Tagg: Skrivrutiner (Sida 1 av 2)

Skrivskolan, del 2: Att strukturera sin historia

 
Hej och välkommen till del 2 av Nettalblads skrivskola. Idag går vi igenom hur man går från att ha en idé till att bygga en berättelse – vi kör helt enkelt en crash course i berättarstruktur. Fokuset ligger på hur man skriver roman, för det är vad jag har mest erfarenhet från, men det funkar såklart även på kortare texter.

För att ha ett exempel att referera till kommer jag att använda mig av min Augustprisnovell från 2012 – den är kort, går att hitta för alla och jag kan den så väl. Har ni inte läst den så hittar ni den här. Jag använder även en del exempel från Harry Potter-böckerna.

 
 
Så. Berättarstruktur. Att bygga en berättelse, verkligen konstruera den, planera den. Behöver man ens göra det? Kan man inte bara sätta sig ned, skriva sida upp och sida ned, och sedan ha skapat ett komplext mästerverk?
Det kan man absolut. Min första bok någonsin skrev jag ungefär så. Minus mästerverket, kanske, för jag var ju femton år och den blev refuserad sedan och det fanns lite för många långa monologer i den som mest handlade om huvudpersonernas dödslängtan, ontologiska dilemman och filosofiska diskussioner kring ifall hela existensen egentligen bara är någons mardröm. Men ändå. Det blev en bok, den hade sina poänger. Och av och till var den rätt magisk att skriva (det var den jag skrev på det kinesiska hotellrummet, ni vet som jag skrev om i förra delen.)
 
Nuförtiden planerar jag mer när jag skriver. För mig är den största fördelen med planering att det minskar risken att jag investerar tid och känslor i ett projekt jag inte kommer att kunna slutföra. Planeringen och strukturering av mina berättelser är för mig ett sätt att utforska min idé och se om den håller. I det här skedet, tidigt i mitt skrivande, betyder ”håller” inget annat än att jag märker att det är en idé jag kan arbeta vidare med – att jag kommer på olika scener, får inspiration och idéer kring personerna i berättelsen, att jag kan se mig själv leva med den här historien under en längre tid. Romanidéer är som personer man dejtar. Man träffar ett gäng, man kan inte kasta sig över varenda en.
Romanskrivandet är relationen – planeringen är den obestämbara tiden emellan, när man är på G men kanske inte riktigt ihop. Det är tiden man behöver för att se om det här är något man vill investera själ och hjärta i.

Det finns folk som planerar varenda scen i sin roman in i minsta detalj. Som bygger spår med post-its som de flyttar runt på anslagstavlor, som vet syftet med varenda scen innan de skriver första ordet på den och sedan skriver allt i sin berättelse i ordning.
Jag är inte en sådan person. Jag har försökt, men för mig dödar det kreativiteten. (Du kanske är en sådan person, och i så fall avundas jag dig. Det verkar himla praktiskt. Om du ändå har svårigheter att skriva det du vill, fundera ett varv till: kanske fastnar du i planerandet och kommer aldrig vidare till själva skrivandet? I så fall är det dags att släppa några millimeter på perfektionismen).

Eftersom jag inte är en post-it-tjej, är skalet jag bygger för min historia – det man kan kalla för synopsis – väldigt enkelt.
I mitt göra-bok-recept behöver jag följande ingredienser:
en intressant person 
som kan involveras i någon form av konflikt
som leder till en förändring av den intressanta personens situation.

När de här ingredienserna blandas ihop ska det kunna leda till:

en början
en mitt
ett slut.
Och så vill jag att de tre delarna ska ha med varandra och göra.
Det låter ju orimligt simpelt! skriar indignerade läsare och fnyser.
Jag har läst tillräckligt många berättelser som inte klarat de här kriterierna – och på grund av det liksom skavt i sömmarna – för att veta att det är djävulusiskt svårt.
 
.
Okej, det här är en crash course, så vi kan inte fördjupa oss in absurdum. För det får ni gå en skrivarkurs eller läsa en bok eller vad man nu vill. Men låt mig förklara vad jag menar med delarna:

En intressant person – vi återkommer till det nästa vecka, då jag skriver om karaktärsgestalning. Men när du planerar din bok, tänk i första hand på att det ska vara någon du är intresserad av att skriva om. När jag skrev Route 66 var det svårt för mig att få till huvudpersonen initialt, för hon är så skild från mig själv. Men jag var intresserad av hennes tankevärld, och det gjorde det värt ansträngningen.

En konflikt – är i litterärt sammanhang inte vad man tänker till vardags. Det måste inte vara en stor fight eller en biljakt. Konflikten roblemet personen ställs inför, vilket i sin tur för berättelsen vidare. 

Konflikten kan vara yttre – något huvudpersonen kämpar för, eller emot. Till exempel att man söker en partner eller flyr från en drake.
Den kan vara inre – att man har problem med sig själv man försöker hantera, till exempel att man funderar på att vara otrogen men tvekar eftersom man inte vill svika sina värderingar. En roman innehålle ofta flera konflikter, men har en huvudkonflikt (i Harry Potter-böckerna finns exempelvis en huvudkonflikt mellan ont och gott, men varje kapitel innehåller även mindre konflikter, till exempel Harrys inre konflikt med sig själv när han inte riktigt vågar bjuda Cho Chang på balen i fjärde boken).
Om vi går till Route 66, så hade Route 66 utan konflikten varit att Ebba bara fortsätter dricka kaffe och jobba som elektriker novellen igenom. Det blir mer spännande när Frida dyker upp, men hade de bara blivit ihop utan att något mer hände hade det ändå varit tråkigt.
Huvudkonflikten etableras när det visar sig att Frida är missnöjd, och Ebba ska försöka lösa det. 
 
En förändring av den intressanta personens situation – precis som i verkliga livet, påverkas folk i fiktionens värld av vad de är med om. När Frida klagar på deras liv i Route 66 bryter Ebba upp från sitt inrutade vardagsliv, när Harry får reda på att han är trollkarl struntar han inte i det och fortsätter sitt vanliga liv.
Det jag menar med förändring är att konflikten huvudpersonen ställs inför ska spela någon roll. Det ska göra att något blir annorlunda. Annars skapas bara en berättelse som är precis som vardagen är – att saker händer utan att det spelar så himla stor roll.
 
 
Men början-mitt-slut-då? Vad menar du med det?, fräser de otåliga läsarna.

Jamen då tar du bara dina ingredienser som du gjort i ordning, och arrangerar dem såhär:
Början handlar när du planerar din historia INTE om att söka den perfekta inledningsmeningen, putsa första stycket. Det kommer du att behöva göra innan boken är klar, men inte nu (om du inte vill). Början är den del av boken där du etablerar din intressanta person, visar ett slags status quo. Det viktigaste för att veta att du kan skriva en början är att du har en intressant person du vill skriva om. Början kommer mest att handla om att gestalta hur den personen lever på ett sätt som gör att vi förstår varför konflikten sedan spelar så stor roll. (Vi återkommer till gestaltning och karaktärsutveckling i senare delar). Början pågår tills något händer som förändrar huvudpersonens status quo, som gör hennes liv annorlunda.
I Route 66 är början väldigt tydlig, och sätter tonen för berättelsen. Hennes vardagsrutiner och inrutade liv ger kontrast till konflikten som uppstår när Frida längtar efter äventyr. 
 
Mitten – är något av det svåraste om man är van att skriva kortare berättelser och ska gå till en roman. Helt ärligt är det nog något av det svåraste jag vet, över huvud taget, och kräver mycket övning om man ska göra det i en roman. Mitten av mina romaner blir alltid för kort i första utkastet, jag öser på direkt till slutet liksom.
Mitten börjar när någon konflikt uppstår i berättelsen, det behöver inte vara huvudkonflikten, men något som förändrar status quo för huvudpersonen. I Route 66 börjar mitten av berättelsen redan när Ebba träffar Frida. Läsaren förstår att någonting kommer att förändras, och det finns en liten konflikt i att man förstår att Ebba vill ha den här personen, och man vet inte förrän i nästa stycke att hon kommer få henne. Att jobba med sådana mindre konflikter som successivt trappas upp till en stor huvudkonflikt är ett bra sätt att skapa ett driv i berättelsen. Mitten utgör den största delen av en roman – det är ju allt mellan början och slutet – och för att den ska bli bra är konflikten/konflikterna man har i sin berättelse den viktigaste ingrediensen.
När jag planerar och försöker se om jag har ingredienser för en bra mitt, tittar jag på om konflikten/problemet jag gett min intressanta huvudperson är krångligt att lösa, och om jag kan bygga berättelsen så att konflikten bara blir värre och värre under romanens gång (antingen genom att börja med småkonflikter och trappa upp, eller genom att ha en stor konflikt som förvärras).

Slutet – i planeringsstadiet är det viktigaste för mig att veta på ett ungefär vad alltihop ska leda fram till. När jag skrev Route 66 visste jag att de skulle hamna i USA, och jag visste att Frida skulle svika Ebba på något sätt så att hon åkte hem utan Frida. När jag började skriva visste jag inte säkert hur, och jag skrev faktiskt några olika utkast på novellen innan jag kom på precis vilken twist jag skulle ha på det hela. 
Men för mig är det viktigt att veta hur handlingen ska påverka personen. I det här fallet visste jag hela tiden att jag ville att Ebba skulle bli än mer misstrogen mot kärlek och relationer än vad hon var från början, till exempel.
För att få ett bra slut tror jag alltså att det är viktigt att veta redan från början vartåt det barkar. Då kommer hela romanen peka i den riktningen på ett helt annat sätt än om man hittar på slutet när man ska skriva det (och man slipper själv mycket skrivkramp, ångest och vånda över att man inte vet varthän det barkar).
 
Hur jag gör rent praktiskt skiljer sig från gång till gång. Men en typgång för hur jag skapar en längre berättelse skulle vara:
1. Jag får en idé.
2. Jag skriver ned tankar kring idén, där jag funderar över huvudpersonen (och andra relevanta personer i berättelsen), kring konflikten och kring hur den kommer att påverka huvudpersonen:
3. Jag börjar skriva om personerna i berättelsen för att känna att jag vet mer om dem. (Vilket jag skriver mer om i nästa del).
4. I det här läget har jag ofta en bra känsla för den huvudsakliga handlingen och idéer för en del sidohandlingar, och även idéer för en massa specifika scener.
5. Jag skriver ned de scener jag har en idé för (ofta kanske 10-15 stycken i det här läget) i kronologisk ordning. Alltså inte själva scenerna utan bara kort vad de handlar om, typ ”När hon träffar Frida”, ”Baren på motellet” osv. Viktigt för mig är att det ska finnas en slutscen bland de där 10-15 scenerna, så att jag vet vart jag är på väg.
6. Sedan skriver jag. Och skriver lite till. Och när barnen somnat ytterligare lite mer. Hittar på nya scener, stryker, ändrar väg i manuset. 
7. Sedan sitter jag med ett manus som är kaos i alla fall. Men åtminstone klart. Så väntar jag några veckor, kanske föder ett barn (som sist jag skrev en bok) och väntar några veckor till. Sedan redigerar jag.
8. Sedan skickar jag in det till ett förlag. Och efter ett tag hör de av sig och säger ja-nja-ja fast kan du ändra det lite såhär?
9. Och så gör jag det.
10. Sedan ringer de och säger vi vill så gärna men finjustera lite till.
11. Så gör jag det, och väntar på svaret om vad de tänker nu.

Ja, det var historien om min bok. Kör igång nu och planera och skriv era egna.

 
 
 
 
 
1 comments

Om det här med att skriva (en liten skrivskola)

 
Min bok befinner sig ju i ett limbo, just nu. Jag är nästanförfattare men inte riktigt, millimeter ifrån att äntligen bli antagen, jag har tagit mig bort standardrefuseringsbrevssvaren (älskar längden på det ordet!) och fram till de personliga kontakterna, telefonsamtal och möten, smicker och hård men konstruktiv kritik, allt det där. Men jag har inget tryckt, med framsida och titel och baksidestext, som jag kan sätta i handen på vem som helst och säga: Titta. Min bok. Jag skrev den. Jag är FÖRFATTARE NU.

 
 Ändå tror jag mig ha en del att berätta om skrivande. Från hur man omvandlar ett intresse för skrivande till ett faktiskt bokmanus till hur man får det manuset utgivet (om det är vad man vill). Hur det fungerar på ett förlag, vad som är skillnaden på en agent och en förläggare, hur man får andra skribentjobb än just skönlitterärt skrivande och fördelar/nackdelar med det. 
Jag vet vad som har varit framgångsrikt för mig, och vad som varit mer katastrofartat, och jag vet varför jag har gjort vissa val i min ”skrivkarriär” och tackat nej till annat.
 

(I väntan på att Augustgalan skulle börja. Så himla märklig grej det var egentligen, att ta paus från att vara mamma till en ettåring och åka ned på gala istället.)

 
Så jag tänkte att de kommande veckorna kör jag en serie med inlägg här, om just det där. Skrivande.
 
Tanken är att jag kör igång med en första del nästa söndag. Medan ni alla rulla tummarna och hoppar av iver-spänning-längtan tills dess: passa på att önska om det är något särskilt ni skulle vilja veta mer om. Jag har ett kommentarsfält här nedanför, och en epostadress här bredvid. Båda är väldigt användbara kommunikationsmedel. Fast brevduva går också bra, bara den inte skiter ned för mycket.

(Tips nummer 1: handledsskydd från Apoteket om man ska skriva alldeles för mycket på för kort tid i för dålig arbetsställning. kan vara placebo men har räddat mig från smärtande händer många många gånger.)
 
 
 
 
 

 
,

,

,
 
 
 
,
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
3 comments

”Lakanen luktade mögel, febersvett, förnedring.”

 
 
Inte mycket midsommarfirande i år, men jag midsommarfirar nästan aldrig några år.
Firanden är jag generellt dålig på, antagligen för att:
a) jag är så introvert
b) jag har aldrig haft riktiga jobb, så jag är aldrig ledig samma dagar som alla andra är lediga.
De två sammanslagna innebär att midsommar/annandag påsk/godtycklig halvskum högtidsdag är mina bästa arbetsdagar. Det är ju då man kan sticka och jobba någonstans utanför hemmet utan att det är en massa folk där som stör.
En febrig man och bebis har hållit mig hemma den här helgen, men ”arbete” har jag i alla fall ägnat mig åt, när de sovit och när de lekt på golvet. (Ja, båda två) jag redigerar ju min igen, efter att förlaget skrev så fint tillbaka. Nu läser jag igenom hela manuset och avgör var det finns svaghter som behöver stärkas, markerar var nyskrivet material bör läggas in och så vidare. Den grovgenomgången är snart klar – då ska jag sätta mig och skriva nytt material. Sedan börjar jag rota och förändra det redan skrivna och fogar in det nya materialet så att det smälter samman till en starkare helhet än det jag skrivit tidigare.
Det låter underbart systematiskt.
I verkligheten är det kreativt kaos.
 
 
 
 
 
 
2 comments

Lugnet

De här lugna dagarna, vad jag behöver dem.
Jag drog två stora lärdomar från första graviditeten, som jag tar med mig till den här: att träna mer under graviditeten (så länge det är medicinskt möjligt) och att vila mer. Det var inga stora justeringar för min del, egentligen, men viktiga. Indoor walking eller simning, två gånger i veckan, i stället för att bara ta promenader. Styrketräning ibland med ett gummiband, för att få armar och ben som ska klara både en växande gravidkropp och två tunga barn som kommer vilja kånkas åt olika håll (och en syskonvagn fylld med dem båda).
Och pluggfria helger. Ja faktiskt helt prestationsfria helger, så gott det bara går. Skriva några timmar, utan att fundera över om det blir bra eller dåligt. Promenera med en tjugomånaders och plocka buketter med klöverblommor. Ligga på soffan och läsa dåliga tidningar. Kyssa min man. Lära min dotter att ropa ”mer! mer!” när hon vill ha mer mat. (Hon tycker inte så mycket om att prata. Så det gäller att lära henne ord som ger en direkt resursmässig utdelning, så att säga). Äta mörk choklad med pistagesmak. Dricka jasminte. Skriva lite mer. Promenera med familjen genom en strålande septembersol. Sparka i lövhögar. Lukta på morgondimma. Sova middag. Känna min son när han sparkar i magen. Drömma om att ha honom i min famn och att få visa honom för sin syster.
Drömma om framtiden. När saker nog är som nu, fast ännu bättre.
 
Sådant är vad jag gör, de lugna dagarna.
Jag blir så glad varje gång jag unnar mig dem.
0 comments

I ett rum med sönderrivna tapeter

 
Jag tycker så sanslöst mycket om den här covern på Enjoy the silence, och har gjort så sedan jag första gången hörde den.
Inte minst för att jag har lyssnat på den om och om igen en vår när jag var fjorton och skulle fylla femton, när jag snart skulle börja gymnasiet och var fylld av en sprängande önskan att göra tvärtom mot allt folk förväntade sig av mig, överraska dem med min förmåga att bli precis vad som helst och inte till, chockera dem med min rena begåvning och dra ifrån det där livet, den där staden, det där utanförskapet.

Jag drack te med min bästa vän och alla hennes katter, till den där låten, till hela den där skivan, på repeat. Jag brände min tunga gång på gång för jag glömde alltid att blåsa på det heta vattnet.
I hennes rum, med lila tapeter, lyssnade vi till den där låten. Hon hade börjat riva sönder dem om nätterna, tapeterna. För att hon inte kunde sova. Och för att de skulle tapetsera om snart, hur som helst. Och för att när man är fjorton-femton år gammal och våren är smärtsamt ljus och man inte kan sova, då är det där att riva sönder lite tapeter kanske det minst destruktiva man kan komma på att göra.

 
I kväll skriver jag, till den där låten, och har inte sönder någonting.
Jag blåser till och med på mitt te innan jag dricker det.
0 comments

Skrivkrampen, en update

Redigerar gamla texter, fast jag inte vet vad jag ska använda dem till. Det är lättare än något annat – det är ju redan skrivet, nu ska det bara förbättras. Det känns som om jag vet vad jag håller på med, till skillnad från när jag försöker skriva något nytt.
 
Försöker påminna mig om att det inte är så viktigt. Det är bara text, och en himla massa ord. Det är inte världspolitik eller kärnvapenkrig, det är inte ens verkligheten när den överväldigar en. Är bara text, text, text, och även om jag växt upp med känslan av att jag har en begåvning och en inriktning i hur min hjärna fungerar som lämpar sig väldigt väl för text finns det inget som säger att det är något jag måste göra, på riktigt. Det finns inget i hur jag byggt mitt liv som tvingar mig att någonsin skriva en till bok eller visa mina texter för en annan människa igen.
 
Ser fram emot när forskningen börjar i juli i stället. Tror min hjärna behöver någonting, någonting helt annat, som kan väcka den till liv.
 
0 comments

Inspiration i krampen

 
Jag har fortfarande en skrivkramp, i det skönlitterära. Jag skriver, men inget kännetecknas av flyt. Allting störs av tankar, för mycket planering, för lite intuition, det blir konstruerat och meningslöst, det tappar känslan.
Jag försöker lösa det genom att skriva lite varje dag, även om det inte blir något meningsfullt över huvud taget, och genom att omge skrivpassen av sådant som faktiskt berör mig. Just nu är det mest liveklipp med Lana del Rey, eller egentligen allra mest klipp från innan hon blev Lana del Rey, när hon uppträdde under sitt riktiga namn Lizzie Grant. Det finns en del riktigt bra liveframträdanden från henne sedan hon fick sitt världsgenombrott (uppträdandet med Body Electric ovan tycker jag är ett exempel på det) men hennes dåliga scennerver sätter oftar krokben för henne i de nyare klippen än i de gamla. Dessutom tycker jag att hon gör sig bättre i en lite intimare miljö, som i de gamla klippen, än på stora världsccener.

Det finns förresten väldigt många bra unreleased Lana del Rey-låtar, de jag tycker är allra bäst är faktiskt de man inte hittar på Spotify längre. Söker man på youtube kan man hitta helt galna mängder. Den stora behållningen med ”Born to die”-skivan skulle jag säga är att den är väldigt välproducerad, många gånger, men jag tycker inte en innehåller de textmässigt eller musikaliskt intressantaste verken. Någon gång ska jag länka några av mina favoriter av det icke-officiella materialet, men här kommer bara lite fler Lizzie Grant-klipp där jag uppskattar hela hennes utstrålning.

 
 

baby I have become someone
a monster
sjunger hon och jag tror på vartenda ord.

Yayo släpptes som en officiell låt på ”Born to die – The paradise edition” men fanns långt tidigare på ett Lizzie Grant-album. Och egentligen långt innan dess, det finns riktigt gamla klipp med den. Det finns otroligt många olika versioner och produktioner av den – jag vill minnas att jag tillbringade stora delar av mitt farmakologitentaplugg i februari med att i stället lyssna på olika demos av den här och jämföra vilken jag tycker är bäst. (Jag har en tendens att nörda in mig på saker, ja.)
Liveframträdandet är hursomhelst hur jag bäst gillar Lana del Reys musik, mer intimt, inte så stor produktion, inte allt fixet omkring, bara hennes ansiktsuttryck och scenuttryck och alldeles egen stil.
Nu ska jag skriva, sedan sova, och inte nörda mig massor.
Godnatt.
 
1 comments

Ord som inte kommer och muffinssmulor på alla möjliga platser

Det har gått dåligt med skrivandet på sistone. Med bloggen, med de skönlitterära projekten, med krönikor. Har tänkt att de är bra att mina krönikor ska publiceras sporadiskt och inte på veckobasis, fast sedan har jag insett att egentligen hade det varit bättre om jag bara var tvungen att leverera en krönika varje vecka, att uppdraget såg ut så punkt slut. Då hade det inte funnits så många alternativ till att producera. Och varje gång jag skrivit en mindre bra krönika kunde jag tänka att jomen jag fick ju i alla fall fram något den här veckan, det är ju bra.
 
För jag köper inte riktigt att allt jag skriver just nu blir skit. Det verkar helt enkelt inte sannolikt att jag skulle gått från att skriva helt okej saker (”prisbelönta alster” som jag säger till mig själv när jag kör interna peptalks, man måste veta hur man formulerar sig snofsigt för att motivera sig själv!), till att bara producera grejer som bara duger som dasspapper. Med tanke på att jag inte vad jag vet drabbas av neurodegeneration, cerebrovaskulär sjukdom eller trauma mot huvudet känns det inte som att min förmåga plötsligt skulle försvinna.
 
Däremot har jag haft tid för självreflektion.
På Ulrika-språk betyder det att jag inte har lyckats med något extraordinärt på sistone – jag har inte vunnit några pris, inte skrivit höga poäng på några tentor, och faktiskt inte heller räddat hela världen från undergång – och dessutom har schemat inte varit särskilt späckat. Jag har legat i en soffa och läst tre Liza Marklund-deckare på en vecka och ätit omotiverade mängder muffins. Att en sådan ostrukturerad och icke-ambitiös ung kvinna skulle ha något intressant att säga omvärlden har inte känts realistiskt.
 
En dag ska jag lära mig att tycka att jag är ganska fantastisk, även när min största bedrift om dagarna är att städa biblioteksböcker från muffins-smulor.
Tills dess vet jag att det tyvärr bara finns ett sätt att dra sig ur den där toxiska, segdragna skrivkrampen: producera text.
 
Med en extra kopp kaffe i handen och den här låten på repeat hoppa jag att det ska kunna gå vägen.
 
5 comments

Offer

 
Man offrar en hel del för sakerna man vill. Vissa offrar morgon-snoozandet för att gå upp och träna tidigt om morgnarna, andra offrar relationer för att kunna studera så mycket som de vill eller behöver. (Jo, jag har sett det hända en del omkring mig, och jag tror inte att det är en slump att så många läkarstudenter har andra läkarstudenter som partners – förståelsen för att man måste skippa ytterligare en myskväll ihop för att sitta på biblioteket i stället brukar vara större då). Ibland offrar man rätt och ibland offrar man fel, men jag tror att man måste vara medveten om att det är vad folk gör. De där människorna man stöter på som tycks ha och göra precis allting samtidigt har sannolikt försakat något. Det är bara inte säkert att det syns utåt.
 
För min egen del finns det en hel del jag har accepterat att jag inte gör, inte har. Till exempel kommer mitt hem aldrig att se ut som något som hör hemma i en inredningstidning.
Jag kommer heller aldrig att vara en sådan där person som är välvårdad varje dag. Men jag försöker att i alla fall inte gå runt och lukta illa.
Jag brukar inte heller arrangera avancerade middagar, jag har ingen koll på några av de program som går på teve, jag försöker träna regelbundet men kommer aldrig att bli någon atlet, och jag tar mig alldeles för sällan tiden att försöka skaffa mig någon form av socialt nätverk.
 
Och en solig, ledig eftermiddag när det luften doftar nyklippt gräs och grillrök och studenterna i mitt område slänger ut sig på filtar och har picknick i timtal, då sitter jag i stället och skriver. Det är ju också ett slags offer. Men med den närmast hypnotiska tanken någonstans i bakhuvudet på känslan när jag en dag kan bläddra igenom boksidor som är fyllda av de egna orden i tryck, då blir det värt det.
Varenda försakad soltimme.
0 comments

Mediabruden

Ja, det är ganska lyxigt att ha en ledig dag från plugget, tillbringa den på ett café och sedan med gott samvete kunna säga att man har gått iväg för att jobba. För några sekunder blundar jag bara och sörplar på min latte och känner mig som om jag är allt jag drömde om när jag var typ tretton, läste Veckorevyn slaviskt och trodde att det häftigaste man kunde göra i sitt liv var att jobba inom media och resa så mycket att man alltid var jet-lagad. Och att högvinsten i livet, det är när man skapat sitt ultimata personliga varumärke.

 Sedan öppnar jag ögonen igen och det här är ett grådaskigt Umeå på ett café på universitetet och det här är bara några fragment av livet som påminner om en dröm jag inte längre har. I samband med att jag vann Lilla Augustpriset, med intervjuerna i radio och teve och DN och hela grejen, med flyg ner till Stockholm och hetsigheten, med taxi fort mellan platser och alla leenden och handskakningar med människor som är trevliga för att det är vad de har lärt sig att man måste vara för att få mer jobb, blev det ännu tydligare för mig varför jag inte längre har den här drömmen. Jag passar inte in i den typen av liv. Man gör många roliga saker och blir jag någon gång författare på riktigt kan det väl få krydda livet ibland. Men mest av allt vill jag ha det lugnt. Jag vill ha ett hus, ett arbetsrum och en massa barn. Jag vill ha skog och vatten och luft som är behaglig att andas och jag vill ha långa promenader om söndagarna och jag vill ha tystnad omkring mig när jag sent om kvällen skapar skönlitteratur i det där arbetsrummet men får jag bara det där kan jag klara mig utan galor, utan fotograferingar, utan teveinslag, utan alltihop.

Jag tror det handlar om att jag har väldigt svårt för förgänglighet. Och är det något som den där statusen man får av att göra media är, så är det väl just förgängligt.

1 comments

Sida 1 av 2

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén