Tagg: Skriva en bok

Smältning

 
 
Samma scen igen. Den här berättelsen har hänt tusen gånger förut.
Jag skriver det här på en Ålandsfärja. Utanför ligger isen i uppspruckna ojämna flak. Ibland så tätt att de nästan smälter samman. Ibland med stora hålrum emellan.
Den ser så tunn ut.

Skriver för hand. Bläck och block.
Alltid glömmer jag hur få eluttag det finns på de här båtarna.

Detta att vara i rörelse.
Hur mina ord ändå håller mig stabil och stilla.

Pennan som rör sig, musiken i hörlurarna, mina ord, och här smälter alla mina verkligheter samman:

jag är åtta år, jag är tolv år, jag skriver i baksätet när vi bilar genom Europa, jag skriver på hotellbalkonger i solvarm skymning som luktar cigarettrök från gästerna under oss

jag är femton år gammal och sitter i ett nedsläckt hotellrum i Beijing och allt som finns här är datorskärmens sken och de blå neonljusen utanför och smattret från mina fingrar mot tangenterna medan mina föräldrar och mina syskon är borta och badar i hotellpoolen men jag –

jag är sjutton år gammal och åker mellan Uppsala och Umeå om och om igen för jag har träffat kärleken däruppe och sista sträckan är det buss jag köper kaffe av tågvärdinnan, kaffe och nötter, jag sätter mig längst fram på andra våningen för att få se världen bre ut sig framför mig även om världen bara är norrländsk motorväg och fram med blocket ned med orden för jag –

 
jag är tjugo år gammal och jag sitter på ett hotellrum i Stockholm och knattrar på en novellsamling och det fladdrar i magen för dagen därpå kommer jag att vinna Lilla Augustpriset men det vet jag inte säkert än och –

jag är tjugotvå år gammal och jag sitter på en färja mellan Umeå och Vasa och min son är i bärsele på min mage och medan han sover skriver jag, alltid medan de här barnen sover har jag skrivit och –
 
jag är tjugofem år gammal på Eckerölinjens båt en grå afton i februari, när jag lämnat ett barn hos sin mormor och morfar och jag åker ensam hem och jag äter köttbullar i restaurangen och folk talar högt omkring mig tills jag kör in musik i öronen för att inte få huvudvärk
och jag skriver.
Och nästa gång jag ser upp är isflaken borta.
Allt jag ser är öppet vatten.
 
4 comments

Ljuset

 

Det är att gå hem en lördagskväll från eftermiddagspasset på akuten och det är skymning, inte mörkaste natt. Att vakna om morgonen och ana sol mellan persiennerna. Att promenera längs vattnet och isen och höra fågelsång.
Det är lukten av böckerna jag bläddrar i på biblioteket, hallonte som värmer strupen en ruggig dag, smaken av gräddtårta och starkt kaffe, det bittra mot det milda söta.

 

Det är att använda min ihopjobbade tid till att skriva, som i höstas. Timmar av ostördhet, chansen att göra färdigt.
Att försöka skapa mina andrum i verkligheten, att försöka bygga mitt liv så att drömmarna ryms, att hämta orken i allt som är ljust. 

 

För det är också: min svåra sorgsna son, under soffan vid läggdags. Han som vägrar att komma fram om vi har släckt lamporna i fel ordning, lagt leksaker på fel ställe, missförstått hans egna system för världen.
Det är att vakna före gryningen och ångra en handläggning av någon patient.
Det är förkylningar som går i ett, en sur röst mot barnens vänligt ställda frågor, det är dessa eviga väldiga vindar.

 

Det är alltihop och allting samtidigt: solstrålar som gnistrar i snön och slask som tränger in i skorna tills fötterna är dyngsura. Kyssar och influensa. Stinkande blöjor och mamma jag älskar dig viskat i örat av tre barn inom loppet av tre minuter.

 

Det är ljuset och det är mörkret och det är ett liv, är väl vad jag förmår, får väl räcka gott så.
Och runt hörnet väntar alltid något, även om man inte ser det än.
Om så än bara en sommar som vill bre ut sig. 

 
(Bilder av Mario Azzi på Unsplash)
0 comments

Fru Feber

 
Det finns så många saker jag hade kunnat berätta om, den här veckan.
Om att skriva. Att försöka skapa en bok från ett utkast. Famla, leta, läsa, treva.
Om att vara läkare. Eller kanske framför allt hur jag inte kan skriva om det. Hur viktigt det känns att hålla den delen av mitt yrkesliv privat. 
 
Om skillnaden mellan mina två sysselsättningar. Att skrivandet är tillåtande. Man får fundera och peta och ändra och älta. Blir det inte bra kommer ingen till skada.
Om hur läkarbesluten kräver helt andra saker av en människa. Hur man övar på att stå ut med sin egen felbarhet. Hur man får kämpa för att vara värdig det ansvaret.
 
Och jag hade kunnat berätta om vardagens mysterier och vissa nätters stjärnklarhet, om andedräkten i minusgrader och februarisolens överraskande värme, om smaken av någons hembakta semlor och av Earl Grey som får dra så länge att det blir bittert när jag glömmer att ta ur tepåsen för att jag är upptagen med att skriva.

Allt det här hade jag kunnat berätta. Men jag ligger här med feber. Har inte så många ord för vad jag vill säga. 
Äter frusna jordgubbar för min ömma hals och minns när vi var tonåringar vid Fyrisån och köpte frysta hallon och åt som karameller medan vi spelade schack på mitt magnetiska schackbräde. Vi köpte frusna jordgubbar en gång istället men det blev för mycket kallt på en gång eftersom bären är så stora, man tappade karamelleffekten.
Klarare tankar än så tänker jag inte.

 
Så jag berättar inte de där berättelserna idag. Vi tar det en annan dag.
Och så länge kan ni väl berätta för mig istället.
Vad tycker ni om med att komma in och läsa här? Vad söker ni? Vad vill ni ha mer av?
6 comments

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén