Tagg: Skrivande (Sida 2 av 3)

”Lakanen luktade mögel, febersvett, förnedring.”

 
 
Inte mycket midsommarfirande i år, men jag midsommarfirar nästan aldrig några år.
Firanden är jag generellt dålig på, antagligen för att:
a) jag är så introvert
b) jag har aldrig haft riktiga jobb, så jag är aldrig ledig samma dagar som alla andra är lediga.
De två sammanslagna innebär att midsommar/annandag påsk/godtycklig halvskum högtidsdag är mina bästa arbetsdagar. Det är ju då man kan sticka och jobba någonstans utanför hemmet utan att det är en massa folk där som stör.
En febrig man och bebis har hållit mig hemma den här helgen, men ”arbete” har jag i alla fall ägnat mig åt, när de sovit och när de lekt på golvet. (Ja, båda två) jag redigerar ju min igen, efter att förlaget skrev så fint tillbaka. Nu läser jag igenom hela manuset och avgör var det finns svaghter som behöver stärkas, markerar var nyskrivet material bör läggas in och så vidare. Den grovgenomgången är snart klar – då ska jag sätta mig och skriva nytt material. Sedan börjar jag rota och förändra det redan skrivna och fogar in det nya materialet så att det smälter samman till en starkare helhet än det jag skrivit tidigare.
Det låter underbart systematiskt.
I verkligheten är det kreativt kaos.
 
 
 
 
 
 
2 comments

Mejlet

 

Mejlet från Förlaget, det jag helst vill bli utgiven på, var en A4 långt.

 
Det började såhär:
 
”Nu har jag läst din bok och jag måste säga att jag är grymt imponerad! Du är utan tvivel en mycket begåvad författare med ett färdigt språk med mycket njutbar språkrytm och ett eget uttryck. Du är väldigt skicklig på att mana fram en fysisk, sinnlig närvaro genom oväntade liknelser och skarpa iakttagelser. Och mitt i det vackra språkflödet visar du att du dessutom kan använda språket till att blottlägga svidande mänskliga erfarenheter.”
 
Sedan kom detaljerna om det som var mindre bra. Delar lsom dramaturgiskt måste vidareutvecklas, otillräcklig karaktärsutveckling hos vissa personer i boken, sådant. (Utförlig, konstruktiv krtik. Det man drömmer om men aldrig får, det som inte är standardrefuseringar utan genuint intresse för vidare utveckling av ens manus.)
Och detaljerna om sådant som var bra. De bitar i min bok som verkligen nått fram. Så skönt att få ett kvitto på att jag lyckats med exempelvis gestaltningen av vissa personer.

 

Sedan kom slutet.

Slutet, som innebär att det här kommer att bli en sommar som inte enbart fylls av forskning i neurofysiologi utan också av intensivt författande, redigeringar och slukande av skönlitteratur med förevändningen att jag måste studera hantverket.

”Jag skulle väldigt gärna vilja läsa en bearbetad och fördjupad version av det här manuset, för miljöerna, karaktärerna och stämningarna dröjer sig verkligen kvar hos mig!”

 

Det är nu det börjar.

1 comments

25 000 och 39 och HLR

25 000 ord roman, så halvvägs genom den där novemberutmaningen nu. 39 dagar kvar till beräknat förlossningsdatum för bebisen, så det projektet har hunnit lite längre. Tolv skoldagar kvar tills jag tar lite ledigt inför förlossningen, så även där har nedräkningen börjat. Nästa vecka och veckan efter det ska jag vara på kardiologen, så det blir klinik in i det sista. Därefter går resten av min grupp till njuravdelningen, men jag stannar hemma och tentapluggar och bebisväntar i stället. Någonstans måste man ju ta sig en paus, liksom.
 
Annars då? Tja. Har övat hjärt-lungräddning nu i vecka 35, det gick över förväntan. Är svag i mina kompressioner men helt ärligt är jag ganska svag även utan en gigantisk bebismage som vill slå sig i golvet, typ, så mitt rådande tillstånd kändes egntligen inte som det största hindret. Även om jag blir andfådd lättare nu än annars, förstås.
Förra gången jag var i den här veckan övade vi också HLR förresten, fast på sådana där smådockor som bara är en torso. Tydligen tajmar jag och utbildningen alltid varandra så att jag ska ha en kula när jag står böjd på knä och pressar ner bröstkorgar.
0 comments

Det enda problemet


När man skapar fiktion, tycker jag det är svårt att förstå att verkligheten också är viktig. På vissa sätt troligen viktigare. Åtminstone verkligare.
Så svårt när berättelserna som surrar i ens huvud kan kännas precis lika mycket på riktigt.
 
0 comments

You don’t think I’m that strange, you are so weird

Ersätter de sista dagarnas kliniktjänstgöring med snortjänstgöring, ligger hemma och snörvlar och fräser. Nackdelen med att träffa riktiga patienter, antar jag – hade det bara varit föreläsningar kanske jag pallrat mig iväg i alla fall, men jag tänker inte sitta och hostnysa mot någon med en KOL-exacerbation, liksom.
 
Egentligen har jag inte mycket att klaga över. Jag får några dagars oväntad ledighet som jag kan ägna åt att skriva. Och lyssna på May Jailer. Det har behövts, ett tag. Jag lyssnade ju på den här skivan, Sirens från 2006, ruskigt mycket i våras, skrev om det då. Men det där var ju i samma veva som när jag precis blivit gravid (utan att fatta riktigt att det var en graviditet som hade hänt), så när jag lyssnar på den nu blir jag alltid lätt illamående, sådär som hjärnan skapar bisarra kopplingar.
Det hade säkert varit bra att ha musik som får mig att känna så om jag haft ett stort intresse för att banta, typ, men jag har ett mycket större intresse för att njuta av musik, framförallt sådan som inspirerar mig i mitt skrivande.
Därför går Birds of a feather och alla de andra låtarna på skivan på repeat tills jag inte mår illa av dem mer.
0 comments

Lugnet

De här lugna dagarna, vad jag behöver dem.
Jag drog två stora lärdomar från första graviditeten, som jag tar med mig till den här: att träna mer under graviditeten (så länge det är medicinskt möjligt) och att vila mer. Det var inga stora justeringar för min del, egentligen, men viktiga. Indoor walking eller simning, två gånger i veckan, i stället för att bara ta promenader. Styrketräning ibland med ett gummiband, för att få armar och ben som ska klara både en växande gravidkropp och två tunga barn som kommer vilja kånkas åt olika håll (och en syskonvagn fylld med dem båda).
Och pluggfria helger. Ja faktiskt helt prestationsfria helger, så gott det bara går. Skriva några timmar, utan att fundera över om det blir bra eller dåligt. Promenera med en tjugomånaders och plocka buketter med klöverblommor. Ligga på soffan och läsa dåliga tidningar. Kyssa min man. Lära min dotter att ropa ”mer! mer!” när hon vill ha mer mat. (Hon tycker inte så mycket om att prata. Så det gäller att lära henne ord som ger en direkt resursmässig utdelning, så att säga). Äta mörk choklad med pistagesmak. Dricka jasminte. Skriva lite mer. Promenera med familjen genom en strålande septembersol. Sparka i lövhögar. Lukta på morgondimma. Sova middag. Känna min son när han sparkar i magen. Drömma om att ha honom i min famn och att få visa honom för sin syster.
Drömma om framtiden. När saker nog är som nu, fast ännu bättre.
 
Sådant är vad jag gör, de lugna dagarna.
Jag blir så glad varje gång jag unnar mig dem.
0 comments

I ett rum med sönderrivna tapeter

 
Jag tycker så sanslöst mycket om den här covern på Enjoy the silence, och har gjort så sedan jag första gången hörde den.
Inte minst för att jag har lyssnat på den om och om igen en vår när jag var fjorton och skulle fylla femton, när jag snart skulle börja gymnasiet och var fylld av en sprängande önskan att göra tvärtom mot allt folk förväntade sig av mig, överraska dem med min förmåga att bli precis vad som helst och inte till, chockera dem med min rena begåvning och dra ifrån det där livet, den där staden, det där utanförskapet.

Jag drack te med min bästa vän och alla hennes katter, till den där låten, till hela den där skivan, på repeat. Jag brände min tunga gång på gång för jag glömde alltid att blåsa på det heta vattnet.
I hennes rum, med lila tapeter, lyssnade vi till den där låten. Hon hade börjat riva sönder dem om nätterna, tapeterna. För att hon inte kunde sova. Och för att de skulle tapetsera om snart, hur som helst. Och för att när man är fjorton-femton år gammal och våren är smärtsamt ljus och man inte kan sova, då är det där att riva sönder lite tapeter kanske det minst destruktiva man kan komma på att göra.

 
I kväll skriver jag, till den där låten, och har inte sönder någonting.
Jag blåser till och med på mitt te innan jag dricker det.
0 comments

Skrivkrampen, en update

Redigerar gamla texter, fast jag inte vet vad jag ska använda dem till. Det är lättare än något annat – det är ju redan skrivet, nu ska det bara förbättras. Det känns som om jag vet vad jag håller på med, till skillnad från när jag försöker skriva något nytt.
 
Försöker påminna mig om att det inte är så viktigt. Det är bara text, och en himla massa ord. Det är inte världspolitik eller kärnvapenkrig, det är inte ens verkligheten när den överväldigar en. Är bara text, text, text, och även om jag växt upp med känslan av att jag har en begåvning och en inriktning i hur min hjärna fungerar som lämpar sig väldigt väl för text finns det inget som säger att det är något jag måste göra, på riktigt. Det finns inget i hur jag byggt mitt liv som tvingar mig att någonsin skriva en till bok eller visa mina texter för en annan människa igen.
 
Ser fram emot när forskningen börjar i juli i stället. Tror min hjärna behöver någonting, någonting helt annat, som kan väcka den till liv.
 
0 comments

Inspiration i krampen

 
Jag har fortfarande en skrivkramp, i det skönlitterära. Jag skriver, men inget kännetecknas av flyt. Allting störs av tankar, för mycket planering, för lite intuition, det blir konstruerat och meningslöst, det tappar känslan.
Jag försöker lösa det genom att skriva lite varje dag, även om det inte blir något meningsfullt över huvud taget, och genom att omge skrivpassen av sådant som faktiskt berör mig. Just nu är det mest liveklipp med Lana del Rey, eller egentligen allra mest klipp från innan hon blev Lana del Rey, när hon uppträdde under sitt riktiga namn Lizzie Grant. Det finns en del riktigt bra liveframträdanden från henne sedan hon fick sitt världsgenombrott (uppträdandet med Body Electric ovan tycker jag är ett exempel på det) men hennes dåliga scennerver sätter oftar krokben för henne i de nyare klippen än i de gamla. Dessutom tycker jag att hon gör sig bättre i en lite intimare miljö, som i de gamla klippen, än på stora världsccener.

Det finns förresten väldigt många bra unreleased Lana del Rey-låtar, de jag tycker är allra bäst är faktiskt de man inte hittar på Spotify längre. Söker man på youtube kan man hitta helt galna mängder. Den stora behållningen med ”Born to die”-skivan skulle jag säga är att den är väldigt välproducerad, många gånger, men jag tycker inte en innehåller de textmässigt eller musikaliskt intressantaste verken. Någon gång ska jag länka några av mina favoriter av det icke-officiella materialet, men här kommer bara lite fler Lizzie Grant-klipp där jag uppskattar hela hennes utstrålning.

 
 

baby I have become someone
a monster
sjunger hon och jag tror på vartenda ord.

Yayo släpptes som en officiell låt på ”Born to die – The paradise edition” men fanns långt tidigare på ett Lizzie Grant-album. Och egentligen långt innan dess, det finns riktigt gamla klipp med den. Det finns otroligt många olika versioner och produktioner av den – jag vill minnas att jag tillbringade stora delar av mitt farmakologitentaplugg i februari med att i stället lyssna på olika demos av den här och jämföra vilken jag tycker är bäst. (Jag har en tendens att nörda in mig på saker, ja.)
Liveframträdandet är hursomhelst hur jag bäst gillar Lana del Reys musik, mer intimt, inte så stor produktion, inte allt fixet omkring, bara hennes ansiktsuttryck och scenuttryck och alldeles egen stil.
Nu ska jag skriva, sedan sova, och inte nörda mig massor.
Godnatt.
 
1 comments

Vänskapskrönikan

I fredags publicerades min senaste krönika på VF, den handlar om magsjuka, vänskap och det där med att veta var man har folk egentligen. Ni hittar den här.
 
Ironikt nog ligger jag nu, några veckor efter att jag skrev krönikan, själv däckad i en magsjuka. Gissningsvis är det sådant man får ta när dottern går sitt första år på dagis. Jag försöker få i mig chokladglass innan den far upp igen och ser min kropp föra en tynande tillvaro i spegeln. Nåväl, värre saker har hänt, och kommer säker att hända, i mitt liv. Så inte vill jag klaga alltför mycket. Jag har i alla fall mycket tid att göra ingenting och ligga och lyssna på radio.
0 comments

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén