Tagg: Skrivande (Sida 1 av 3)

Vykort från Åland, juli

 

Träden är rodnade av torka.
Jag kastar mig i vattnet vid Lilla Holmen, lyfter huvudet ur tjugogradigt hav och ser upp mot träden och det ser ut som oktober.

Barnen cyklar längs vår gata om kvällen, så fina tillsammans nu, kan leka tillsammans nu, och asfalten är så het att jag inte kan gå barfota.
Jag tänker på berättelser jag hört om platser i Australien där det blir så varmt att asfalten smälter.
Jag tänker på att jag hela tiden blir äldre men för varje år jag åldras blir också barnen ett år rikare på förmågor och berättelser och kanske finns det något ovärderligt i den upplevelsen.

Jag tänker på att i Australien är det vinter nu och jag undrar hur det är att leva på ett annat halvklot än de som skapar de mest synliga berättelserna.
Känner man sig i otakt då?

Friskis&Svettis kommer till Åland.  Jag har längtat nästan ett decennium efter att bo i en stad med ett Friskis, ända sedan jag flyttade från Uppsala.
De har utegympa på en gräsmatta nära vattnet om måndagskvällarna och i takt med musiken vaknar kroppen och leendena till liv.
Och sedan, på rygg, blicken mot skyarna, himlen så blå, björkarnas gulnande löv i kontrast, doften av salt och vågor och torkat gräs.

Efteråt badar jag i havet.
Det finns så mycket vatten här.

Så mycket vatten, Stadsbiblioteket har en balkong, man kan sitta på den och blicka ut över bilar och över hav. En dag köper jag med cappucino från Bagel Bee och sitter där med min skruttiga dator med dallrande hetta och lukt av avgaser, pizzeria och havsdoften som alltid är närvarande här i stan och i det ögonblicket händer det något.
Mitt i något slags semesterparadislugn som just nu faktiskt är mitt liv, är min värld, mitt i det här hittar jag tillbaka till någonting som jag saknat.
Trevande och hals-över-huvud på samma gång, som när man kastar sig in i kärlek igen efter ett uppbrott.

Ett skrivande jag inte visste om jag skulle börja med igen.
En berättelse jag trodde var död.
Mitt i torkan börjar den att gro.

 

5 comments

ta det inte som en utmaning

 

”Du får inte ta det här som en utmaning nu”, säger hon. ”Men jag tror inte att du kan sluta skriva.”
Hon tar en klunk av sin öl. Doppar en sötpotatispommesfrites i tryffelmajonäsen.
Jag tänker att hennes hår är så fint. Varje gång vi träffas blir det så, först. Att jag tänker på henne som om vi fortfarande var typ tio år.

 

Kanske har ingen (utom mamma och pappa) kunnat mig så utan och innan under så lång tid som hon.
Och ingen (utom mamma och pappa) följt mitt skrivande under så lång tid som hon.
Och ingen (utom ovanstående) skrattat så hjärtligt igenkännande åt det min fröken på dagis sa om mig på ett utvecklingssamtal en gång: Sätter man Ulrika i bäcken så flyter hon motströms.

 

Hettan drar in genom dörren till restaurangen. Ljummen luft som doftar förväntan. Jag är i Uppsala bara en kväll och en dag. På en kurs. Stan är fylld av minnen. Det blir så med en plats där man tillbringat ändlösa tonårstimmar men aldrig levt som en vuxen människa. 
Jag har sällan åkt hem, fick så många barn så tidigt i livet. Det blev enklare att få besök än att åka hem.

 

Jag vill inte hålla på med nåt som inte blir nåt.”
Såklart att du inte vill”, säger hon.
Hon biter av en pommes frite och jag tänker: varför har jag aldrig sett sådär världsvan ut när jag äter.
Jag skulle ju ändå klottra ned grejer i mariginalen. Skriva bloggen. Jag skulle inte sluta helt.”
Klart du inte skulle.”
Jag vill bara få göra nåt slags offentligt uttalande, ja inte för att nån över huvud taget bryr sig, men du vet. Att jag inte skriver skönlitterärt längre. Att jag inte har några ambitioner att göra det mer. Så ingen tror att jag försöker. Med nåt som inte blir nåt”
Och hon ser upp på mig. Ser igenom mig. Och ler.
Det är klart att du vill.”

 

Det är ett negativt besked från ett förlag. Det är tröttheten efter läggningar när barnen aldrig somnar. Det är doften av syrener i fuktig hetta, smaken av pistageglass, iskallt hav kring avklädd hud, det är tanken att all denna världens ljuvlighet borde vara tillräcklig.
A
tt nu borde jag nöja mig.
Att kanske missar jag all denna ljuvlighet om jag inte nöjer mig.

 

Jag trodde hon skulle säga att det här är ett klokt beslut.
Och istället sitter hon här och säger att säkert är det genomtänkt, men det spelar ingen roll.
Jag kommer ändå inte klara att låta bli.

 

När jag kommer tillbaka till hotellrummet börjar jag skriva på det där blogginlägget.
Det som skulle handla om att inte skriva fiktiva berättelser mer. Det där inlägget som inte skulle spela roll för någon annan, men som skulle innebära ett avgörande ögonblick för mig.
Men jag hittar inte orden.

 

Jag går fram till panoramafönstret. Drar undan gardinerna. Utsikt över centralstationen. Långt där nere ser jag människorna stiga av och på tågen, jag ser dem kyssas och gråta och skynda och strosa och över allting faller solnedgångens sista värmande gyllene sken.
Och jag blir stående och betraktar dem. Människorna. Deras rörelser. Deras liv.
Medan mina tankar, obönhörligt, börjar väva samman berättelser.

 

 

 

 

Mer om att skriva:

Mina bästa inlägg om skrivande

12 comments

Smältning

 
 
Samma scen igen. Den här berättelsen har hänt tusen gånger förut.
Jag skriver det här på en Ålandsfärja. Utanför ligger isen i uppspruckna ojämna flak. Ibland så tätt att de nästan smälter samman. Ibland med stora hålrum emellan.
Den ser så tunn ut.

Skriver för hand. Bläck och block.
Alltid glömmer jag hur få eluttag det finns på de här båtarna.

Detta att vara i rörelse.
Hur mina ord ändå håller mig stabil och stilla.

Pennan som rör sig, musiken i hörlurarna, mina ord, och här smälter alla mina verkligheter samman:

jag är åtta år, jag är tolv år, jag skriver i baksätet när vi bilar genom Europa, jag skriver på hotellbalkonger i solvarm skymning som luktar cigarettrök från gästerna under oss

jag är femton år gammal och sitter i ett nedsläckt hotellrum i Beijing och allt som finns här är datorskärmens sken och de blå neonljusen utanför och smattret från mina fingrar mot tangenterna medan mina föräldrar och mina syskon är borta och badar i hotellpoolen men jag –

jag är sjutton år gammal och åker mellan Uppsala och Umeå om och om igen för jag har träffat kärleken däruppe och sista sträckan är det buss jag köper kaffe av tågvärdinnan, kaffe och nötter, jag sätter mig längst fram på andra våningen för att få se världen bre ut sig framför mig även om världen bara är norrländsk motorväg och fram med blocket ned med orden för jag –

 
jag är tjugo år gammal och jag sitter på ett hotellrum i Stockholm och knattrar på en novellsamling och det fladdrar i magen för dagen därpå kommer jag att vinna Lilla Augustpriset men det vet jag inte säkert än och –

jag är tjugotvå år gammal och jag sitter på en färja mellan Umeå och Vasa och min son är i bärsele på min mage och medan han sover skriver jag, alltid medan de här barnen sover har jag skrivit och –
 
jag är tjugofem år gammal på Eckerölinjens båt en grå afton i februari, när jag lämnat ett barn hos sin mormor och morfar och jag åker ensam hem och jag äter köttbullar i restaurangen och folk talar högt omkring mig tills jag kör in musik i öronen för att inte få huvudvärk
och jag skriver.
Och nästa gång jag ser upp är isflaken borta.
Allt jag ser är öppet vatten.
 
4 comments

Eldflugan

 
 

 
Titta, är det eldflugor?
Det har jag aldrig sett förut, aldrig i verkligheten.
Kom! Vi smyger närmre.
 
Det är för några år sedan, på en ö i södra Tyskland. Jag är tjugoett år gammal. Hemma har jag två små barn. Sommarnatten här är ovan, som den alltid är söderut för en en svensk. Becksvart men varm. Jag är här på en konferens. 
Om kvällarna försöker jag skriva klart det andra utkastet på en bok. Ett förlag hörde av sig om det första, de ville se vad det kunde bli om jag arbetade om det. Jag har försökt hela sommaren. 
Det känns som om jag går i cirklar. I mitt skrivande. På den här ön. Man kan gå runt den på en kvart.
 
Ibland sitter jag i fönstret till mitt rum, i skymningen, har det på glänt, drar in doften av gräs, låter solnedgångens sista strålar värma fötterna, och undrar vad jag ska göra av mitt liv.
Senare ska jag förstå att det är en del av att vara sådär ung. Att förvirringen och den där jakten efter riktning kan komma oavsett vad man åstadkommit. Att även om man travat framåt i stadig hastig riktning får man känna sig vilsen.
Men det vet jag inte i det tyska sommarnattsmörkret. Jag skäms över att inte vara stolt över allt jag har.
 
 
Sedan, en annan kväll, ser vi eldflugan.
På kvällspromenad, jag och några andra av konferensdeltgarna, vi traskar den där kvarten runt ön, och plötsligt är det där.
Ljuset som strömmar genom ett hål i ryggstödet på en bänk. Gäckande. Glimrande. 
Något filmiskt i den heta sommarnatten, det kittlar till i maggropen, en känsla av äventyr.

Vi hyssjar till varandra och smyger oss närmre. Ljudlösa steg i sammetsmjukt gräs. Ingen av oss har någonsin sett eldflugor i verkligheten. Det flyttar sig inte, ljuset, bara millimeterrörelser, det är enkelt att följa.

Vi är mindre än en halvmeter från bänkens ryggstöd innan vi förstår att här finns ingen eldfluga.
Bara en turist som ligger på bänken och surfar på sin smartphone. Ljuset från telefonen dansar genom natten och vi kväver våra fnitter för att han inte ska märka hur fem personer tassat till bänken där han ligger.

Men sedan, när vi smugit iväg igen, skrattar vi. Den sortens förlösande skratt som kommer efter en anspänning. Det som tinar upp sådant i kroppen som varit oroligt och fruset.
Den sortens skratt som gör sommarnatten enkel.

Och jag tänker att rätt som det är, mitt i mörkret, hittar man till ljuset.
Det kanske inte är i den form man trodde att det skulle vara, men visst finns det där.
Strålar med det klaraste av sken.

 
 
 
 
0 comments

Ambitioner

 
 
Jag vill bli uppslukad av böckerna igen. Fastna i andra världar i stället för jämförelsen med andra. Längta efter en bok när jag inte läser den.
Jag vill läsa om böcker med en tydlig ton, som låtit mina tankar formas av någon annas språk: Fyrväktaren av Jeanette Winterson. Diva av Monika Fagerholm. Jag vet allt det här av Annika Paldanius. Alltings början av Karolina Ramqvist. Blonde av Joyce Carol Oates. Schopenhauer’s telescope av Gerard Donovan.
 
Jag vill hitta nya berättelser som ger mig samma sak.
 
 
 

 
 
Jag vill vara den mamma jag borde vara och inte den jag är.
Den som alla dessa fina ungar förtjänar.
Stadig och enkel, självuppoffrande men aldrig självömkande.
Den som aldrig skulle strunta i att torka smulorna från bordet för att hinna skriva en text.
 
Den som aldrig har tankarna på annat håll för att tankar flyger i tusen riktningar bara man släpper dem fria,
den som är scenbakgrunden för barnens föreställning, inte en egen himla show.
Någon som alltid håller handen och lyssnar med hela sin varelse
som aldrig glömmer
att packa mössan
till dagis.

 
 

 
Jag vill skriva.
För att det är vad jag alltid gjorde, vad jag alltid har gjort –
i bilen på bussen om natten om somrarna långa ändlösa julidagar på altanen i mitt barndomshem när jag försökte skriva romaner medan mina jämnåriga upptäckte ungdomen
 
för att det gick månader ibland, en gång ett år, när jag inte skrev.
Och när orden väl kom ut var de en explosion. Stjärnfall och kometer och raketer och evigheter, det var klyschor på hög, berättelserna stockade sig, kom ut i fragment, de ville välla ut allihop på en och samma gång.
Det var dåliga texter, för orden var famlande och ovana, och varje gång tänkte jag:
nästa gång väntar jag inte så länge igen.
 
 
 
Och jag vill känna att det är tillräckligt.
Att det räcker med viljan och ambitionen.
Att man kan få sikta mot stjärnorna och landa i trädtopparna utan att känna att det är en raket som kraschat.
 
Att få strunta i det där de säger, att nära skjuter ingen hare,
få tänka att
kanske måste haren inte dö.
6 comments

Skrivskolan del 3: Karaktärer

https://cdn1.cdnme.se/cdn/7-2/371417/images/2009/547_34209682.jpg
 
Hej och välkommen till Nettelblads skrivskola, del 3.
Idag ska vi prata om hur man skapar sina karaktärer, hur man befolkar sitt mästerverk med människor som läsaren minns långt efteråt.
 
https://cdn1.cdnme.se/cdn/7-2/371417/images/2009/718_43480045.jpg
 
En inledande disclaimer: vad jag förstått är ”karaktärer” en anglifiering som ursprungligen inte är korrekt svenska, dvs. man har tagit det engelska ordet för samma sak och börjat använda det på svenska. Mer korrekt är kanske att säga ”personerna i boken” – jag säger själv spontant ”huvudperson” och skulle aldrig säga ”huvudkaraktär”, till exempel. Men ordet används så ofta nuförtiden så jag tänker på det som en fackterm, som gör det entydigt vad jag syftar på.
Så. Då kör vi.
https://cdn2.cdnme.se/cdn/7-2/371417/images/2009/865_59595002.jpg
 
Karaktärer. För mig är det här allting börjar. Eller i alla fall nästan. Allra första början kommer med en mening eller två. Jag bara sätter mig och skriver något, klottrar det i mariginalen på mina föreläsningsanteckningar, skriver med bläck på en servett på något café (ja, jag har gjort det, många gånger, och varje gång känns det som att jag måste vara på väg att göra något genialiskt eftersom servettklotter innebär att man har något så brljant på gång att det helt enklet inte kan vänta).
Route 66 började helt enkelt med att jag skrev ”Jag drack tre koppar kaffe varje vardag, och varje fredagskväll åt jag en pizza.” Allt jag visste om berättelsen då var att den skulle ingå i en novellsamling med ett särskilt tema som jag arbetade på, och att huvudpersonen skulle vara lesbisk.
När jag skrev min roman, den som åkt fram och tillbaka mellan mig och en förläggare sedan juni, var det samma sak. Jag skrev ”En morgon i slutet av maj låg en död katt på min mors veranda. Jag behövde bara betrakta den ett ögonblick för att förstå att det rörde sig om ett mord.”
Så det är väl egentligen med meningarna allt börjar, men då vet jag ingenting. Jag har bara några ord som målar en bild som dröjer sig kvar.
Sedan kastar jag mig över karaktärerna, och det är då det börjar på riktigt, det är då det kan bli något.
 
http://ulrikanettelblad.se/wp-content/uploads/2008/03/shower_1206295024_4272077.jpg
 
För mig är det teater, det här att skapa gestalter till en ny bok eller novell. Oavsett om jag ska skriva i tredje person (han/hon) eller första person (jagform) handlar det om att hitta språket, världsbilden, det unika för den här personen. Jag vill ner i mina huvudpersoners skor och jag vill vandra där många mil. I förberedelsearbetet är det här jag lägger mest krut, men så är också genom att utforma karaktärer som jag över huvud taget hittar handlingen till mina böcker. Visst använder jag mig av de dramaturgiska principerna jag skrev om i del 2, men det är senare i processen, när jag vill börja forma min berättelse och fundera över hur handlingen ska struktureras i själva boken. För mig kommer idéerna till det av sig självt när jag skapat mina karaktärer. Att bygga dem och lära känna dem är som att casta folk till big brother, sedan när det är klart låter jag det bara rulla framför kamerorna.
 
https://cdn1.cdnme.se/cdn/7-2/371417/images/2009/435_25782794.jpg
 
Okej men hur GÖR man då? vrålar kören av otålighet.
Det beror på vem man är. Vissa vill ha sorterad information om varenda person som dyker upp i boken, typ kartotekskort. De vill veta vad namnet på varenda faster och moster i karaktärernas släkt och vad de helst äter till frukost och vilken deras favoritfärg är. (Väldigt ofta dyker ”favoritfärg” upp i listor jag läser över ”bra-att-veta-grejer-om-karaktärer-när-man-skriver”. Jag fattar inte varför, för jag förstår inte hur min bok kommer att bli annorlunda ifall min huvudperson föredrar blått eller grönt).
Gillar man struktur är struktur bra. Se upp bara, precis som jag sa i förra delen, så att strukturererandet inte blir ett sätt att undvika att någonsin komma igång. (Om det är komma igång du vill, du kanske inte vill skriva? Utan bara hitta på folk i ditt huvud? Tro mig, det är okej. Att man måste skriva en roman bara för att man gillar att fantisera är bullshit, det är som att påstå att du måste bli sexarbetare bara för att du gillar att onanera).
 
Ska du strukturera enligt någon särskild mall – se över vad du känner är relevant att veta om dina huvudpersoner. Vad brukar göra det lättare för dig att förstå människor i verkliga livet? Vad vill du veta om människor för att tycka att du känner dem på djupet och kan förstå deras handlingar bättre? Favoritfärg kommer i alla fall långt ner på min lista. Högre upp sätter jag sådant som barndomshändelser som påverkat en starkt, hur ens relation till föräldrar ser ut, om man är en introvert eller extrovert person, vad man drömmer om i livet och vad man är rädd för. Nyckelordet för mig är drivkrafter. Är det här en människa som längtar desperat efter något? Eller vill hon tvärtom desperat bort? Sådant ger uppslag till konflikter i berättelsen.
 
https://cdn3.cdnme.se/cdn/7-2/371417/images/2008/335_21259419.jpg
 
Själv skrev jag en gång i tiden listor, där jag bockade av varenda punkt. Var personen var född, vad föräldrarna hette, deras religösa uppfattningar. Det var säkert användbart då, nu skriver jag mer på fri hand. Jag sätter mig helt enkelt ned och börjar spåna rätt löst om personen. Sättet jag skriver är fritt, pladdrigt, och inte med avsikt att producera något material jag ska kunna använda rakt av eller ens ha som referens senare. Om Ebba i Route 66 skrev jag säkert något i den här stilen (eftersom det här bara är ett sätt för mig att lära känna personerna sparar jag inte det jag skrivit):
Vem är hon?
Ebba, de där kopparna kaffe varje morgon, pizzan – rutiner. Rutinerna är viktiga för henne. Som ett sätt att hitta tryggheten, eller kanske snarare som ett sätt att fly från det otrygga? Hon har blivit bränd förut, hon har längtat efter kärleken men det har varit svårt och kanske finns det ett utanförskap också, i hur hennes attraktion inte varit som den hos de hon vuxit upp med.
hon bor centralt, fin lägenhet, bra jobb där man tjänar bra men ändå praktiskt — elektriker?? – gillar att äta mycket, det blir tongivande, hon är ganska lång och stor, kraftig, gillar söta tjejer, kanske hamburgergrejen kan användas? –
Idé  – konflikten huvudsakligen mellan hennes rutinbehov och hennes längtan efter kärleken (som hon är rädd för) – kanske träffar hon en tjej som är yngre, vill ha äventyr…
 
https://cdn1.cdnme.se/cdn/7-2/371417/images/2009/514_30583558.jpg

Som ni ser är texten plottrig, för en utomstående stundtals obegripbar (eftersom vissa saker syftar på sådant bara jag vet att jag använt i tidigare skrivande och sedan kastat bort, ”hamburgergrejen” till exempel). Det hoppar mellan högt och lågt, från Ebbas potentiella utanförskap i uppväxten till var hon bor. För mig är detta ett sätt att verkligen bara spåna, att släppa loss kraven på struktur och släppa fram kreativiteten istället. Mitt enda krav på mig själv är att jag hela tiden försöker skriva något som handlar om personen jag försöker skapa.
För mig kan det bli några A4 i Word om varje viktig person i boken när jag skriver så här. Men då är de sidorna ofta uppblandade, ibland idéer på nyckelscener, små fragment av dialog för att få en känsla för hur personen pratar.
Det är en rörig process, men fruktbar – när jag arbetat mig igenom alla personer på det här sättet har jag en stabil grund, fylld av uppslag om hur berättelsen kan drivas framåt.
 
https://cdn2.cdnme.se/cdn/7-2/371417/images/2009/425_25303558.jpg
 
Allra mest tycker jag att man ska gå på instinkt när man skapar sina karaktärer. Instinkten för vad man tycker är intressant att skriva om. En roman tar tid, innebär arbete – det måste vara personer du är intresserad av att leva med en lång tid. Du behöver inte gilla dem, men du ska fascineras av dem. Jag fascineras oerhört av alla mina karaktärer, och känner mycket med dem, även när de gör osympatiska saker. Också för att jag har lagt en grund där jag vet varför de är sviniga när de är det.
Men något jag ändå vill slå ett slag för är att skriva om folk som inte är som du själv. Det är ett av de mest konkreta tips jag kan ge. Framförallt när du skriver kortare texter, när du övar. Jag skriver inte om tjugo-någonting tvåbarnsmammor som pluggar till läkare. Jag skriver om lesbiska elektriker och sovjetiska konståkningsprinsessor, jag skriver om deprimerade medelålders matematiker och äventyrslystna bergsklättrare.
https://cdn2.cdnme.se/cdn/7-2/371417/images/2008/42_19858171.jpg
När jag var i tonåren var det mer bara jag-jag-jag över alla mina texter. Jag behövde det säkert, men det gjorde texterna sämre.
Det här gäller även om du lever världens mest spännande liv. För anledningen att jag råder dig att inte skriva om dig själv är inte att du är så tråkig, det vet jag inget om. Det är för att du är så självklar för dig själv. Ska du skriva om någon som är väldigt lik dig, är risken att du inte kan kommunicera till läsarna varför man ska känna sympati med personen, varför den är intressant, och varför den beter sig som den gör. Ju längre bort du går från dig själv när du skapar dina personer, ju mer kan du skapa någon som du ser med en läsares ögon, en person du ser från första gången. Då märker du också vilka delar av personen som ska skildras i din text.
 
https://cdn1.cdnme.se/cdn/7-2/371417/images/2008/305_19402297.jpg
 
Så. Det får bli veckans tips, och veckans övning:
Skriv om någon som är så långt från dig själv som det kan vara. Gärna någon du själv tror du skulle tycka illa om eller ha svårt att umgås med.
Det behöver inte bli bra text, bara skriv om den personen. Hela den här veckan. Skriv några rader varje dag om vad den personen skulle ha gjort idag, vad han eller hon tänkte om det, vad som var svårt och vad som var lätt, vad som var ångestväckande och vad som var njutningsfullt.
 
Sedan, när veckan är slut eller du tröttnat på övningen, skriv en scen där den här personen får ett dödsbesked. Du bestämmer hur dödsbeskedet ska lämnas, på telefon eller direkt, och vem det gäller, men döden ska in i alla fall.
Hur reagerar din person? Hur blir scenen?
Och för allt i världen, posta gärna era texter här om ni får lust. Ni kan göra det anonymt, jag skvallrar inte om IP-adresser.
 
Allt gott skriv på.

/Er guru

PS. tidigare delar hittar du här:
Del 1 – Att komma igång
Del 2 – Att strukturera sin berättelse

 
2 comments

Skrivskolan, del 2: Att strukturera sin historia

 
Hej och välkommen till del 2 av Nettalblads skrivskola. Idag går vi igenom hur man går från att ha en idé till att bygga en berättelse – vi kör helt enkelt en crash course i berättarstruktur. Fokuset ligger på hur man skriver roman, för det är vad jag har mest erfarenhet från, men det funkar såklart även på kortare texter.

För att ha ett exempel att referera till kommer jag att använda mig av min Augustprisnovell från 2012 – den är kort, går att hitta för alla och jag kan den så väl. Har ni inte läst den så hittar ni den här. Jag använder även en del exempel från Harry Potter-böckerna.

 
 
Så. Berättarstruktur. Att bygga en berättelse, verkligen konstruera den, planera den. Behöver man ens göra det? Kan man inte bara sätta sig ned, skriva sida upp och sida ned, och sedan ha skapat ett komplext mästerverk?
Det kan man absolut. Min första bok någonsin skrev jag ungefär så. Minus mästerverket, kanske, för jag var ju femton år och den blev refuserad sedan och det fanns lite för många långa monologer i den som mest handlade om huvudpersonernas dödslängtan, ontologiska dilemman och filosofiska diskussioner kring ifall hela existensen egentligen bara är någons mardröm. Men ändå. Det blev en bok, den hade sina poänger. Och av och till var den rätt magisk att skriva (det var den jag skrev på det kinesiska hotellrummet, ni vet som jag skrev om i förra delen.)
 
Nuförtiden planerar jag mer när jag skriver. För mig är den största fördelen med planering att det minskar risken att jag investerar tid och känslor i ett projekt jag inte kommer att kunna slutföra. Planeringen och strukturering av mina berättelser är för mig ett sätt att utforska min idé och se om den håller. I det här skedet, tidigt i mitt skrivande, betyder ”håller” inget annat än att jag märker att det är en idé jag kan arbeta vidare med – att jag kommer på olika scener, får inspiration och idéer kring personerna i berättelsen, att jag kan se mig själv leva med den här historien under en längre tid. Romanidéer är som personer man dejtar. Man träffar ett gäng, man kan inte kasta sig över varenda en.
Romanskrivandet är relationen – planeringen är den obestämbara tiden emellan, när man är på G men kanske inte riktigt ihop. Det är tiden man behöver för att se om det här är något man vill investera själ och hjärta i.

Det finns folk som planerar varenda scen i sin roman in i minsta detalj. Som bygger spår med post-its som de flyttar runt på anslagstavlor, som vet syftet med varenda scen innan de skriver första ordet på den och sedan skriver allt i sin berättelse i ordning.
Jag är inte en sådan person. Jag har försökt, men för mig dödar det kreativiteten. (Du kanske är en sådan person, och i så fall avundas jag dig. Det verkar himla praktiskt. Om du ändå har svårigheter att skriva det du vill, fundera ett varv till: kanske fastnar du i planerandet och kommer aldrig vidare till själva skrivandet? I så fall är det dags att släppa några millimeter på perfektionismen).

Eftersom jag inte är en post-it-tjej, är skalet jag bygger för min historia – det man kan kalla för synopsis – väldigt enkelt.
I mitt göra-bok-recept behöver jag följande ingredienser:
en intressant person 
som kan involveras i någon form av konflikt
som leder till en förändring av den intressanta personens situation.

När de här ingredienserna blandas ihop ska det kunna leda till:

en början
en mitt
ett slut.
Och så vill jag att de tre delarna ska ha med varandra och göra.
Det låter ju orimligt simpelt! skriar indignerade läsare och fnyser.
Jag har läst tillräckligt många berättelser som inte klarat de här kriterierna – och på grund av det liksom skavt i sömmarna – för att veta att det är djävulusiskt svårt.
 
.
Okej, det här är en crash course, så vi kan inte fördjupa oss in absurdum. För det får ni gå en skrivarkurs eller läsa en bok eller vad man nu vill. Men låt mig förklara vad jag menar med delarna:

En intressant person – vi återkommer till det nästa vecka, då jag skriver om karaktärsgestalning. Men när du planerar din bok, tänk i första hand på att det ska vara någon du är intresserad av att skriva om. När jag skrev Route 66 var det svårt för mig att få till huvudpersonen initialt, för hon är så skild från mig själv. Men jag var intresserad av hennes tankevärld, och det gjorde det värt ansträngningen.

En konflikt – är i litterärt sammanhang inte vad man tänker till vardags. Det måste inte vara en stor fight eller en biljakt. Konflikten roblemet personen ställs inför, vilket i sin tur för berättelsen vidare. 

Konflikten kan vara yttre – något huvudpersonen kämpar för, eller emot. Till exempel att man söker en partner eller flyr från en drake.
Den kan vara inre – att man har problem med sig själv man försöker hantera, till exempel att man funderar på att vara otrogen men tvekar eftersom man inte vill svika sina värderingar. En roman innehålle ofta flera konflikter, men har en huvudkonflikt (i Harry Potter-böckerna finns exempelvis en huvudkonflikt mellan ont och gott, men varje kapitel innehåller även mindre konflikter, till exempel Harrys inre konflikt med sig själv när han inte riktigt vågar bjuda Cho Chang på balen i fjärde boken).
Om vi går till Route 66, så hade Route 66 utan konflikten varit att Ebba bara fortsätter dricka kaffe och jobba som elektriker novellen igenom. Det blir mer spännande när Frida dyker upp, men hade de bara blivit ihop utan att något mer hände hade det ändå varit tråkigt.
Huvudkonflikten etableras när det visar sig att Frida är missnöjd, och Ebba ska försöka lösa det. 
 
En förändring av den intressanta personens situation – precis som i verkliga livet, påverkas folk i fiktionens värld av vad de är med om. När Frida klagar på deras liv i Route 66 bryter Ebba upp från sitt inrutade vardagsliv, när Harry får reda på att han är trollkarl struntar han inte i det och fortsätter sitt vanliga liv.
Det jag menar med förändring är att konflikten huvudpersonen ställs inför ska spela någon roll. Det ska göra att något blir annorlunda. Annars skapas bara en berättelse som är precis som vardagen är – att saker händer utan att det spelar så himla stor roll.
 
 
Men början-mitt-slut-då? Vad menar du med det?, fräser de otåliga läsarna.

Jamen då tar du bara dina ingredienser som du gjort i ordning, och arrangerar dem såhär:
Början handlar när du planerar din historia INTE om att söka den perfekta inledningsmeningen, putsa första stycket. Det kommer du att behöva göra innan boken är klar, men inte nu (om du inte vill). Början är den del av boken där du etablerar din intressanta person, visar ett slags status quo. Det viktigaste för att veta att du kan skriva en början är att du har en intressant person du vill skriva om. Början kommer mest att handla om att gestalta hur den personen lever på ett sätt som gör att vi förstår varför konflikten sedan spelar så stor roll. (Vi återkommer till gestaltning och karaktärsutveckling i senare delar). Början pågår tills något händer som förändrar huvudpersonens status quo, som gör hennes liv annorlunda.
I Route 66 är början väldigt tydlig, och sätter tonen för berättelsen. Hennes vardagsrutiner och inrutade liv ger kontrast till konflikten som uppstår när Frida längtar efter äventyr. 
 
Mitten – är något av det svåraste om man är van att skriva kortare berättelser och ska gå till en roman. Helt ärligt är det nog något av det svåraste jag vet, över huvud taget, och kräver mycket övning om man ska göra det i en roman. Mitten av mina romaner blir alltid för kort i första utkastet, jag öser på direkt till slutet liksom.
Mitten börjar när någon konflikt uppstår i berättelsen, det behöver inte vara huvudkonflikten, men något som förändrar status quo för huvudpersonen. I Route 66 börjar mitten av berättelsen redan när Ebba träffar Frida. Läsaren förstår att någonting kommer att förändras, och det finns en liten konflikt i att man förstår att Ebba vill ha den här personen, och man vet inte förrän i nästa stycke att hon kommer få henne. Att jobba med sådana mindre konflikter som successivt trappas upp till en stor huvudkonflikt är ett bra sätt att skapa ett driv i berättelsen. Mitten utgör den största delen av en roman – det är ju allt mellan början och slutet – och för att den ska bli bra är konflikten/konflikterna man har i sin berättelse den viktigaste ingrediensen.
När jag planerar och försöker se om jag har ingredienser för en bra mitt, tittar jag på om konflikten/problemet jag gett min intressanta huvudperson är krångligt att lösa, och om jag kan bygga berättelsen så att konflikten bara blir värre och värre under romanens gång (antingen genom att börja med småkonflikter och trappa upp, eller genom att ha en stor konflikt som förvärras).

Slutet – i planeringsstadiet är det viktigaste för mig att veta på ett ungefär vad alltihop ska leda fram till. När jag skrev Route 66 visste jag att de skulle hamna i USA, och jag visste att Frida skulle svika Ebba på något sätt så att hon åkte hem utan Frida. När jag började skriva visste jag inte säkert hur, och jag skrev faktiskt några olika utkast på novellen innan jag kom på precis vilken twist jag skulle ha på det hela. 
Men för mig är det viktigt att veta hur handlingen ska påverka personen. I det här fallet visste jag hela tiden att jag ville att Ebba skulle bli än mer misstrogen mot kärlek och relationer än vad hon var från början, till exempel.
För att få ett bra slut tror jag alltså att det är viktigt att veta redan från början vartåt det barkar. Då kommer hela romanen peka i den riktningen på ett helt annat sätt än om man hittar på slutet när man ska skriva det (och man slipper själv mycket skrivkramp, ångest och vånda över att man inte vet varthän det barkar).
 
Hur jag gör rent praktiskt skiljer sig från gång till gång. Men en typgång för hur jag skapar en längre berättelse skulle vara:
1. Jag får en idé.
2. Jag skriver ned tankar kring idén, där jag funderar över huvudpersonen (och andra relevanta personer i berättelsen), kring konflikten och kring hur den kommer att påverka huvudpersonen:
3. Jag börjar skriva om personerna i berättelsen för att känna att jag vet mer om dem. (Vilket jag skriver mer om i nästa del).
4. I det här läget har jag ofta en bra känsla för den huvudsakliga handlingen och idéer för en del sidohandlingar, och även idéer för en massa specifika scener.
5. Jag skriver ned de scener jag har en idé för (ofta kanske 10-15 stycken i det här läget) i kronologisk ordning. Alltså inte själva scenerna utan bara kort vad de handlar om, typ ”När hon träffar Frida”, ”Baren på motellet” osv. Viktigt för mig är att det ska finnas en slutscen bland de där 10-15 scenerna, så att jag vet vart jag är på väg.
6. Sedan skriver jag. Och skriver lite till. Och när barnen somnat ytterligare lite mer. Hittar på nya scener, stryker, ändrar väg i manuset. 
7. Sedan sitter jag med ett manus som är kaos i alla fall. Men åtminstone klart. Så väntar jag några veckor, kanske föder ett barn (som sist jag skrev en bok) och väntar några veckor till. Sedan redigerar jag.
8. Sedan skickar jag in det till ett förlag. Och efter ett tag hör de av sig och säger ja-nja-ja fast kan du ändra det lite såhär?
9. Och så gör jag det.
10. Sedan ringer de och säger vi vill så gärna men finjustera lite till.
11. Så gör jag det, och väntar på svaret om vad de tänker nu.

Ja, det var historien om min bok. Kör igång nu och planera och skriv era egna.

 
 
 
 
 
1 comments

Om det här med att skriva (en liten skrivskola)

 
Min bok befinner sig ju i ett limbo, just nu. Jag är nästanförfattare men inte riktigt, millimeter ifrån att äntligen bli antagen, jag har tagit mig bort standardrefuseringsbrevssvaren (älskar längden på det ordet!) och fram till de personliga kontakterna, telefonsamtal och möten, smicker och hård men konstruktiv kritik, allt det där. Men jag har inget tryckt, med framsida och titel och baksidestext, som jag kan sätta i handen på vem som helst och säga: Titta. Min bok. Jag skrev den. Jag är FÖRFATTARE NU.

 
 Ändå tror jag mig ha en del att berätta om skrivande. Från hur man omvandlar ett intresse för skrivande till ett faktiskt bokmanus till hur man får det manuset utgivet (om det är vad man vill). Hur det fungerar på ett förlag, vad som är skillnaden på en agent och en förläggare, hur man får andra skribentjobb än just skönlitterärt skrivande och fördelar/nackdelar med det. 
Jag vet vad som har varit framgångsrikt för mig, och vad som varit mer katastrofartat, och jag vet varför jag har gjort vissa val i min ”skrivkarriär” och tackat nej till annat.
 

(I väntan på att Augustgalan skulle börja. Så himla märklig grej det var egentligen, att ta paus från att vara mamma till en ettåring och åka ned på gala istället.)

 
Så jag tänkte att de kommande veckorna kör jag en serie med inlägg här, om just det där. Skrivande.
 
Tanken är att jag kör igång med en första del nästa söndag. Medan ni alla rulla tummarna och hoppar av iver-spänning-längtan tills dess: passa på att önska om det är något särskilt ni skulle vilja veta mer om. Jag har ett kommentarsfält här nedanför, och en epostadress här bredvid. Båda är väldigt användbara kommunikationsmedel. Fast brevduva går också bra, bara den inte skiter ned för mycket.

(Tips nummer 1: handledsskydd från Apoteket om man ska skriva alldeles för mycket på för kort tid i för dålig arbetsställning. kan vara placebo men har räddat mig från smärtande händer många många gånger.)
 
 
 
 
 

 
,

,

,
 
 
 
,
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
3 comments

På G

Förresten!
Skickade byline-bild för en rolig krönikegrej häromdagen. Synnerligen exalterad över detta, känns som precis rätt utrymme för vad jag vill skriva nu (förutom boken).
Stay tuned, ni får snart veta mer.
 
PS Det är inte bylinebilden som är bilden i det här inlägget. Kanske borde kört på den istället, den skulle ju se väldigt sympatisk och ändå tuff ut liksom.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
0 comments

Sedan barnsben inskolad

 
Igårkväll hittade hon ett hopskrynklat papper på vardagsrumsbordet.
”Åhå!”, sa hon, den där triumferande ljusa tvååringsrösten. ”Bok! Min bok!”
Jag såg upp från min bok, den jag redigerar.
”Jaha, har du en bok att läsa?”
Vilda huvudskakningar. Medlidsam min. Den där mamman, hon fattar ju ingenting.
”Inte läsa. Skriva!”
Paff några ögonblick. Men bara några ögonblick. Självklart snappar hon upp att man kan skriva böcker, inte bara läsa dem. Små grytor har också öron, allt det där, hon hör ju allt vi säger.
”Vad handlar den om?”, frågar jag.
”Monster biter mamma. Mamma slår… benet! Mamma gråter. Och… monster biter bilen! OJ! Bilen sönder!”
”Men mamma då”, säger jag för nog har berättelsen vissa lösa trådar, ”vad hände med mamman? Och hennes ben.”
Svaret dröjer inte ens en sekund. Det är en hårdkokt story, minst sagt.
”Benet sönder. MYCKET sönder. Mamma ledsen”
 
Och där slutar hennes berättelse, som en grekisk tragedi, dramaturgisk struktur innan den västerländska civilisationens fåniga happy endings.
Blir lätt konfunderad när jag sedan ska återgå till min roman. Den är inte riktigt lika rafflande.
Men den är åtminstone lika fantasifull.
 
 
 
1 comments

Sida 1 av 3

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén