Tagg: Roman

Ljudet, ljuset, smaken, tanken

 
 
Ljudet är barnens röster från lekrummet medan jag ligger på soffan i vardagsrummet.
Sexåringen som talar med en generals stämma till småyskonen. Ikväll kallar hon dem tydligen för Baby One (det är fyraåringen) och Baby Two (hon som är två och ett halvt).
Baby One!”, mässar sexåringen. ”VILL du få sova med din lilla syster i sängen?”
Ja, det vill ju jag”, säger Baby One med rösten full av drömsk längtan.
Då måste du städa vårt rum.”
Men det vill jag ju INTE”, säger Baby One, med rösten full av den där komma-i-klämmigheten som mellanbarn kan drabbas av. 
Jag hör på hans röst hur djup rynkan mellan hans ögonbryn är nu. 
Jag hade kunnat bli blind i morgon och ändå alltid veta vilket ansiktsuttryck de här ungarna har när de talar.
Men VILL du sova med din lilla syster i sängen? Med Baby Two?”
Ja jag vill, jag vill.”
Då måste du städa vårt rum, bädda din säng och göra dig vacker.”


Ljuset
är det som väller in genom de stora fönstren i vardagsrummet, väller mot mig när jag ligger här i soffan. Dagens sista sol. Att det fortfarande kan vara ljust den här tiden.
En föraning som suger till i maggropen, skvallrar om att snart är aprilkvällarna här, snart huttrar man på balkongen och luften doftar rök när någon bränner fjolårslöv och kvällspromenaderna är uppfyllda av nostalgiskt melankoliska förhoppningar.

Smaken är vaniljte och bitter mörk choklad.

 

Tanken handlar om inledningsscenen till mitt bokprojekt. Hur jag putsade och ansade och pyntade och liksom målade den häromdagen. Som om alla scener jag skrivit hittills är väggarna i ett hus och nu har jag åtminstone ett rum där jag satt upp alla tapeter och ställt in alla möbler och är klar.
Och det blev precis som jag ville ha det.

Jag har haft en vision om hur jag ville att meningarna skulle flyta, hur samtidshistorien skulle smälta in i berättelserna, hur miljöerna skulle vara lika hypnotiska som förälskelsen jag vill skildra.
Jag läser de där första sidorna och tänker: H
är händer min vision. Här blir det som jag ville ha det.
Det är den sällsammaste av njutningar.

Det blir en känsla som stannar i mig, följer mig genom mina dagar, som en förälskelse, en värme att finna ro i när jag är fast i helt andra sysslor.
Som att städa mitt rum.
Bädda min säng.
Göra mig vacker.

 
(Bild från Unsplash)
2 comments

Passageraren (en novell)

Den här veckan skrev jag klart ett råutkast på en bok. En skönlitterär berättelse om en mörk kärlekshistoria, ett triangeldrama. En samtidsskildring som sträcker sig över nästan ett halvt decennium. Den är långtifrån färdig – jag måste jobba med texten, skriva till och dra ifrån, som en skulptur, liksom mejsla fram detaljerna. Men jag har en grund. En början, en mitt och ett slut. Det finns en sådan tillfredsställelse, bara i det.

Men mer om det senare.

Något annat som hände den här veckan var att de presenterade vinnarna i Tidningen Skrivas stora novelltävling. Jag var inte en av dem. Så kan det vara. Jag trodde på min text den här gången, jag tyckte om den. Men ja, de fick visst in över 1000 bidrag. Jo, man kan inte alltid ta sig igenom bruset.

 

Så jag tänkte: ni kan få den av mig istället. Den där novellen. Det är det första skönlitterära jag faktiskt sprider så att folk kan läsa på kanske fem år. Hade jag varit klok kanske jag hade sparat den, det dyker upp novelltävlingar då och då. Alltid bra att ha något på lager ifall det skulle passa. Men jag vet ju hur jag är. Använder aldrig texter som jag sparat. För att jag skriver ju hela tiden. Blir bättre hela tiden. Mina gamla texter imponerar aldrig på mig, jag låter dem vara, förmultna ifred.

Så nu får ni den, medan jag fortfarande vill kännas vid den. (Jag tycker redan så mycket mindre om den än vad jag en gång gjorde, ge den ett par månader till och jag kommer att vilja lägga bort den och plocka fram något nytt och bättre). Passageraren, heter den, vilket också var temat för tävlingen. Jag gjorde den tolkning som var min första tanke, det som kändes mest intuitivt.

En liten varning: det här är en mörk berättelse. Mitt skönlitterära är rätt ofta det. Bloggen är mer feel good i jämförelse. Så känsliga  och sorgsna läsare: återkom en annan dag, när ni mår lite bättre.tack för att ni läser. kyssar&kärlek på er.

 

 

Passageraren

Du har andats mig i nacken ett tag nu, du har sagt att det är dags att ge sig av.
Först skrämde du mig. I början, när jag inte hade några svar. Sedan märkte jag – värmen i din andedräkt, mjukheten i din beröring, kärleken i din längtansfyllda närvaro. Och jag började tro att du inte ville mig något illa.
Att allt detta handlade om sakers natur, att du kunde göra lika lite åt det som jag.
Sedan frågade jag vad du ville mig.
Och du sa att du hade resfeber.

Andats mig i nacken så länge nu.
Den första gången var i februari. Din viskning i mitt öra.
Min kropp var så tung i februari. Jag tänkte: kanske är det alltid så här tungt, bara att man glömmer. För att man annars aldrig skulle orka med vetskapen om att det kommer ett februari nästa år igen, att februari aldrig är en once in a life time experience, sådär som det smutsiga och grå aldrig är.
Det var barnen i bilen efter dagis, lukten av blöta vantar och fuktiga bilsäten. Någon som skriker, någon som skrattar, någon som vill ha godis, gråmulna skyar, blir det snöfall eller slask.
Och kroppen, hela tiden tung. Som om andan stannat i bröstet. Som om den aldrig skulle hitta ut därifrån igen.
En eftermiddag blev jag sittande med handen på växelspaken, barnens surr i baksätet som ett dån i mina öron, som havet dånade när jag var barn, som minnet av somrar jag sedan länge nästan glömt. Letade efter andan så länge, som om ansträngningen att hämta dem från dagisgården var ett maraton, som om jag behövt ett år av målinriktad träning för att klara av att göra samma sak igen.
Mamma, ropade de där bakifrån, klara röster som bröt sig fram som urskiljbara ord i oljudsdånet, mamma, varför åker vi inte iväg?
Och du satte dig i passagerarsätet, du lutade dig tätt intill mitt öra.
Kanske, viskade du, är du redan på väg att ge dig av.

Andra gången var i duschen.
Det var en tid i livet när duschen var min bästa vän. Satte på film åt barnen, mutade någon med en godispåse, stängde in mig, andades ut. Andades in. Kämpade efter luften. För att trots att det var maj, nu den andra gången, var jag fortfarande så trött.
Vattnet hett, ett strilande lugn, duschgelen doftade mysk, löddrade över kroppen som en smekning. Det finns något sensuellt med tiden, den egna tiden, när man inte har tillräckligt mycket av den.
Och med mina sensuella egna-tiden-händer hittade jag knölen. Mitt bland len hud och gropiga celluliter och lösa kroppsveck. Det där hårda, fasta och orubbliga. Som inte skulle vara där. Som jag aldrig känt förut; på den här kroppen, på någon annans.
Och du andades mig i nacken, och du sa:
Det kanske är dags att börja packa.

Nästa gång var på ett operationsbord. Därutanför var det sommar. Här inne luktade det mint, någon tuggade tuggummi. Mitt huvud var skilt från min kropp med ett grönt skynke, som om jag och min kropp ville olika saker, kanske var det just så det var. Radion spelade låtar: I need your love, I need your touch, when everything’s wrong, you make it right. Jag tänkte: kanske kan de ställa någonting till rätta nu. Kanske kan de ställa allt till rätta nu.
Jag var inte rädd, inte för någonting över huvud taget.
Jag var rädd för precis allt i hela världen.
Någon rörde vid kanylen på min handrygg, någon sa: du sover snart. Tänk på något vackert, dröm om det.
Och du fanns där intill, närmare än någon annan, dina mjuka ord i mitt öra:
Du vet att jag väntar på dig.
Jag somnade ifrån dig.

Sedan. Det var när jag satt mittemot läkaren och hennes milda ögon. När hon berättade saker för mig som hon önskat att hon aldrig behövt säga. Som ingen vill säga till någon annan.
När hon gav mig en berättelse om att kunna köpa sig tid. Med cellgifter. Med strålbehandling. Kanske andra läkemedel, beroende på. Köpa sig tid för sådant pris.
Men aldrig mer få den, tiden, få den i mängder, gratis.
Berättelsen om min kropp, den som plötsligt verkade bli någon annans. Den här kroppen, den jag allt oftare undrade om den någonsin varit min.
Berättelsen om smärta, och om rädsla, om att man kan lindra sådana saker. För jag frågade henne. Jag skämdes, för jag kände mig så svag, men jag frågade ändå.
Om döden gör ont.
Hon sa att sådana saker kan man lindra. Sticka en nål i huden, injicera några läkemedel, lindra några saker. Det finns alltid något att ge, sa hon, även när hoppet om bot är ute.
Och jag tvivlade på hennes ord, det var något med tröttheten i hennes ögon, i hennes flackande blick, kanske var hon lika trött som jag, kanske längtade hon också redan hem till någon hon älskade.
Men du fanns där intill mig. Du viskade i mitt öra.
Var inte rädd, sa du. Vi känner ju redan varann.
Och sedan, som om du fortfarande anade mitt tvivel:
Du kommer att vara beredd. Du kommer att vara beredd när det är dags att ge sig av.

Och det blev höst och mitt hår föll av mitt huvud i takt med löven. Jag satt mittemot en man jag en gång älskade, en man som en gång älskade mig. Jag bjöd honom på kaffe och jag gav honom en berättelse. Samma som jag fått från läkaren och samtidigt en helt egen. Om att han en dag skulle vara den enda för våra barn. Att varannan helg skulle bli varje vecka, varje dag så länge han levde, att det alltid skulle finnas ett hål i deras liv, att han varje dag – och jag fick honom att lova, varje dag – måste kämpa för att fylla det.
Berättelsen om att inte veta när. Men snart.
Hur snart, ville han ändå veta, det är vad alla vill veta. Man vill räkna ned sekunderna. Kanske tänker man att man får tillbaka kontrollen över tiden då.
Jag sa att jag köpte mig tid. Jag sa att jag köpte mig tid till vilket pris som helst.
Och när han strök mig över kinden, över min stubbiga hjässa, och jag anade något hos honom. En kärna av kärlek under alla lager av sorg och konflikter.
Du höll tyst och lät mig göra klart.

Och det blev vinter och vi köpte julmat som jag inte ville äta, jag låg på soffan och betraktade barnen när de åt, jag mådde så illa. Men det var en vit jul, snön i tjocka lager, den bäddade in oss, den höll verkligheten borta lite till. Och sedan bakade barnen pepparkakor, de matade mig med pepparkaksdeg. Strök med kladdiga fingrar över mitt ansikte, pussade mina kinder med sockriga munnar. Jag mådde inte lika illa av pepparkakorna som av maten. Jag åt lite deg. Jag lade mig i sängen och lät barnen komma till mig och de låg på varsin sida om mig och grävde in sina huvuden i mina armhålor, sina fingrar i mitt hår, klamrade på min kropp som om de hade velat ta sig in i min mage igen.
Hur gärna jag hade släppt in dem i min kropp.
Hur arg jag var på att den där kroppen svikit mig.
Hur lycklig jag var, i den här sängen, med de här människorna, i det här livet som var på väg att rinna ifrån mig.
Du höll tyst om det också.

Sedan blev det februari igen, och jag var så trött. Kanske är man alltid så trött, i februari.
Det blev mars och de röntgade igenom min kropp, sa att behandlingen slutat göra nytta.
Det blev april, varje vardagligt ögonblick kändes som ett minne för livet. Ett minne av livet.
Det blev maj och jag blev sämre. Och när jag åkte in till sjukhuset visste jag, jag visste det så säkert, kanske sa du det till mig. Att den här gången skulle jag inte åka hem igen. Härifrån skulle jag resa någon annanstans.

Det stämmer, det som läkaren sa. Att det finns mediciner att få, de finns för alltihop.
Det finns läkemedel mot ångest och för sömnen när jag inte får fatt den. Det finns läkemedel mot illamående, mot rossel i halsen, mot förstoppning. Det finns läkemedel mot allt som gör ont.

Men det finns annat, sådant hon inte sa. Sådant hon kanske inte själv visste om.
Hur smärtan kan lätta när man greppar om någon annans trygga hand. Hur en vänlig röst om natten kan dämpa all ångest.
Hur en viskning intill örat kan hålla en lugn.

Du vet att det är nära nu. Du andas mig i nacken, du viskar i mitt öra, du säger det är dags att göra sig beredd.
Jag är inte rädd, inte för någonting över huvud taget.
Jag är rädd för precis allt i hela världen.

Jag brukade drömma om så många saker.
Jag drömde om ett större hus och en ny man och långa sommarsemestrar och en plattare mage. Jag drömde om att åka på roadtrip i USA och att hittta jeans som passade, jag drömde om att laga annat än falukorv till middag, jag drömde om att bli en sådan som alltid får andra att skratta.
Jag drömde, att när jag lämnade det här livet, skulle jag ha åstadkommit något extraordinärt.

Men nu vet jag. Nu, när vi snart ger oss av, du och jag.
Nu finns bara en dröm kvar, denna enda.
Jag drömmer om att någon, när jag dör, håller mig i handen och önskar mig en lycklig resa.

2 comments

Om det här med att skriva (en liten skrivskola)

 
Min bok befinner sig ju i ett limbo, just nu. Jag är nästanförfattare men inte riktigt, millimeter ifrån att äntligen bli antagen, jag har tagit mig bort standardrefuseringsbrevssvaren (älskar längden på det ordet!) och fram till de personliga kontakterna, telefonsamtal och möten, smicker och hård men konstruktiv kritik, allt det där. Men jag har inget tryckt, med framsida och titel och baksidestext, som jag kan sätta i handen på vem som helst och säga: Titta. Min bok. Jag skrev den. Jag är FÖRFATTARE NU.

 
 Ändå tror jag mig ha en del att berätta om skrivande. Från hur man omvandlar ett intresse för skrivande till ett faktiskt bokmanus till hur man får det manuset utgivet (om det är vad man vill). Hur det fungerar på ett förlag, vad som är skillnaden på en agent och en förläggare, hur man får andra skribentjobb än just skönlitterärt skrivande och fördelar/nackdelar med det. 
Jag vet vad som har varit framgångsrikt för mig, och vad som varit mer katastrofartat, och jag vet varför jag har gjort vissa val i min ”skrivkarriär” och tackat nej till annat.
 

(I väntan på att Augustgalan skulle börja. Så himla märklig grej det var egentligen, att ta paus från att vara mamma till en ettåring och åka ned på gala istället.)

 
Så jag tänkte att de kommande veckorna kör jag en serie med inlägg här, om just det där. Skrivande.
 
Tanken är att jag kör igång med en första del nästa söndag. Medan ni alla rulla tummarna och hoppar av iver-spänning-längtan tills dess: passa på att önska om det är något särskilt ni skulle vilja veta mer om. Jag har ett kommentarsfält här nedanför, och en epostadress här bredvid. Båda är väldigt användbara kommunikationsmedel. Fast brevduva går också bra, bara den inte skiter ned för mycket.

(Tips nummer 1: handledsskydd från Apoteket om man ska skriva alldeles för mycket på för kort tid i för dålig arbetsställning. kan vara placebo men har räddat mig från smärtande händer många många gånger.)
 
 
 
 
 

 
,

,

,
 
 
 
,
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
3 comments

”Lakanen luktade mögel, febersvett, förnedring.”

 
 
Inte mycket midsommarfirande i år, men jag midsommarfirar nästan aldrig några år.
Firanden är jag generellt dålig på, antagligen för att:
a) jag är så introvert
b) jag har aldrig haft riktiga jobb, så jag är aldrig ledig samma dagar som alla andra är lediga.
De två sammanslagna innebär att midsommar/annandag påsk/godtycklig halvskum högtidsdag är mina bästa arbetsdagar. Det är ju då man kan sticka och jobba någonstans utanför hemmet utan att det är en massa folk där som stör.
En febrig man och bebis har hållit mig hemma den här helgen, men ”arbete” har jag i alla fall ägnat mig åt, när de sovit och när de lekt på golvet. (Ja, båda två) jag redigerar ju min igen, efter att förlaget skrev så fint tillbaka. Nu läser jag igenom hela manuset och avgör var det finns svaghter som behöver stärkas, markerar var nyskrivet material bör läggas in och så vidare. Den grovgenomgången är snart klar – då ska jag sätta mig och skriva nytt material. Sedan börjar jag rota och förändra det redan skrivna och fogar in det nya materialet så att det smälter samman till en starkare helhet än det jag skrivit tidigare.
Det låter underbart systematiskt.
I verkligheten är det kreativt kaos.
 
 
 
 
 
 
2 comments

Mejlet

 

Mejlet från Förlaget, det jag helst vill bli utgiven på, var en A4 långt.

 
Det började såhär:
 
”Nu har jag läst din bok och jag måste säga att jag är grymt imponerad! Du är utan tvivel en mycket begåvad författare med ett färdigt språk med mycket njutbar språkrytm och ett eget uttryck. Du är väldigt skicklig på att mana fram en fysisk, sinnlig närvaro genom oväntade liknelser och skarpa iakttagelser. Och mitt i det vackra språkflödet visar du att du dessutom kan använda språket till att blottlägga svidande mänskliga erfarenheter.”
 
Sedan kom detaljerna om det som var mindre bra. Delar lsom dramaturgiskt måste vidareutvecklas, otillräcklig karaktärsutveckling hos vissa personer i boken, sådant. (Utförlig, konstruktiv krtik. Det man drömmer om men aldrig får, det som inte är standardrefuseringar utan genuint intresse för vidare utveckling av ens manus.)
Och detaljerna om sådant som var bra. De bitar i min bok som verkligen nått fram. Så skönt att få ett kvitto på att jag lyckats med exempelvis gestaltningen av vissa personer.

 

Sedan kom slutet.

Slutet, som innebär att det här kommer att bli en sommar som inte enbart fylls av forskning i neurofysiologi utan också av intensivt författande, redigeringar och slukande av skönlitteratur med förevändningen att jag måste studera hantverket.

”Jag skulle väldigt gärna vilja läsa en bearbetad och fördjupad version av det här manuset, för miljöerna, karaktärerna och stämningarna dröjer sig verkligen kvar hos mig!”

 

Det är nu det börjar.

1 comments

Ord som inte kommer och muffinssmulor på alla möjliga platser

Det har gått dåligt med skrivandet på sistone. Med bloggen, med de skönlitterära projekten, med krönikor. Har tänkt att de är bra att mina krönikor ska publiceras sporadiskt och inte på veckobasis, fast sedan har jag insett att egentligen hade det varit bättre om jag bara var tvungen att leverera en krönika varje vecka, att uppdraget såg ut så punkt slut. Då hade det inte funnits så många alternativ till att producera. Och varje gång jag skrivit en mindre bra krönika kunde jag tänka att jomen jag fick ju i alla fall fram något den här veckan, det är ju bra.
 
För jag köper inte riktigt att allt jag skriver just nu blir skit. Det verkar helt enkelt inte sannolikt att jag skulle gått från att skriva helt okej saker (”prisbelönta alster” som jag säger till mig själv när jag kör interna peptalks, man måste veta hur man formulerar sig snofsigt för att motivera sig själv!), till att bara producera grejer som bara duger som dasspapper. Med tanke på att jag inte vad jag vet drabbas av neurodegeneration, cerebrovaskulär sjukdom eller trauma mot huvudet känns det inte som att min förmåga plötsligt skulle försvinna.
 
Däremot har jag haft tid för självreflektion.
På Ulrika-språk betyder det att jag inte har lyckats med något extraordinärt på sistone – jag har inte vunnit några pris, inte skrivit höga poäng på några tentor, och faktiskt inte heller räddat hela världen från undergång – och dessutom har schemat inte varit särskilt späckat. Jag har legat i en soffa och läst tre Liza Marklund-deckare på en vecka och ätit omotiverade mängder muffins. Att en sådan ostrukturerad och icke-ambitiös ung kvinna skulle ha något intressant att säga omvärlden har inte känts realistiskt.
 
En dag ska jag lära mig att tycka att jag är ganska fantastisk, även när min största bedrift om dagarna är att städa biblioteksböcker från muffins-smulor.
Tills dess vet jag att det tyvärr bara finns ett sätt att dra sig ur den där toxiska, segdragna skrivkrampen: producera text.
 
Med en extra kopp kaffe i handen och den här låten på repeat hoppa jag att det ska kunna gå vägen.
 
5 comments

Offer

 
Man offrar en hel del för sakerna man vill. Vissa offrar morgon-snoozandet för att gå upp och träna tidigt om morgnarna, andra offrar relationer för att kunna studera så mycket som de vill eller behöver. (Jo, jag har sett det hända en del omkring mig, och jag tror inte att det är en slump att så många läkarstudenter har andra läkarstudenter som partners – förståelsen för att man måste skippa ytterligare en myskväll ihop för att sitta på biblioteket i stället brukar vara större då). Ibland offrar man rätt och ibland offrar man fel, men jag tror att man måste vara medveten om att det är vad folk gör. De där människorna man stöter på som tycks ha och göra precis allting samtidigt har sannolikt försakat något. Det är bara inte säkert att det syns utåt.
 
För min egen del finns det en hel del jag har accepterat att jag inte gör, inte har. Till exempel kommer mitt hem aldrig att se ut som något som hör hemma i en inredningstidning.
Jag kommer heller aldrig att vara en sådan där person som är välvårdad varje dag. Men jag försöker att i alla fall inte gå runt och lukta illa.
Jag brukar inte heller arrangera avancerade middagar, jag har ingen koll på några av de program som går på teve, jag försöker träna regelbundet men kommer aldrig att bli någon atlet, och jag tar mig alldeles för sällan tiden att försöka skaffa mig någon form av socialt nätverk.
 
Och en solig, ledig eftermiddag när det luften doftar nyklippt gräs och grillrök och studenterna i mitt område slänger ut sig på filtar och har picknick i timtal, då sitter jag i stället och skriver. Det är ju också ett slags offer. Men med den närmast hypnotiska tanken någonstans i bakhuvudet på känslan när jag en dag kan bläddra igenom boksidor som är fyllda av de egna orden i tryck, då blir det värt det.
Varenda försakad soltimme.
0 comments

Mediabruden

Ja, det är ganska lyxigt att ha en ledig dag från plugget, tillbringa den på ett café och sedan med gott samvete kunna säga att man har gått iväg för att jobba. För några sekunder blundar jag bara och sörplar på min latte och känner mig som om jag är allt jag drömde om när jag var typ tretton, läste Veckorevyn slaviskt och trodde att det häftigaste man kunde göra i sitt liv var att jobba inom media och resa så mycket att man alltid var jet-lagad. Och att högvinsten i livet, det är när man skapat sitt ultimata personliga varumärke.

 Sedan öppnar jag ögonen igen och det här är ett grådaskigt Umeå på ett café på universitetet och det här är bara några fragment av livet som påminner om en dröm jag inte längre har. I samband med att jag vann Lilla Augustpriset, med intervjuerna i radio och teve och DN och hela grejen, med flyg ner till Stockholm och hetsigheten, med taxi fort mellan platser och alla leenden och handskakningar med människor som är trevliga för att det är vad de har lärt sig att man måste vara för att få mer jobb, blev det ännu tydligare för mig varför jag inte längre har den här drömmen. Jag passar inte in i den typen av liv. Man gör många roliga saker och blir jag någon gång författare på riktigt kan det väl få krydda livet ibland. Men mest av allt vill jag ha det lugnt. Jag vill ha ett hus, ett arbetsrum och en massa barn. Jag vill ha skog och vatten och luft som är behaglig att andas och jag vill ha långa promenader om söndagarna och jag vill ha tystnad omkring mig när jag sent om kvällen skapar skönlitteratur i det där arbetsrummet men får jag bara det där kan jag klara mig utan galor, utan fotograferingar, utan teveinslag, utan alltihop.

Jag tror det handlar om att jag har väldigt svårt för förgänglighet. Och är det något som den där statusen man får av att göra media är, så är det väl just förgängligt.

1 comments

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén