. Den lilla rösten som tar i så att den spricker på de ljusaste tonerna, som hos en målbrottspojke.
 
Och så eftermiddagarna när ingen är glad. När alla slåss och alla skriker och ingen vill mutas med samma film som någon annan.
När jag undrar: hur kunde jag ta allt detta vatten över huvudet, det enorma ansvaret.
Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket och hur kunde jag tro att detta skulle vara en rimlig barnabörda.
 
 
 

Och sedan:

när tvååringen äntligen är lagd medan de stora ser på film i sitt rum. När jag kommer upp till dem, ser att fyraåringen dragit fram täcke och kudde, somnat själv på golvet.
 
Och vi blir stående och ser på honom, jag och hans storasyster.
Som man blir stående och ser på barnen när de somnat. Ömheten aldrig någonsin så stor som när de ligger så försvarslöst.
När hon känner det där lika starkt som jag – när hon lutar sig fram, kysser hans kind, säger:
”Åh lilla älsklingen. Jag ska älska dig. För alla mina liv.”
 
Det är ju högvinsten.
 
Liknande inlägg:
5 comments

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén