Tagg: Skrivskola

Skrivskolan del 3: Karaktärer

https://cdn1.cdnme.se/cdn/7-2/371417/images/2009/547_34209682.jpg
 
Hej och välkommen till Nettelblads skrivskola, del 3.
Idag ska vi prata om hur man skapar sina karaktärer, hur man befolkar sitt mästerverk med människor som läsaren minns långt efteråt.
 
https://cdn1.cdnme.se/cdn/7-2/371417/images/2009/718_43480045.jpg
 
En inledande disclaimer: vad jag förstått är ”karaktärer” en anglifiering som ursprungligen inte är korrekt svenska, dvs. man har tagit det engelska ordet för samma sak och börjat använda det på svenska. Mer korrekt är kanske att säga ”personerna i boken” – jag säger själv spontant ”huvudperson” och skulle aldrig säga ”huvudkaraktär”, till exempel. Men ordet används så ofta nuförtiden så jag tänker på det som en fackterm, som gör det entydigt vad jag syftar på.
Så. Då kör vi.
https://cdn2.cdnme.se/cdn/7-2/371417/images/2009/865_59595002.jpg
 
Karaktärer. För mig är det här allting börjar. Eller i alla fall nästan. Allra första början kommer med en mening eller två. Jag bara sätter mig och skriver något, klottrar det i mariginalen på mina föreläsningsanteckningar, skriver med bläck på en servett på något café (ja, jag har gjort det, många gånger, och varje gång känns det som att jag måste vara på väg att göra något genialiskt eftersom servettklotter innebär att man har något så brljant på gång att det helt enklet inte kan vänta).
Route 66 började helt enkelt med att jag skrev ”Jag drack tre koppar kaffe varje vardag, och varje fredagskväll åt jag en pizza.” Allt jag visste om berättelsen då var att den skulle ingå i en novellsamling med ett särskilt tema som jag arbetade på, och att huvudpersonen skulle vara lesbisk.
När jag skrev min roman, den som åkt fram och tillbaka mellan mig och en förläggare sedan juni, var det samma sak. Jag skrev ”En morgon i slutet av maj låg en död katt på min mors veranda. Jag behövde bara betrakta den ett ögonblick för att förstå att det rörde sig om ett mord.”
Så det är väl egentligen med meningarna allt börjar, men då vet jag ingenting. Jag har bara några ord som målar en bild som dröjer sig kvar.
Sedan kastar jag mig över karaktärerna, och det är då det börjar på riktigt, det är då det kan bli något.
 
http://ulrikanettelblad.se/wp-content/uploads/2008/03/shower_1206295024_4272077.jpg
 
För mig är det teater, det här att skapa gestalter till en ny bok eller novell. Oavsett om jag ska skriva i tredje person (han/hon) eller första person (jagform) handlar det om att hitta språket, världsbilden, det unika för den här personen. Jag vill ner i mina huvudpersoners skor och jag vill vandra där många mil. I förberedelsearbetet är det här jag lägger mest krut, men så är också genom att utforma karaktärer som jag över huvud taget hittar handlingen till mina böcker. Visst använder jag mig av de dramaturgiska principerna jag skrev om i del 2, men det är senare i processen, när jag vill börja forma min berättelse och fundera över hur handlingen ska struktureras i själva boken. För mig kommer idéerna till det av sig självt när jag skapat mina karaktärer. Att bygga dem och lära känna dem är som att casta folk till big brother, sedan när det är klart låter jag det bara rulla framför kamerorna.
 
https://cdn1.cdnme.se/cdn/7-2/371417/images/2009/435_25782794.jpg
 
Okej men hur GÖR man då? vrålar kören av otålighet.
Det beror på vem man är. Vissa vill ha sorterad information om varenda person som dyker upp i boken, typ kartotekskort. De vill veta vad namnet på varenda faster och moster i karaktärernas släkt och vad de helst äter till frukost och vilken deras favoritfärg är. (Väldigt ofta dyker ”favoritfärg” upp i listor jag läser över ”bra-att-veta-grejer-om-karaktärer-när-man-skriver”. Jag fattar inte varför, för jag förstår inte hur min bok kommer att bli annorlunda ifall min huvudperson föredrar blått eller grönt).
Gillar man struktur är struktur bra. Se upp bara, precis som jag sa i förra delen, så att strukturererandet inte blir ett sätt att undvika att någonsin komma igång. (Om det är komma igång du vill, du kanske inte vill skriva? Utan bara hitta på folk i ditt huvud? Tro mig, det är okej. Att man måste skriva en roman bara för att man gillar att fantisera är bullshit, det är som att påstå att du måste bli sexarbetare bara för att du gillar att onanera).
 
Ska du strukturera enligt någon särskild mall – se över vad du känner är relevant att veta om dina huvudpersoner. Vad brukar göra det lättare för dig att förstå människor i verkliga livet? Vad vill du veta om människor för att tycka att du känner dem på djupet och kan förstå deras handlingar bättre? Favoritfärg kommer i alla fall långt ner på min lista. Högre upp sätter jag sådant som barndomshändelser som påverkat en starkt, hur ens relation till föräldrar ser ut, om man är en introvert eller extrovert person, vad man drömmer om i livet och vad man är rädd för. Nyckelordet för mig är drivkrafter. Är det här en människa som längtar desperat efter något? Eller vill hon tvärtom desperat bort? Sådant ger uppslag till konflikter i berättelsen.
 
https://cdn3.cdnme.se/cdn/7-2/371417/images/2008/335_21259419.jpg
 
Själv skrev jag en gång i tiden listor, där jag bockade av varenda punkt. Var personen var född, vad föräldrarna hette, deras religösa uppfattningar. Det var säkert användbart då, nu skriver jag mer på fri hand. Jag sätter mig helt enkelt ned och börjar spåna rätt löst om personen. Sättet jag skriver är fritt, pladdrigt, och inte med avsikt att producera något material jag ska kunna använda rakt av eller ens ha som referens senare. Om Ebba i Route 66 skrev jag säkert något i den här stilen (eftersom det här bara är ett sätt för mig att lära känna personerna sparar jag inte det jag skrivit):
Vem är hon?
Ebba, de där kopparna kaffe varje morgon, pizzan – rutiner. Rutinerna är viktiga för henne. Som ett sätt att hitta tryggheten, eller kanske snarare som ett sätt att fly från det otrygga? Hon har blivit bränd förut, hon har längtat efter kärleken men det har varit svårt och kanske finns det ett utanförskap också, i hur hennes attraktion inte varit som den hos de hon vuxit upp med.
hon bor centralt, fin lägenhet, bra jobb där man tjänar bra men ändå praktiskt — elektriker?? – gillar att äta mycket, det blir tongivande, hon är ganska lång och stor, kraftig, gillar söta tjejer, kanske hamburgergrejen kan användas? –
Idé  – konflikten huvudsakligen mellan hennes rutinbehov och hennes längtan efter kärleken (som hon är rädd för) – kanske träffar hon en tjej som är yngre, vill ha äventyr…
 
https://cdn1.cdnme.se/cdn/7-2/371417/images/2009/514_30583558.jpg

Som ni ser är texten plottrig, för en utomstående stundtals obegripbar (eftersom vissa saker syftar på sådant bara jag vet att jag använt i tidigare skrivande och sedan kastat bort, ”hamburgergrejen” till exempel). Det hoppar mellan högt och lågt, från Ebbas potentiella utanförskap i uppväxten till var hon bor. För mig är detta ett sätt att verkligen bara spåna, att släppa loss kraven på struktur och släppa fram kreativiteten istället. Mitt enda krav på mig själv är att jag hela tiden försöker skriva något som handlar om personen jag försöker skapa.
För mig kan det bli några A4 i Word om varje viktig person i boken när jag skriver så här. Men då är de sidorna ofta uppblandade, ibland idéer på nyckelscener, små fragment av dialog för att få en känsla för hur personen pratar.
Det är en rörig process, men fruktbar – när jag arbetat mig igenom alla personer på det här sättet har jag en stabil grund, fylld av uppslag om hur berättelsen kan drivas framåt.
 
https://cdn2.cdnme.se/cdn/7-2/371417/images/2009/425_25303558.jpg
 
Allra mest tycker jag att man ska gå på instinkt när man skapar sina karaktärer. Instinkten för vad man tycker är intressant att skriva om. En roman tar tid, innebär arbete – det måste vara personer du är intresserad av att leva med en lång tid. Du behöver inte gilla dem, men du ska fascineras av dem. Jag fascineras oerhört av alla mina karaktärer, och känner mycket med dem, även när de gör osympatiska saker. Också för att jag har lagt en grund där jag vet varför de är sviniga när de är det.
Men något jag ändå vill slå ett slag för är att skriva om folk som inte är som du själv. Det är ett av de mest konkreta tips jag kan ge. Framförallt när du skriver kortare texter, när du övar. Jag skriver inte om tjugo-någonting tvåbarnsmammor som pluggar till läkare. Jag skriver om lesbiska elektriker och sovjetiska konståkningsprinsessor, jag skriver om deprimerade medelålders matematiker och äventyrslystna bergsklättrare.
https://cdn2.cdnme.se/cdn/7-2/371417/images/2008/42_19858171.jpg
När jag var i tonåren var det mer bara jag-jag-jag över alla mina texter. Jag behövde det säkert, men det gjorde texterna sämre.
Det här gäller även om du lever världens mest spännande liv. För anledningen att jag råder dig att inte skriva om dig själv är inte att du är så tråkig, det vet jag inget om. Det är för att du är så självklar för dig själv. Ska du skriva om någon som är väldigt lik dig, är risken att du inte kan kommunicera till läsarna varför man ska känna sympati med personen, varför den är intressant, och varför den beter sig som den gör. Ju längre bort du går från dig själv när du skapar dina personer, ju mer kan du skapa någon som du ser med en läsares ögon, en person du ser från första gången. Då märker du också vilka delar av personen som ska skildras i din text.
 
https://cdn1.cdnme.se/cdn/7-2/371417/images/2008/305_19402297.jpg
 
Så. Det får bli veckans tips, och veckans övning:
Skriv om någon som är så långt från dig själv som det kan vara. Gärna någon du själv tror du skulle tycka illa om eller ha svårt att umgås med.
Det behöver inte bli bra text, bara skriv om den personen. Hela den här veckan. Skriv några rader varje dag om vad den personen skulle ha gjort idag, vad han eller hon tänkte om det, vad som var svårt och vad som var lätt, vad som var ångestväckande och vad som var njutningsfullt.
 
Sedan, när veckan är slut eller du tröttnat på övningen, skriv en scen där den här personen får ett dödsbesked. Du bestämmer hur dödsbeskedet ska lämnas, på telefon eller direkt, och vem det gäller, men döden ska in i alla fall.
Hur reagerar din person? Hur blir scenen?
Och för allt i världen, posta gärna era texter här om ni får lust. Ni kan göra det anonymt, jag skvallrar inte om IP-adresser.
 
Allt gott skriv på.

/Er guru

PS. tidigare delar hittar du här:
Del 1 – Att komma igång
Del 2 – Att strukturera sin berättelse

 
2 comments

Skrivskolan, del 2: Att strukturera sin historia

 
Hej och välkommen till del 2 av Nettalblads skrivskola. Idag går vi igenom hur man går från att ha en idé till att bygga en berättelse – vi kör helt enkelt en crash course i berättarstruktur. Fokuset ligger på hur man skriver roman, för det är vad jag har mest erfarenhet från, men det funkar såklart även på kortare texter.

För att ha ett exempel att referera till kommer jag att använda mig av min Augustprisnovell från 2012 – den är kort, går att hitta för alla och jag kan den så väl. Har ni inte läst den så hittar ni den här. Jag använder även en del exempel från Harry Potter-böckerna.

 
 
Så. Berättarstruktur. Att bygga en berättelse, verkligen konstruera den, planera den. Behöver man ens göra det? Kan man inte bara sätta sig ned, skriva sida upp och sida ned, och sedan ha skapat ett komplext mästerverk?
Det kan man absolut. Min första bok någonsin skrev jag ungefär så. Minus mästerverket, kanske, för jag var ju femton år och den blev refuserad sedan och det fanns lite för många långa monologer i den som mest handlade om huvudpersonernas dödslängtan, ontologiska dilemman och filosofiska diskussioner kring ifall hela existensen egentligen bara är någons mardröm. Men ändå. Det blev en bok, den hade sina poänger. Och av och till var den rätt magisk att skriva (det var den jag skrev på det kinesiska hotellrummet, ni vet som jag skrev om i förra delen.)
 
Nuförtiden planerar jag mer när jag skriver. För mig är den största fördelen med planering att det minskar risken att jag investerar tid och känslor i ett projekt jag inte kommer att kunna slutföra. Planeringen och strukturering av mina berättelser är för mig ett sätt att utforska min idé och se om den håller. I det här skedet, tidigt i mitt skrivande, betyder ”håller” inget annat än att jag märker att det är en idé jag kan arbeta vidare med – att jag kommer på olika scener, får inspiration och idéer kring personerna i berättelsen, att jag kan se mig själv leva med den här historien under en längre tid. Romanidéer är som personer man dejtar. Man träffar ett gäng, man kan inte kasta sig över varenda en.
Romanskrivandet är relationen – planeringen är den obestämbara tiden emellan, när man är på G men kanske inte riktigt ihop. Det är tiden man behöver för att se om det här är något man vill investera själ och hjärta i.

Det finns folk som planerar varenda scen i sin roman in i minsta detalj. Som bygger spår med post-its som de flyttar runt på anslagstavlor, som vet syftet med varenda scen innan de skriver första ordet på den och sedan skriver allt i sin berättelse i ordning.
Jag är inte en sådan person. Jag har försökt, men för mig dödar det kreativiteten. (Du kanske är en sådan person, och i så fall avundas jag dig. Det verkar himla praktiskt. Om du ändå har svårigheter att skriva det du vill, fundera ett varv till: kanske fastnar du i planerandet och kommer aldrig vidare till själva skrivandet? I så fall är det dags att släppa några millimeter på perfektionismen).

Eftersom jag inte är en post-it-tjej, är skalet jag bygger för min historia – det man kan kalla för synopsis – väldigt enkelt.
I mitt göra-bok-recept behöver jag följande ingredienser:
en intressant person 
som kan involveras i någon form av konflikt
som leder till en förändring av den intressanta personens situation.

När de här ingredienserna blandas ihop ska det kunna leda till:

en början
en mitt
ett slut.
Och så vill jag att de tre delarna ska ha med varandra och göra.
Det låter ju orimligt simpelt! skriar indignerade läsare och fnyser.
Jag har läst tillräckligt många berättelser som inte klarat de här kriterierna – och på grund av det liksom skavt i sömmarna – för att veta att det är djävulusiskt svårt.
 
.
Okej, det här är en crash course, så vi kan inte fördjupa oss in absurdum. För det får ni gå en skrivarkurs eller läsa en bok eller vad man nu vill. Men låt mig förklara vad jag menar med delarna:

En intressant person – vi återkommer till det nästa vecka, då jag skriver om karaktärsgestalning. Men när du planerar din bok, tänk i första hand på att det ska vara någon du är intresserad av att skriva om. När jag skrev Route 66 var det svårt för mig att få till huvudpersonen initialt, för hon är så skild från mig själv. Men jag var intresserad av hennes tankevärld, och det gjorde det värt ansträngningen.

En konflikt – är i litterärt sammanhang inte vad man tänker till vardags. Det måste inte vara en stor fight eller en biljakt. Konflikten roblemet personen ställs inför, vilket i sin tur för berättelsen vidare. 

Konflikten kan vara yttre – något huvudpersonen kämpar för, eller emot. Till exempel att man söker en partner eller flyr från en drake.
Den kan vara inre – att man har problem med sig själv man försöker hantera, till exempel att man funderar på att vara otrogen men tvekar eftersom man inte vill svika sina värderingar. En roman innehålle ofta flera konflikter, men har en huvudkonflikt (i Harry Potter-böckerna finns exempelvis en huvudkonflikt mellan ont och gott, men varje kapitel innehåller även mindre konflikter, till exempel Harrys inre konflikt med sig själv när han inte riktigt vågar bjuda Cho Chang på balen i fjärde boken).
Om vi går till Route 66, så hade Route 66 utan konflikten varit att Ebba bara fortsätter dricka kaffe och jobba som elektriker novellen igenom. Det blir mer spännande när Frida dyker upp, men hade de bara blivit ihop utan att något mer hände hade det ändå varit tråkigt.
Huvudkonflikten etableras när det visar sig att Frida är missnöjd, och Ebba ska försöka lösa det. 
 
En förändring av den intressanta personens situation – precis som i verkliga livet, påverkas folk i fiktionens värld av vad de är med om. När Frida klagar på deras liv i Route 66 bryter Ebba upp från sitt inrutade vardagsliv, när Harry får reda på att han är trollkarl struntar han inte i det och fortsätter sitt vanliga liv.
Det jag menar med förändring är att konflikten huvudpersonen ställs inför ska spela någon roll. Det ska göra att något blir annorlunda. Annars skapas bara en berättelse som är precis som vardagen är – att saker händer utan att det spelar så himla stor roll.
 
 
Men början-mitt-slut-då? Vad menar du med det?, fräser de otåliga läsarna.

Jamen då tar du bara dina ingredienser som du gjort i ordning, och arrangerar dem såhär:
Början handlar när du planerar din historia INTE om att söka den perfekta inledningsmeningen, putsa första stycket. Det kommer du att behöva göra innan boken är klar, men inte nu (om du inte vill). Början är den del av boken där du etablerar din intressanta person, visar ett slags status quo. Det viktigaste för att veta att du kan skriva en början är att du har en intressant person du vill skriva om. Början kommer mest att handla om att gestalta hur den personen lever på ett sätt som gör att vi förstår varför konflikten sedan spelar så stor roll. (Vi återkommer till gestaltning och karaktärsutveckling i senare delar). Början pågår tills något händer som förändrar huvudpersonens status quo, som gör hennes liv annorlunda.
I Route 66 är början väldigt tydlig, och sätter tonen för berättelsen. Hennes vardagsrutiner och inrutade liv ger kontrast till konflikten som uppstår när Frida längtar efter äventyr. 
 
Mitten – är något av det svåraste om man är van att skriva kortare berättelser och ska gå till en roman. Helt ärligt är det nog något av det svåraste jag vet, över huvud taget, och kräver mycket övning om man ska göra det i en roman. Mitten av mina romaner blir alltid för kort i första utkastet, jag öser på direkt till slutet liksom.
Mitten börjar när någon konflikt uppstår i berättelsen, det behöver inte vara huvudkonflikten, men något som förändrar status quo för huvudpersonen. I Route 66 börjar mitten av berättelsen redan när Ebba träffar Frida. Läsaren förstår att någonting kommer att förändras, och det finns en liten konflikt i att man förstår att Ebba vill ha den här personen, och man vet inte förrän i nästa stycke att hon kommer få henne. Att jobba med sådana mindre konflikter som successivt trappas upp till en stor huvudkonflikt är ett bra sätt att skapa ett driv i berättelsen. Mitten utgör den största delen av en roman – det är ju allt mellan början och slutet – och för att den ska bli bra är konflikten/konflikterna man har i sin berättelse den viktigaste ingrediensen.
När jag planerar och försöker se om jag har ingredienser för en bra mitt, tittar jag på om konflikten/problemet jag gett min intressanta huvudperson är krångligt att lösa, och om jag kan bygga berättelsen så att konflikten bara blir värre och värre under romanens gång (antingen genom att börja med småkonflikter och trappa upp, eller genom att ha en stor konflikt som förvärras).

Slutet – i planeringsstadiet är det viktigaste för mig att veta på ett ungefär vad alltihop ska leda fram till. När jag skrev Route 66 visste jag att de skulle hamna i USA, och jag visste att Frida skulle svika Ebba på något sätt så att hon åkte hem utan Frida. När jag började skriva visste jag inte säkert hur, och jag skrev faktiskt några olika utkast på novellen innan jag kom på precis vilken twist jag skulle ha på det hela. 
Men för mig är det viktigt att veta hur handlingen ska påverka personen. I det här fallet visste jag hela tiden att jag ville att Ebba skulle bli än mer misstrogen mot kärlek och relationer än vad hon var från början, till exempel.
För att få ett bra slut tror jag alltså att det är viktigt att veta redan från början vartåt det barkar. Då kommer hela romanen peka i den riktningen på ett helt annat sätt än om man hittar på slutet när man ska skriva det (och man slipper själv mycket skrivkramp, ångest och vånda över att man inte vet varthän det barkar).
 
Hur jag gör rent praktiskt skiljer sig från gång till gång. Men en typgång för hur jag skapar en längre berättelse skulle vara:
1. Jag får en idé.
2. Jag skriver ned tankar kring idén, där jag funderar över huvudpersonen (och andra relevanta personer i berättelsen), kring konflikten och kring hur den kommer att påverka huvudpersonen:
3. Jag börjar skriva om personerna i berättelsen för att känna att jag vet mer om dem. (Vilket jag skriver mer om i nästa del).
4. I det här läget har jag ofta en bra känsla för den huvudsakliga handlingen och idéer för en del sidohandlingar, och även idéer för en massa specifika scener.
5. Jag skriver ned de scener jag har en idé för (ofta kanske 10-15 stycken i det här läget) i kronologisk ordning. Alltså inte själva scenerna utan bara kort vad de handlar om, typ ”När hon träffar Frida”, ”Baren på motellet” osv. Viktigt för mig är att det ska finnas en slutscen bland de där 10-15 scenerna, så att jag vet vart jag är på väg.
6. Sedan skriver jag. Och skriver lite till. Och när barnen somnat ytterligare lite mer. Hittar på nya scener, stryker, ändrar väg i manuset. 
7. Sedan sitter jag med ett manus som är kaos i alla fall. Men åtminstone klart. Så väntar jag några veckor, kanske föder ett barn (som sist jag skrev en bok) och väntar några veckor till. Sedan redigerar jag.
8. Sedan skickar jag in det till ett förlag. Och efter ett tag hör de av sig och säger ja-nja-ja fast kan du ändra det lite såhär?
9. Och så gör jag det.
10. Sedan ringer de och säger vi vill så gärna men finjustera lite till.
11. Så gör jag det, och väntar på svaret om vad de tänker nu.

Ja, det var historien om min bok. Kör igång nu och planera och skriv era egna.

 
 
 
 
 
1 comments

Skrivskolan, del 1: Att komma igång

(Det första avsnittet av skrivarskolan är det minst handfasta, minst konkreta. Men det är ett viktigt ämne, och det bästa ämnet att börja med.)
 
Hej och välkommen till Nettelblads skrivarskola.
Här kommer ni få en crash course i berättarteknik, i hur man gestaltar karaktärer, i hur man gör miljöbeskrivningar, i hur man redigerar sin roman till förbannelse och hur man redigerar den till ett riktigt jävla mästerverk.
 
 
 
 
Men för att ha en chans att göra allt det där, måste man ju ha något skrivet.
Om man aldrig formulerar några meningar är det ingen idé att veta hur man skulle ha kunnat formulera dem bättre, eller hur?
Vilket osökt för oss till en av de vanligaste frågor jag får om skrivande: hur kommer man egentligen igång?
Jag önskar att jag kunde ge er en trollformel som svar på den frågan.
Tyvärr funkar det inte så. Är det någon här som har en magisk formel kan ni gärna tipsa, det kommer göra arbetet med bok nummer två sjukt mycket lättare när man väl blir publicerad.
 
 
Jag säger såhär: börja med att fundera om detta är vad du verkligen vill. Och framförallt – är det verkligen författare du vill bli? Är det viktitg att skriva en hel bok? Eller vill du helt enkelt bara skriva?
Jag skulle vilja jämföra det med att springa: bara för att du gillar att springa ibland, betyder inte det att du bör satsa på att löpa maraton. Och även om du lyckas med ett maraton, betyder det inte att du måste lägga alla andra karriärsplaner på hyllan och bestämma dig för att bli professionell löpare.

På samma sätt kommer du inte att skriva en roman bara för att du gillar att skriva ibland. Och om du skriver en roman, betyder det inte att den ska bli utgiven och att du ska försörja dig på det. Det är inget fel på dig om den inte blir det. Om du tycker det är kul att skriva romaner, gör det. Om folk får springa fem timmar i veckan utan att någon höjer på ögonbrynen trots att de inte tjänar pengar på det – varför ska du inte kunna få skriva?
 
Kanske råkar du bli bestsellerförfattare. Precis som du kanske vinner på triss eller börjar dejta en oljeshejk och aldrig behöver jobba mer. Jag säger bara att om ditt mål är att bli rik och berömd, rekommenderar jag något med bättre utsikter än författarskapet. Om du ska skriva ska du göra det för att du måste. För att du inte kan låta bli. För att det, även om du ibland sliter ditt hår och undrar vad i helvete du håller på med och tycker att varje ord är veritabel skit, är den mest stimulerande sysselsättningen du kan tänka dig.
För att om du slutar skriva, och sedan börjar igen, känner du att du har hittat hem.
Som ett av-och-på-förhållande som slutar i evig kärlek, som att börja med heroin igen efter att man tagit sig ur det, som en himla runners high om du varit den där maratonlöparen istället. Så ska ditt skrivande kännas när det är som bäst. Då kommer du igång.
 
 
 
Handfasta tips! hör jag nu körer av besvikna läsare vråla. Jag älskar att skriva men jag gör det ju inte, hur ska jag börja?
Mitt svar är: gör det. Då kommer det bli gjort. Har du inte skrivit på länge, börja bara. Planera saker utifrån hur du ska hinna skriva. Låt det vara första prioritet, inte andra eller tredje eller sjuttionde. Min första roman någonsin skrev jag i Beijing. Vi var där och hälsade på min syster som bodde där då. På dagarna promernade vi omkring bland kineser som förberedde sig för ett OS och såg alla sevärdheter som fanns, om kvällarna gick resten av min familj och badade av sig smogen i hotellets lyxiga pool. Jag stängde in mig på hotellrummet och skrev som en galning istället. Jag simmade inga längder, jag satt inte i bastun, jag gick inte ut i staden om kvällen, jag skrev en bok. För att jag hade sommarlov och jag visste att det var det här jag ville göra innan skolan började igen.
Då var jag femton. Det har blivit några romansomrar sedan dess. Jag tycker det är det bästa sättet att lära sig. Att skriva, låta manuset vila, läsa igenom det och märka om det blev fel.
 

Min senaste roman, den som åkt fram och tillbaka mellan en förläggare och mig, med extensiva kommentarer gång på gång, den blev också till genom att jag bara gjorde det. Det var november och jag var höggravid och jag läste första kliniska terminen på läkarprogrammet och hemma hade jag en liten dotter och jag hade den här historien i hjärnan, om en mördad katt och en mystisk, närmast mytisk ö, och om ett triangeldrama och om en defekt barndomsanknytning, och en dag tänkte jag: jag kommer inte ha mer tid att skriva den här i framtiden. Inte på de närmaste tjugo åren i alla fall.

Så varenda rast längre än fem minuter skrev jag på boken. Varenda lunch den månaden åt jag så snabbt jag kunde och sedan satte jag mig och skrev. Om helgerna gick jag till café några timmar och fortsatte.
När november var slut hade jag skrivit en bok. Den var inte perfekt i sin struktur, det är den fortfarande inte, men jag hade någonting där att arbeta med.
 
Det är fortfarande inga handfasta tips, bara självgoda anekdoter! vrålar fortfarande indignerade läsare i panik. Och okej, jag håller med. Här kommer därför:
 
8 handfasta tips till hur du kommer igång:

1. Dra ur ditt internet. Eller ställ in flygplansläge (jag har inget trådlöst internet hemma så jag drar fysiskt ur sladden). Om du inte har världens bästa självdisciplin ever, men då behöver du ju inte läsa den här listan för du är redan inne på ditt femte mästerverk.

2. Skit i teven. Jag har ingen. Folk kan bli sjukt provocerade av det, så älskar du din teve så titta på den då. Jag bryr mig inte, jag är upptagen med att skriva.

 

3. Öva dig att skriva under korta tidsperioder. Sätt en klocka på tio minuter och tvinga dig att skriva någonting, vad som helst, under den tiden. Det behöver inte bli sammanhängande, och definitivt inte bra (även om det ofta blir det). Kort tid är bra för att du alltid har tid – varje dag kan man hitta tio minuter – och för att du dessutom övar upp förmågan att snabbt ”komma in” i skrivandet. Det har du nytta av även om du lyckas frisätta längre tidssjok för skrivandet senare.

 
4. Läs böcker. Massor. Jämnt. Gärna dåliga, så du blir förbannad för att du vet att du skulle kunna göra det bättre.
Hur du ska hinna? Ja, det beror på ditt liv. Gör så mycket du hinner. Jag har börjat läsa pocketböcker istället för att kolla mailen i mobilen hela tiden. Men har jag det för stressigt prioriterar jag skrivandet över läsandet, alla gånger.
5. Sätt ett mål.
Och sätt det löligt lågt till att börja med, så att det inte går att smita undan. Använd ordräknaren i ditt skrivprogram och skriv 100 ord om dagen, till exempel. Hundra ord skönlitteratur om lite vad som helst tar mig ungefär fem minuter att skriva, kanske tio minuter om man har svårt att stänga av sin inre självkritiker. Men är man konsekvent i ett sådant skrivande har man skrivit en halv roman på ett år. 
 
 
6. Skriv först, redigera sen.
Om varje ord ska vara perfekt innan du kan gå vidare, finns risken att du aldrig kommer vidare. Helt okej om perfektionism är vad du gillar att ägna dig åt. Svårare om din dröm är att skriva något längre.
 
7. Följ Nettelblads skrivskola.
Ett succékoncept för alla aspirerande författare.
 
8. Gör det. Nu.
Allvarligt. Det är nu det händer. Varför är du kvar här? Nästa del av skrivarskolan kommer inte förrän nästa vecka. Du har sjuhundra ord eller sjuttio minuter av skrivande kvar tills dess.

 
 
 

 
 
 
 
 
 
 
3 comments

Om det här med att skriva (en liten skrivskola)

 
Min bok befinner sig ju i ett limbo, just nu. Jag är nästanförfattare men inte riktigt, millimeter ifrån att äntligen bli antagen, jag har tagit mig bort standardrefuseringsbrevssvaren (älskar längden på det ordet!) och fram till de personliga kontakterna, telefonsamtal och möten, smicker och hård men konstruktiv kritik, allt det där. Men jag har inget tryckt, med framsida och titel och baksidestext, som jag kan sätta i handen på vem som helst och säga: Titta. Min bok. Jag skrev den. Jag är FÖRFATTARE NU.

 
 Ändå tror jag mig ha en del att berätta om skrivande. Från hur man omvandlar ett intresse för skrivande till ett faktiskt bokmanus till hur man får det manuset utgivet (om det är vad man vill). Hur det fungerar på ett förlag, vad som är skillnaden på en agent och en förläggare, hur man får andra skribentjobb än just skönlitterärt skrivande och fördelar/nackdelar med det. 
Jag vet vad som har varit framgångsrikt för mig, och vad som varit mer katastrofartat, och jag vet varför jag har gjort vissa val i min ”skrivkarriär” och tackat nej till annat.
 

(I väntan på att Augustgalan skulle börja. Så himla märklig grej det var egentligen, att ta paus från att vara mamma till en ettåring och åka ned på gala istället.)

 
Så jag tänkte att de kommande veckorna kör jag en serie med inlägg här, om just det där. Skrivande.
 
Tanken är att jag kör igång med en första del nästa söndag. Medan ni alla rulla tummarna och hoppar av iver-spänning-längtan tills dess: passa på att önska om det är något särskilt ni skulle vilja veta mer om. Jag har ett kommentarsfält här nedanför, och en epostadress här bredvid. Båda är väldigt användbara kommunikationsmedel. Fast brevduva går också bra, bara den inte skiter ned för mycket.

(Tips nummer 1: handledsskydd från Apoteket om man ska skriva alldeles för mycket på för kort tid i för dålig arbetsställning. kan vara placebo men har räddat mig från smärtande händer många många gånger.)
 
 
 
 
 

 
,

,

,
 
 
 
,
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
3 comments

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén